Det är kvällen före Delsbostämman. På Forngården i Delsbo där buskarna imorgon kommer att ljuda av fiol och nyckelharpa och ett och annat durspel, drar kidsen runt i klungor. Några är fulla på riktigt, andras överdrivna rörelser avslöjar att de mest spelar onyktra. Vi är på en fest i granngården, en gärdsgård bort.

En kille försöker köra några låtar på fiolen men har fått lite för mycket under västen och ger uppgivet upp, bredvid honom sitter en ännu mer dragen kille som emellertid spelar gitarr hur bra som helst. Så bra att skådespelaren Lennart Jähkel känner behov att ta över rampljuset genom att klättra upp på taket. Så när som på en fiol eller två är det som vilken festival som helst. Lite vackrare kanske att framåt morgontimmarna gå hem över dimhöljda åkrar, men även Hultsfred i morgonljus är rätt snyggt.

Nästa år fyller Delsbostämman 100 år. Det var 1908 som den först ordnades som en spelmanstävling på initiativ av den kände teologen Nathan Söderblom och fiolprofessorn Sven Kjellström vilka var rädda för att bondemusiken höll på att dö ut. Två världskrig senare, 1952, var det dags för den andra stämman och efter det har den puttrat på med några tusen besökare tills början på 1970-talet då Klacks tältplats i Delsbo översvämmades av tält. Runt 20 000 betalade in sig under dessa rekordsomrar men polisen uppskattade att det vid några tillfällen var så många som 32 000 personer inne på stämområdet, ungefär lika många besökare som Hultsfredsfestivalen har skrutit med de senaste åren.

–Åren 1970-75 var de största och det var mycket på grund av Skäggmanslagets framgångar - vi drog hit folket, säger Thore Härdelin, riksspelman i tredje ledet och en av tre medlemmar i gruppen Skäggmanslaget som slog igenom stort i sjuttio­talets Sverige med sin mix av folkmusik och rock. Sedan ett antal år tillbaka leder han allspelet på stämman tillsammans med Oline Bakkom.

Vi sitter på bron till den Hälsingegård han hyr en del i. Gräset är vildvuxet, ”naturtomt” kallar Thore det med ett skratt och säger att han ska klippa det när klimatförändringarna gått så långt så att fästingarna flyttat till Hälsingland. Över oss dyker svalorna i hisnande loopar.

Emma Härdelin, Thores dotter och sångerska i Triakel och Garmarna, fortsätter:

– Skillnaden mellan en festival och en stämma är att det är besökarna istället för artisterna som gör festen. Om man tar bort artistbiten från en festival och bara är på tältplatsen så har man en stämma. Och så är det inte så uppdelat som på festivaler, är man en liten nybörjare kan man träffa på Thore Härdelin eller Björn Ståbi, det finns inget backstageområde.

Delsbostämman är alltid första söndagen i juli och inleder en vecka av stämmor i Mellansverige, från Bingsjö till Boda. Nu för tiden drar Delsbostämman ungefär 5000 besökare, Thore Härdelin uppskattar att 500 av dem är spelmän och resten åhörare eller hangarounds. Inträdet, 100 kronor, är gratis för alla med instrument och halverat för dem som bär folkdräkt.

1906 anordnade konstnären Anders Zorn den allra första spelmanstävlingen i Gesunda i Dalarna. Fyra år senare skapade han Zornmärket i samband med att den första riksspelmansstämman anordnades på Skansen. Sedan dess har märket delats ut till de spelmän som är duktiga nog för juryns kritiska öra. Det var i samband med att Artur Hazelius grundade Skansen 1891 - för att bevara det gamla svenska bondesamhälle han befarade höll på att dö ut - som allmänheten började vurma för svensk folkmusik. Innan dess hade spelmännen inte stått särskilt högt i kurs.

– Hultkläppen är ett bra exempel. Han var fattighjon och försvarslös - han ägde ingen mark och fick väl inte ens lämna socknen. När han så blev inbjuden till Skansen i samband med invigningen ville han inte åka. ”Men kungen vill ju att du kommer” trugade de, men han svarade: ”om han har skitit i mig hela livet så då skiter jag i han nu”, säger Thore Härdelin och skrattar.

Hultkläppen var en rebell som gick klädd i 1700-talskläder fast han levde under slutet av 1800-talet. Han fick aldrig spela på finare folks bröllop men de unga gillade honom och han spelade ofta till dans. Det är inte svårt att dra paralleller till dagens kaxiga rockstjärnor, lika enkelt som det är att föreställa sig att ett Skäggmanslag i bar överkropp och vargskinnspäls och som hade mage att blanda elförstärkt musik med den klassiska, överrumplade samtiden på 1970-talet. Visst finns det fortfarande folkmusikpuritaner, men idag är publiken väldigt blandad inne på Forngården. Stämman har precis inletts genom att ett tåg av spelmän går från Delsbo kyrka upp till stämområdet spelandes Delsbo brudmarsch. Längst fram går fanbärarna Maj-Britt och Lennart Persson iklädda Delsbodräkt, efter dem ett sammelsurium av spelmän i t-shirts, dräkt eller som i Erland och Mårten Karlssons fall – surfshorts och bar överkropp.

– Man indelar året i före och efter stämman här i Delsbo, säger Maj-Britt Persson som varit på stämman sedan hon flyttade hit från Örnsköldsvik 1967. Hela hennes familj är på plats, barn och barnbarn, alla i dräkt. Solen strålar nästan obarmhärtigt ner på de musicerande som, om de har på sig dräkt, svettas ymnigt bakom yllesjoken. Några har valt att ha på sig lättare skördedräkter i linne. Idag behöver de inte spela Trollens brudmarsch, vilket annars är brukligt för att regnet ska hålla sig borta.

Innanför Forngårdens gärdsgård sitter ungdomar med hennafärgat hår och spelar djem­betrummor, lite längre bort musicerar en samling nyckelharpafrälsta pensionärer sida vid sida med dem som istället snöat in på durspel. Vi som aldrig skulle drömma om att gå loss på en djembetrumma och som inte är slängda på fiol sitter istället i gräset och äter hälsingeostkaka med saftsås, sotare med potatis eller kanske en veganwrap inte helt olik den Smålandsrulle som Byfolket säljer på Hultsfredsfestivalen. Inne i logen dansas det, men vi kan inte polska heller så vi förblir sittande i gröngräset, lite för lata för att haka på någon av danskurserna som hålls. Fiollåtarna ringer i öronen, några luddiga moln seglar högt där uppe på den blå himlen. Det är inte utan att vi själv sveps med av den där nationalromantiken som vi förkastat så många gånger tidigare.