Deckarförfattaren Dorothy L Sayers var mycket mån om L:et i sitt namn. Det stod för Leigh, och när man uttalade hela namnet fick det en speciell elegant rytm, ett slags långsam galopp. Själv sa hon också Sääärs, i en enda lång stavelse på släpigt Oxfordmanér. Hon var full av motsägelser. Hon var prästdottern med strikt borgerlig uppfostran men med typisk 20-talsdragning till både bohemlivet och aristokratin.

Hon var författaren till ett antal originella pusseldeckare om detektiven Lord Peter Wimsey som kom att utvidga deckargenren långt utöver själva deckargåtan: till målande miljöbeskrivningar, psykologiska studier, moraliska diskussioner, och inte minst – när hon så småningom introducerat sitt alter ego deckarförfattaren Harriet Vane i dem – till intrikata kärleksromaner. Hon var religiös traditionalist som trodde på den speciella kombination av formstränghet, musikalitet och ljus som kännetecknar den engelska högkyrkligheten än idag. Men hon var också radikal feminist som kämpade för kvinnans oberoende av mannen och hennes rätt till akademiska studier – krigsåret 1915 blev hon en i den allra första kullen kvinnor som tilläts ta akademisk examen i Oxford.

Hon gjorde det med högsta betyg i ämnena medeltidslitteratur och moderna språk. Språk var hennes passion. I likhet med sin detektiv Peter Wimsey älskade hon att vrida och vända på orden, inte bara i sina deckare utan också som översättare. När hon i 40-årsåldern slutat skriva detektivromaner översatte hon Rolandsången från fornfranska och Dantes Komedin från italienska. Hon älskade korsord, charader, chiffer och intrikata versmått. Det visade hon i sina deckare, fyllda med verbala gåtor och diktcitat.

Hennes liv rymde en stor hemlighet. Nyinflyttad till London efter sin akademiska examen blev hon olyckligt kär i en rysk-engelsk författare, John Cournos, arrogant, charmig, självisk. Kanske var han hennes livs stora kärlek, men han svek henne och hon kom att porträttera honom som den svage och självupptagne Philip Boyes i Oskuld och arsenik, han som så grymt sviker Harriet Vane. Efter brytningen med Cournos träffade Dorothy en ny man, John White. Han arbetade som bilmekaniker, körde motorcykel och lärde Dorothy att köra och hon älskade det. White är annars en diffus figur i hennes biografi, av det enkla skälet att hon aldrig talade om honom, inte ens när hon fött hans barn.

Året är 1924, Dorothy är i 30-årsåldern, hon arbetar på en annonsbyrå och har just debuterat med sin första deckare. Hon har dålig ekonomi men vill inte – eller kan inte – gifta sig med White, det är oklart vilket. Hon föder hursomhelst hans barn, en pojke som hon kallar John Anthony. Varken fadern, hennes egna föräldrar – strängt moraliska i en tid då barn utanför äktenskapet var en katastrof – eller hennes vänner får veta någonting om det. Pojken tas om hand om av Dorothys kusin Ivy, den enda som invigs i hemligheten. Flera år senare tar hon John Anthony till sig, och uppfostrar honom med hjälp av Mac Fleming, den man hon då gift sig med.

Men livet ut bevarar Dorothy hemligheten om John Anthonys verkliga ursprung. Först på hennes begravning 1957 får hennes vänner veta vem John Anthony verkligen är: inte det barn det barnlösa paret Dorothy och Mac adopterat utan Dorothys egen son. Och inte ens John Anthony själv får veta av Dorothy vem hans far är – historien blev känd först på 1990-talet tack vare biografin Dorothy L Sayers, her life and soul, skriven av hennes väninna Barbara Reynolds. Det är lätt att döma eller i varje fall kritisera Dorothy för att hon förde sin omgivning och till och med sin egen son bakom ljuset. Men hur hon hanterade sitt liv berättar om en stark och självmedveten kvinna, mån om sitt oberoende och sin integritet, i en tid då kvinnors valmöjligheter var små. Dorothy var rebellen som gick sin egen väg.

Det är mot den bakgrunden man måste se hennes val av yrke. För att kunna fortsätta sitt liv som ogift yrkeskvinna och samtidigt använda sin bildning och sitt intellekt slår hon sig på deckarskrivandet. Just deckaren är åren efter första världskriget den hetaste genren. Under 20-talet formligen exploderar den med mängder av nya författare och det finns stora pengar att tjäna. Agatha Christie, Dorothys rival och själva anmodern för den engelska deckaren, debuterar redan 1920 med den första Hercule Poirot-berättelsen. Själv publicerar hon 1923 Whose Body? som blir den första Lord Peter Wimseyboken.

