Den här vargavintern har min huvudsvål blivit räddad av en pälsmössa som min far köpte i dåvarande Sovjetunionen någon gång på 70-talet. Den är gjord av räv.
Jag har inga moraliska betänkligheter med att bära den, snarare skulle jag säga att det är närmast ett moraliskt imperativ att använda den eftersom att slänga bort den om något vore ett hån mot de djur som har mist sina liv för att bli denna mössa.
Den ryska rävmössan har också fått mig att undra varför päls är ett sådant no-no för de flesta idag, med allt starkare röster för ett förbud för pälsfarmar i Sverige. Förutom det uppenbara (bilder på plågade djur), vad är det egentligen som gör just päls till ett rött skynke?
Kanske är det för att det finns alternativ. Många som tar avstånd från päls påpekar att fuskpälsen i dag är så bra att man inte behöver den äkta varianten. Och för den som har problem med just den industriella uppfödningen använder allt fler modeskapare så kallad ”wild fur”, alltså päls som kommer från vilda djur. Vanlig, nyinköpt päls kanske helt enkelt är omoralisk för att den är ”onödig” i en värld av fuskpäls och varma syntetiska material.
Men är det verkligen ett starkt argument? Det finns många saker som inte är nödvändiga och som vi gladeligen konsumerar ändå. Som kyckling till exempel.
Enligt Djurrättsalliansen dör 40 miljoner djur inom pälsuppfödningen varje år. Det är en hemsk siffra, men i jämförelse med hur många kycklingar vi dödar årligen – 50 miljarder– är den en viskning i rymden. Varför inte kräva att alla ska byta ut kycklingen mot quorn istället? Det finns ju fullgoda alternativ även till dagens vattniga kycklingkött.
Det handlar så klart om att det ena (päls) är det där frivola vi kallar mode, medan det andra (kyckling) är en basvara som vanligt folk konsumerar. Det är lätt att oja sig över onyttig lyx, men det är just de produkter som konsumeras av ”alla” som har störst miljöpåverkan och som påverkar djurens förhållanden mest negativt.
Hatet mot päls framstår i mina ögon som en alexandrinsk lösning på en moralknut vi egentligen inte vill kännas vid. För medan vi bannar päls känner vi att vi kan fortsätta trycka i oss kycklingburgare som om det inte hade några etiska konsekvenser. På så sätt behöver vi inte ge upp något men kan ändå känna oss goda. Så länge vi hycklar på det sättet har jag svårt att se att de som vill köpa päls bör fördömas.
