Torsdagen den 15 november 2007 var en stor dag för den moderna humorn. Men det märkliga är att så som världen ser ut just nu så kunde det helt och hållet ha gått Sverige förbi. Igår morse publicerades här i England komikern Russell Brands lika roliga som utlämnande självbiografi My booky wook där han berättar om sin resa från fullfjädrad heroinist och sexmissbrukare till vår tids glammigaste ståupp­komiker och programledare. Och samma kväll startade äntligen den nästan sinnessjukt efterlängtade tredje säsongen av den djupt surrealistiska komediserien The Mighty boosh.

I Sverige är The Mighty boosh orättvist marginaliserad någonstans på ett tynande ZTV. Här är duon – som består av Julian Barratt och Noel Fielding – på samtliga tidningsomslag, intervjuade i söndagsbilagor och med all rätt smått geniförklarade superstjärnor.

Vad de gör är att de – med en second hand-butik i Shoreditch som bas – bara vältra sig i översmart idioti. Den ena av dem uppfinner en ”celebdar” – en dåligt ihoptejpad pappkub med en GPS som visar var ­gitarristen i The Horrors befinner sig. Den andra försöker sälja armbågslappar av flinta som inte bara täcker kavajens slitna armbågar, man kan också göra upp eld med dem. Deras vän medicinmannen Naboo och hans gorilla Bolo tar sin flygande matta till en svensexa där de spelar volleyboll med ett skärt skrikande huvud med bläckfiskkropp medan en dickensk cockneydåre brister ut i en hyllningssång till ålen.

Där svensk humor på sistone blivit allt mer ­synonym med äldre män i grå kostymer och en och annan kändsimitation är The Mighty boosh beckettskt absurda vaudeville-trams enormt ­befriande. Och att bara se hur The Migthty booshs Noel Fielding och Russell Brand ser ut – koketta påfåglar till engelska dandies i herrstrumpbyxor och chelseaboots som vilt gestikulerande och narcissistiskt tuperar sina glamrockfrisyrer och provar varandras eyeliners. Det är sorgligt men sant, men jag tror att det närmaste svensk television kommer en egen Russell Brand är Peter Jidhe..