Där hittar, till sin fasa, en stackars kyrkoarkitekt med magsår ett för honom okänt manslik hemma i sitt badkar. Wimsey griper in och löser fallet. Boken har den nya deckarens typiska kombination av det makabra, det komiska och det intellektuella, fast med Dorothy Sayers helt och hållet egna, lärdomsspäckade och ironiska stil. Redan efter några sidor låter hon Lord Peter, boksamlaren, diskutera tidiga Danteupplagor, hon lägger till och med in en fotnot med bibliografiska detaljer. Hennes kritiker brukar uppfatta sådant som lärdomshögfärd, i varje fall som onödiga utvikningar som inte för handlingen framåt. De av oss som är hennes beundrare tycker däremot att det är sådant som gör böckerna rika, inte minst lärorika.

Peter Wimsey strör hela tiden citat från den engelska litteraturen kring sig, han använder dem slagfärdigt i sin uppsluppna konversation. I mina tonår blev Dorothy Sayers min skola i engelsk litteratur. Att jag kom att upptäcka författare som romantikern Thomas Beddoes med sin dunkelt lysande pessimism eller Sheridan Le Fanu med sina sinnrika viktorianska skräckberättelser har jag helt och hållet Sayers att tacka för.

Liksom min kärlek till franska viner. Jag läste novellen The Bibulous Business of a Matter of Taste där Wimsey deltar i en vinprovning på ett franskt slott. I denna minideckare beskriver författaren ett antal viner lockande och läckert. Jag fick idén att önska mig ett par av vinerna som 15-årspresent – och fick också två buteljer av en generös far. Langning till en minderårig, kan man tycka. Men det satte fart på ett vinintresse som 35 år senare kom att resultera i en vinbok. Jag kallade den Anden i flaskan. Här är kapitlet om Lord Peter Wimsey och Sauternesvinet Château d’Yquem själva nyckeln.

De flesta av hennes verk översattes tämligen omgående till svenska

Sayers debutdeckare fick titeln Lord Peters största affär när den översattes redan 1925. Under de följande åren skrev hon ytterligare dussinet Wimsey-böcker – bland annat novellsamlingen Lord Peter Views the Body där vinberättelsen ingår. De flesta av hennes böcker översattes tämligen omgående till svenska och hon fick snabbt en mycket stor publik också i Sverige. Sedan 20-talet har hon lästs av generationer. När jag under arbetet med den här artikeln frågar mina vänner, äldre som yngre, om de har läst henne har nästan alla gjort det, ofta tidigt i livet, i tonårens bokslukarålder.

Själv har jag levt med Sayers böcker sedan tonåren, och jag lever med dem fortfarande, så till den grad att jag måste utnämna ett par av dem till mitt vuxna livs trösteböcker. I svåra skeden, vid personliga kriser, eller helt enkelt när jag bara velat läsa någonting men inte vetat vad, har särskilt hennes tre sista deckare varit pålitliga följeslagare. Det rör sig om De nio målarna, Kamratfesten och Lord Peters smekmånad.

De nio målarna utspelas i det flacka, vattensjuka landskapet norr om Cambridge. Här skildrar Sayers med näsa för udda, lärda ingredienser, change ringing, växelringning, det unika engelska, matematiska sättet att ringa i kyrkklockor. Här finns också deckarlitteraturens kanske originellaste mördare. De nio målarna utnämns då och då av deckarakademier världen över till den bästa deckaren som skrivits.

Kamratfesten och Lord Peters smekmånad är betydligt mer än deckare. De är romaner med detektivinslag, för att använda författarens egna ord. Båda handlar om kärlekshistorien mellan Peter och Harriet. Den inleddes redan i Oskuld och arsenik där Peter får Harriet frikänd från giftmord, och fortsatte i Drama kring ung dansör där de båda tillsammans löser ett mord på en sydengelsk badort. Harriet som i åratal har hållit stånd mot Peters frierier – han friar i själva verket redan vid deras allra första möte – ger i Oxforddeckaren Kamratfesten äntligen efter för honom. Framför allt ger hon efter för de känslor för honom som hon till sist måste erkänna för sig själv att hon faktiskt har. Hon säger ’ja’ på bokens allra sista sida. I Lord Peters smekmånad gifter de sig och försöker hitta fram till varandra på allvar. Sayers förstår att den verkliga matchen för två älskande börjar först när de väl ingått sitt förbund.

Liksom för Dorothy i hennes eget liv är kärleken för Harriet en fråga om jämlikhet mellan två, om respekt och kamratskap. Paret Wimsey-Vane får inte oväntat ett lik på halsen i denna sista bok, mordgåtan för dem samman ytterligare, men hotar också att vid ett känsligt tillfälle skilja dem åt. Som alltid är Sayers en stark psykolog.

