Det finns ett raseri i Nawal El Saadawis nyutkomna Den stulna romanen som är svårt att värja sig emot. Hon skriver direkt, utan nåd, elakt och humoristiskt, om det manliga förtrycket i den muslimska världen. I centrum för hennes attack: det manliga könsorganet, denna ”bit kött” som har tvingat kvinnor till slaveri i alla tider, denna ”slaka lilla råtta mellan benen” som har dömt ”miljoner flickor till en för tidig död”.

Nawal El Saadawis stil är repetitiv och furiös på ett sätt som för tankarna till en annan aktuell författare, Thomas Bernhard (nyss kom hans sista roman Gamla mästare ut på svenska), men där Bernhard rasar mot den österrikiska staten och katolicismen, står det patriarkala egyptiska samhället, som använder religionen för att legitimera sin hänsynslöshet, i fokus för El Saadawis attacker.

Boken kretsar kring en familj som tillhör Kairos intellektuella aristokrati – precis som El Saadawi själv en gång gjorde. Litteraturkritikern Bodour lever tillsammans med den uppburne krönikören Zakariya, en korrupt anpassling, i ett mycket olyckligt äktenskap, präglat av Zakariyas sexuellt färgade våldsamhet mot Bodour. De har en dotter, Magiida, som går i sin faders fotspår och skriver pro-islamistiska krönikor i tidskriften Uppvaknandet.

Parallellt skildras också gatubarnet Zina, vars musikaliska begåvning gör att hon slår igenom som artist och representant för Kairos alla fattiga. Därmed blir hon också omöjlig i maktens ögon. Zina är, det får vi veta tidigt, egentligen dotter till Bodour från ett fördömt förhållande i ungdomen.

Bodour skriver på en roman som hela tiden försvinner, därav bokens titel. Där kan hon formulera alla de sanningar som är förbjudna för henne annars. Den stulna romanen är också en historia om skrivandets kraft.

Man känner igen Nawal El Saadawi från de tidigare verk som finns översatta till svenska. Hon är hård i sin kritik, men det är också en kritik inifrån ett samhälle som hon känner varje skrymsle av. Det finns ett inkännande i personbeskrivningen och en lust i berättandet som lyfter hennes romaner högt över den politiska pamflettens nivå.

I Den stulna romanen är hennes vrede större än någonsin vilket gör att texten ibland får så högstämd ton att den slår över i gapskratt (Marie Anells översättning har en slående lyster). Men den lättnaden är bara tillfällig. I grund och botten är Den stulna romanen en sorgesång över ett samhälle låst i sina religiösa föreställningar bortom all rimlighet.

När den fattige spökskrivaren Muhammed torteras till döds av den religiösa polisen låter Nawal El Saadawi honom, i ett stycke som känns centralt för hela romanen, utsäga de mest självklara sanningar om hur samhället använder religionen för att utöva makt:

Det finns inget samband mellan rättvisa och religion. Det kan finnas rättvisa i en värld utan religion. Det finns heller ingen koppling mellan moral och religion. Människor kan ha hög moral utan att tro.

Nawal El Saadawis författarskap är frispråkigt, inte minst när det gäller sexskildringarna och den helt hämningslösa kritiken av den religiösa makten, något som har givit henne många fiender. Hon lever numera i USA, under ständiga dödshot från islamistiska grupperingar. Under det tidiga 80-talet, när Anwar Sadat styrde Egypten, satt hon fängslad tre månader för sina åsikters skull. Hon har vid upprepade tillfällen kritiserat slöjans användande, som hon anser är en lika stark symbol för förtryck som den västerländska kvinnans avkläddhet.

El Saadawi har ibland nämnts som en Nobelpriskandidat. Jag tycker det vore ett utmärkt val, hennes texter har en mäktig episk styrka. Själv tror hon inte att hon kommer att få priset, bland annat därför att Egypten redan har belönats genom Naguib Mahfouz. I en intervju på sajten doublex.com säger hon:

–Nobelpriset är politiskt. Naguib Mahfouz är en bra författare, en god berättare. Men hans romaner lyfter inte dina tankar, man får inga nya insikter. Han tillhörde etablissemanget.

Min första kontakt med Nawal El Saadawis författarskap var när jag på 80-talet läste den starka romanen Och tiden står stilla vid Nilen. Det skedde i samband med att den amerikanska, lätt rasistiska, boken Inte utan min dotter, av Betty Mathmoody, väckte stor uppmärksamhet i Sverige. Nawal El Saadawi skildrade samma förtryck, men helt utan Mathmoodys schabloner. Jag minns, jag var ung då, att det var en omvälvande läsupplevelse som gav mig en helt ny syn på en värld jag bara hade en vag uppfattning om. El Saadawis raka skildring av en fattig bondkvinnas kamp mot de orättvisor som drabbar henne är en text jag fortfarande bär med mig.

Novellsamlingen Törst, som gavs ut 1991, träffar lika hårt. Även här handlar det om sex och religion, och ett förtryck byggt på fanatism.

Samma tema präglar som nämnts den aktuella Den stulna romanen. El Saadawi ser alla fundamentalistiskt religiösa rörelser som politiska i första hand. ”De har inget att göra med religion”, har hon sagt. Samtidigt är El Saadawi en stark religionskritiker: ”Gud hatar kvinnor, i alla religioner. Varför? Min dröm är en värld utan religion.”

Den stulna romanen förstärker Nawal El Saadawis position som en av den arabiska världens viktigaste författare. I väst saknas det fortfarande ett större genombrott, möjligen på grund av hennes politiska radikalism. El Saadawis litterära kvaliteter borde dock räcka. För trots hennes övertygelser och hårda politiska kamp är det lusten i själva skrivandet som bär henne. Till doublex.com säger hon:

– Jag skriver trots att jag hotas till döden på grund av mitt skrivande. Varför? Därför att skrivandet betyder allt. Jag kan offra kärlek, sex, äktenskap, man, barn, allting – så länge jag får skriva vad jag vill. Den glädjen överträffar allt.