Vi närmar oss fars dag, högtiden då pappor runt om i landet låtsas att de har begripit det här med faderskap och att en ful slips är allt de någonsin har önskat sig. I min 3-årings liv är jag den coolaste killen. Jag är som Batman. Att vara avgudad är trevligt. Men jag vet att min sista föreställning närmar sig. Det finns nämligen en tidpunkt i varje pojkes liv då relationen till fadern förändras i grunden. Den stund då pappa förvandlas från superhjälte till supertönt.
Själv minns jag exakt när det inträffade. Det var den 9 januari 1986 och jag var elva år. Björklöven mötte Brynäs på Umeå Ishall, eller ”ladan” som den fallfärdiga arenan kallades, i en direkt avgörande match om vilket av lagen som skulle ta den fjärde och sista semifinalplatsen. Jag hade noggrant klistrat in samtliga Lövenspelare i mitt hockeyalbum. Pappa, född och uppvuxen i Gävle, hade smugglat med en liten fällstol för mig att stå på. På de slitna ståplatsläktarnas huserade även hemmalagets hejarklack. Den klassiska ramsan ”Lasse Karlsson skjut för att döda” ekade i hallen.
Matchen var en thriller. När bara minuter återstod var ställningen 4–4. När Brynäs, efter en intensiv Lövenpress, kontrade in det avgörande målet lade sig tystnaden över rinken. Med undantag för den enda Brynässupportern i publiken. Hans ensamma och utdragna segervrål studsade mellan väggarna i korrugerad plåt. Publik och spelare tittade förvånat upp mot läktarens sektion H. De såg en man med vildvuxna polisonger och en bylsig svart skinnjacka med båda armarna sträckta i luften. Det var min far. Framför honom stod en pojke med gulgrön halsduk och ansiktet begravt i händerna. Den pojken var jag.
På vägen hem sade jag inte ett ord. Jag stirrade bara tjurigt ut genom sidorutan på 245:an, vilket jag skulle fortsätta att göra tills den dag pappa skjutsade mig och mina flyttkartonger till min första lya många år senare. Har du inga vinterskor? Har du skaffat sommarjobb? Eh, det här med blommor och bin... Det spelade ingen roll vad saken gällde. Mitt svar var alltid det samma. En demonstrativ suck och en tom blick ut genom fönstret. När tystnaden blev allt för påträngande brukade farsan sätta på radiosporten medan jag fortsatte att stirra på småstadens låga hus och smutsiga snöhögar som gled förbi utanför.
Du kanske också lovade dig själv att aldrig bli som han. Flyttade till en större stad för att leva ett annorlunda liv. Så plötsligt stod du där med ditt första barn i ett fumligt grepp och med insikten om vilken betydelse du kommer ha i den lilla människans liv. Det är du, med alla dina brister och tillkortakommanden, som ska vara barnets beskyddare. Det är din plikt att vara en god förebild och ledsagare längs den ishala väg som kallas livet. Kanske blev du plötsligt väldigt medveten om vikten av principer. En superhjälte måste ju ha principer. Han måste stå upp för sin övertygelse trots att det innebär att somliga kommer vilja slå honom på käften. För du vet ju att det är drömmarna som är större än vi själva som skänker livet sin mening. Du vet också att en man aldrig får glömma sitt ursprung. Så vad gör du, ensam i ett hav av motståndarlagets supportrar, när just ditt lag avgör i slutminuterna? Sträcker armarna i luften och jublar naturligtvis.