De fyra böckerna om Wimsey och Vane, kombinerade deckare och kärleksromaner, kommer i dagarna i en praktfull nyutgåva på Albert Bonniers förlag med efterord av Anna-Karin Palm. Gamla översättningar har retuscherats, ett antal tidigare uteslutna partier har nyöversatts – fast de många citaten från engelsk litteratur som i originalen tänkvärt och fyndigt inleder kapitlen har man inte brytt sig om. Det är synd, det hade mycket väl gått att behålla dem. Genom att ta bort citaten förminskar och förvanskar man Sayers egenart. Men utgåvan är vacker – och den ideala sommarläsningen, både för dem som aldrig läst henne och för dem som i likhet med mig ständigt läser om henne. Nysatsningen bekräftar att Sayers deckare är genrens intelligentaste och mest välskrivna, beundrare av Conan Doyle får ursäkta, men så är det.

Vad är det då hon gör i sina böcker som gör dem så unika? Jag tror att det handlar om åtminstone tre saker, tre litterära grepp. Låt mig kalla dem för bakgrund, förklädnad och rum för inlevelse.

I flera av sina böcker tecknar Sayers mycket utförligt miljön där historien utspelar sig. Ofta är miljön så viktig att man kan se den som en av huvudpersonerna. Så är det med annonsbyrån i Mördande reklam, liksom med de dramatiska landskapen i De nio målarna och Drama kring ung dansör. Och framför allt med Oxford och dess olika college i Kamratfesten, hennes verkliga mästerverk. Den amerikanska författaren Elizabeth George har talat om Sayers böcker som ”tapestry novels”, gobelängböcker, just för deras rika miljöbakgrund. ”Hos Sayers fann jag en rikedom jag inte upplevt i andra deckarromaner”, skrev George för några år sedan i en artikel om sin kollega. Med sina målande bakgrundsteckningar förenar Sayers pusseldeckaren modell Conan Doyle med den episka, engelska romanen modell George Eliot och Thomas Hardy.

Dorothy älskade att klä ut sig. Redan som barn uppträdde hon i olika förklädnader, under studentåren deltog hon i olika studentspex, ofta utklädd till man. En gång – förevigat på ett fotografi – som Atos från hennes älsklingsroman De tre musketörerna. En annan gång som en avgudad manlig körledare i Oxford. Också i sina deckare förklär hon sig. Först till Peter Wimsey – i honom gjorde hon sig till man med flödande begåvning och originalitet och inte minst med outtömliga ekonomiska resurser. Hon lever ut en lustfylld fantasi, hon förenar förklädnad med önsketänkande – som om hon sa: nu är jag Peter Wimsey och kan leva hans liv!

Hon skriver sina böcker för att tjäna pengar men lika mycket för att spränga gränserna för sitt eget trånga liv med hjälp av tanken. Och där ligger kanske hemligheten med böckernas framgångssaga: som läsare känner man hela tiden lusten författaren måste ha känt när hon hittade på sina personer och deras liv. Med Harriet Vane antar hon också en förklädnad, en som ligger närmare henne själv. I de fyra böckerna om Harriet uppfinner hon en kvinna, som är sårad i kärlek som hon själv, som går sin egen väg som hon själv. Till slut får Harriet den belöning Dorothy aldrig fick: när hon förenas med Wimsey sker det i det ideala, stimulerande äktenskapet. Om vi får tro biografierna hittade Dorothy aldrig detta ideal.

Jag har funderat på varför just Kamratfesten, berättad helt och hållet utifrån Harriet Vanes perspektiv, blivit min absoluta Sayersfavorit. Det är hennes i särklass rikaste bok, full av spännande händelser, skarp psykologi, nästan Dickensartat persongalleri, en underbar kärleksförklaring till Oxford. Därför är det lätt att bli intagen av den, men för mig har det också handlat om något annat: Kamratfesten är den bok där jag kunnat leva mig in i huvudpersonen maximalt.

Har jag på så vis fått kontakt med min kvinnliga sida, är det därför den varit så stark? Har det handlat om friheten till förklädnad, ett slags läsartransvestism? Jag kan inte riktigt svara på det. Men Dorothy Sayers böcker gav mig tidigt en viktig insikt om litteratur och läsning i allmänhet: när vi lever oss in i en fiktiv person, identifierar oss, som det brukar heta, är det inte tack vare likheten mellan oss och den vi lever oss in i.

Det är tack vare berättarens förmåga att med sitt berättande skapa ett rum för inlevelse, en frizon för fantasin. Dorothy Leigh Sayers hörde till den skara författare som helt enkelt visste hur man gjorde det. Hon hade, som väninnan Barbara Reynolds skrivit, ”begåvning nog att leva fullt ut i fantasins värld.” Den förmågan delar hon med sig till oss.

kultur@svd.se