”Vad som förr var rätt, det är nu en himmelsskriande orätt, åtminstone vad kvinnan beträffar. Nu är det inte kvinnornas största dygd att likna hundarna.”
Den saftiga salvan riktar dottern Berta till sin mor, Fru Bark. Berta är kompromisslös till skillnad från modern, som ger efter för sin manipulative charmör till make. Hans spelberoende har redan försatt familjen på randen till konkurs och nu försöker Berta övertala modern att inte ta pengar från sitt eget arv för att täcka upp spelskulderna.
I Fria teaterns sepiabruna scenrum, signerat Bengt Fröderberg, pågår en kamp mellan känslor och förnuft. Familjelivets fundament skakas av svek och lojaliteter när Birgitta Sundbergs koketta Fru Bark skuldmedvetet väjer för Malin Güettlers bestämda Berta. Två generationer kvinnor går i klinch på scenen i Hög- dalen.
–Fru Bark är fången i sin egen feghet, säger den danska regissören Ulla Gottlieb, som efter den rosade Norénuppsättningen Höst och vinter 2008 nu gör sin fjärde produktion på anrika Fria teatern.
Birgitta Sundberg karakteriserar sin rollfigur som ”en riktig medberoende-hustru”. Och just det temat har skapat igenkänning och rört upp känslor hos provpubliken, berättar ensemblen.
Pjäsen hade urpremiär på Dramaten 1883 och blev ett av sin tids mest diskuterade och spelade dramer, snabbt översatt till tyska och engelska. Anne Charlotte Leffler är en stark röst från det moderna genombrottets tid då emancipationsfrågor var heta på teaterscenen.
På senare år har Riksteaterns Spetsprojekt och Stockholms stadsteaters satsning Modärna kvinnor åter satt ljuset på Leffler och andra av den tidens välformulerade kvinnosakskämpar: Alfhild Agrell, Victoria Benedictsson och Frida Stéenhoff.
År 1874 kom en lag som gav en gift kvinna rätt att förvalta sin egen lön och egendom. Men pjäsen Sanna kvinnor visar att lagen blir tandlös om kvinnorna inte själva påverkar de patriarkala strukturer som av tradition definierar ”kvinnlighet” med att vara förlåtande och undergiven. Förändringen måste också komma inifrån – ett budskap även för 2000-talet.
–Äganderätten till pengar är kanske inte en stor fråga längre, men könsrollsmönstren är det fortfarande. Det finns massor av kvinnor som hellre vill ha en man än ett liv, och som känner sig misslyckade om de är singel eller utan kärnfamilj, säger Ulla Gottlieb på frågan om vad pjäsen säger oss idag.
Birgitta Sundberg instämmer och konstaterar att många kvinnor alltjämt är beroende av sina män och att ”skitstövlar” tycks attrahera även moderna kvinnor.
–Men det är svårt att tänka sig att vara omyndig. Fru Bark har en gilla-läget-strategi där hon slingrar sig och använder list, en outhärdlig situation.
Malin Güettler spelar yrkeskvinnan Berta, Lefflers alter ego, som trots sin självständighet offrar sig för sin familj – och blir sviken av modern.
–Alla förlorar i pjäsen, som jag ser det. Fast idag är det värre att, som Herr Bark, vara man och arbetslös och ändå försöka leva upp till normen om hur en man ska vara. Berta ställer höga krav på sin omgivning men själv kan hon inte sjappa. Leffler och Berta driver egentligen en kamp mot den heteronormativa familjen, säger Malin Güettler.
Pjäsens tredje kvinna är Bertas äldre syster Lissi, vars man Wilhelm bedrar henne.
–Man kan säga att Lissi straffas för att hon bejakar sin sexualitet. Då blir hon inte längre lockande för maken. Men mannen anses intressant om han är ”erfaren”, påpekar ensemblen.
Samtidigt attraheras Wilhelm av den moderna kvinna Berta representerar. Den komplexiteten vill regissören lyfta fram. I pjäsen finns också kamratmannen, Bertas kollega Kamrern, som med sin omtänksamhet står för ett annat mansideal.
Så även om slutet kan verka resignerat, pekar det framåt.
–Berta är den nya kvinnan som banar väg för förändring. Vi har mycket att tacka henne för. Hon är som en antik hjältinna, en ren eldsjäl som vågar gå emot alla regler. Synd bara att hennes familj inte vaknade, säger regissören.
Sanna kvinnor, premiär på Fria teatern i Högdalen ikväll.
