I den fransk-amerikanske författaren Jonathan Littells sensationella och redan mångfaldigt prisbelönta koloss till debutroman, De välvilliga, finns en central scen där jagberättaren – SS-officeren, byråkraten och massmördaren Max Aue – citerar ur Platons ”Staten” för att ge en bild av sin egen fascination för det onda. Platon berättar om hur Leontios på väg hem en dag får syn på en bödel som står invid några lik. ”Leontios kände ett begär att se på liken men samtidigt också en stark motvilja, som gjorde att han vände sig bort. Ett tag kämpade han emot och höll för ögonen, men sedan övermannandes han av begäret, rusade fram med uppspärrade ögon till liken och skrek till sina egna ögon: ’Titta nu, era olycksfåglar! Njut för fullt av den vackra synen!’”

Hur mycket av Leontios dunkla böjelser finns hos oss som läsare av Littells bok? Frågan måste ställas, ty trots romanens väldiga omfång, och trots de helvetiskt detaljerade skildringarna av de mest bestialiska handlingar, bläddrar man med en förvånansvärd brist på motståndskraft vidare med något som närmast liknar iver. Är det verkligen möjligt att också vi är utrustade med den förintande skepsis mot skapelsens och dödens realiteter som får romanens huvudperson att glupskt och med ”äcklad fascination” iaktta två män i avrättningsögonblicket? Att av en sorts faustisk nyfikenhet försöka nå insikt om den andra världens eventuella tillvaro i de dödas ögon? Lär vi oss aldrig läxan? Att de hängdas ansikten inte säger oss någonting. Max Aue kommer visserligen underfund med detta, men lär sig ingenting.

Littells lika briljanta som chocke­rande roman utgörs av Max Aues tillbakablickar på de krigsår då han som officer i Sicherheitsdienst bland annat ansvarade för den praktiska utformningen av massavrättningarna av judar, bolsjeviker och mentalpatienter, och tar läsaren med sig tillbaka till östfronten i Ukraina och Stalingrad, till Auschwitz och krigets sista dagar i Berlin. Littell porträtterar här den typen av SS-­officer som ofta värvades från de välbärgade och intellektuella samhällsskikten, och som enligt forskningen utgjorde ett typsnitt av de ”vanliga tyskar” som inte minst uppmärksammats i hetsigt debatterade böcker som Daniel Goldhagens ”Hitler’s Willing ­Executioners” och Christopher Brownings ”Ordinary Men”.

Att låta bödeln skriva historia är i sig inte någon berättarteknisk sensation, men särskilt romanens inledande stycke är fenomenal, där den juridikutbildade Aue – som alltså med list och mot alla odds lyckats undkomma rätt­visan och efter kriget lever sina stilla dagar som textilhandlare – presenterar sig själv och i neutral ton försöker övertyga läsaren om att han aldrig styrts av andra motiv än plikt och effektivitet.

Han vet att han begått fasansfulla brott, att han ”kränkt det Goda och det Sköna”, men känner varken skuld eller ånger. Han vill visa att åtskillnaden mellan militära operationer och sadistiska grymheter är godtycklig, och att den som verkställer folkmord alieneras i förhållande till resultatet av sitt handlande. Inledningskapitlet är så ett slags välskriven och tankemässigt stringent apologi, men i ännu högre grad en juridiskt skolad missdådares klassiska trixande med begreppen, och vars aldrig så övertygande argumentation inte tar bort ett uns av de brott han gjort sig skyldig till. Och även om Aue uttryckligen inte väntar sig någon förlåtelse, är han uppenbart ute efter vår förståelse. Lyckas han vinna den? Ja, det är just demarkationslinjerna för vår tolerans som Littells utmanande historia vill låta oss upptäcka.

Romanens själva struktur är exceptionell, där den 900 sidor långa textmassan består av minutiös krigsdokumentation och lika detaljerade redogörelser för hierarkin och det sociala spelet inom den nazistiska officerskåren – ”Texten bör bestå av täta block för att framkalla en kvävningskänsla”, lyder ett av författarens egna direktiv – och som alltså utgör en märkligt lättläst bok med ett sällsamt driv i den realistiska gestaltningen. På ett annat plan bildar boken på sina håll en fullkomligt outhärdlig läsning, och det är i just i gränslandet mellan dessa två läsarter – mellan berättelsens suggestiva kraft och den kanslispråkliga rapporteringen om de mest perfida råheterna – som Littell prövar sina läsare.

Det geniala med ”De välvilliga” är inte bara att den skyr (den förvisso banala) frestelsen att fullkomligt avhumanisera sin huvudgestalt genom att göra honom till blott och bart ett sadistiskt monster, utan också att han undviker den lika schablonartade bilden av den iskalle aristokratiske barbaren i naziunifom. Här är tvärtom Max Aue läsarens förtrogne, en beläst, konstintresserad och verserad man som gärna citerar Plutarchos, Tjechov och Stendhal, och som vänder sig bort i avsky inför de värsta sadisternas utstuderade grymheter. Han är ingen hatisk man – han hyser inte ens några antisemitiska känslor – utan utför sina barbariska handlingar av ”nödvändighet”, för att upprätthålla den ordning som utgör den nazismens kärna som han svurit sin trohet.

Och vad gäller brutaliteterna som sådana, har de uppstått ”ur ett ohyggligt medlidande som när det inte kunde uttryckas förvandlades till raseri; ett maktlöst raseri som saknade riktning och som därför oundvikligen vändes mot dem som väckt detta medlidande.” En psykopats klassiska kullstjälpning av orsakssammanhangen!

Den kritik som riktats mot Littells grepp att fylla Aue med mänskliggörande psykologi, är dock en smula felriktad – vilken läsare riskerar att missa det klassiska bruket av dramatisk ironi när den grundlige teknokraten Aue för jämnan plågas av illa­mående och av hallucinatoriska drömmar, utan att han själv kopplar samman detta med den stank av lik, död och total ondska som dagligen omgav honom? Genom att mot bakgrund av den mest kalkylerande och bestialiska sidan hos Aue ge honom en så tydlig psykologisk – och mänsklig! – profil, visar Littell i själva verket hur meningslösa och ointressanta alla individuella särdrag och civiliserade uttryck är som ”förklaringar” och ”orsaker”.

Författaren låter sin djupt brottsliga centralgestalt tala i egen sak, kritiskt analysera sitt handlande och ge sig själv ett värde. Ja, Littell är rentav djärv nog att ge honom närmare tusen sidor för att övertyga sina läsare om sina motiv, och detta låter sig göras eftersom läsaren förstås inte har glömt att Aue redan i romanens inledning krälar runt i massgravarnas gyttja för att med sin tjänstepistol avrätta ännu levande judiska män, kvinnor och barn. Den psykologi Aue begåvats med har varit nödvändig för att visa oss hur litet den betyder när människan överskrider sina moraliska befogenheter, när hon utan att blinka är beredd att offra allt för den egna övertygelsen om att rättfärdighet är en mänsklighetens boja.

Och hur skulle det kunna vara ­annorlunda? Varken de hårdföra sidorna hos Aue (de disciplinära och rationella bevekelsegrunderna), eller hans själsligt ”förmildrande omständigheter” (i synnerhet hans bokstavligen livsfarliga hemlighet: homosexualiteten), som psykologiskt skulle kunna klarlägga hans beteende, kan längre rädda honom från det Kainsmärke han i någon gudomlig mening tvingas bära. Och det i tid och evighet, hur många välvilliga eumenider som än korsar hans väg mot den egna triviala döden.