Varför behöver vi inte vara rädda för ryssen?
–Under förutsättning att inte ryssarna trängs in i ett hörn har de så långa gränser, så lite befolkning och ett så litet försvar – varför ska de ge sig på Europa? Varför ska de ge sig på enskilda länder som har skyddssystem som EU och Nato? Dessutom: hela deras ekonomi är uppbyggd på Europa.
Du beskriver i boken hur den svenska rysskräcken har fått ny fart de senaste åren. Vilka är drivkrafterna bakom det?
–Från 2003 och framåt har Sveriges ledning visat allt mindre intresse för Ryssland. Den politiska utvecklingen i Ryssland, där demokratin har fått sina törnar, har spelat in, precis som ”gaskriget”. Och så förstås – om man vill motivera ett svenskt försvar är ett ryskt hot ett bra argument.
Är det ryska försvaret överskattat?
–Tror man att Ryssland bara har en gräns, mot Skandinavien, är det inte överskattat, men tittar man på hela Rysslands karta – då är det överskattat.
Det finns en frustrerad ton i din bok…?
–Jo, men det är inte bara jag. Alla experter på Ryssland jag har intervjuat är frustrerade. De känner inte igen sig i den svenska beskrivningen. Den är alltför genomsyrad av våra gamla föreställningar om Sovjetunionen.
Beror inte det på att Vladimir Putins makttillträde uppfattades som en återkomst för det gamla sovjetiska systemet?
–Precis. Det är den gällande sanningen i Sverige. Det finns tyvärr ingen debatt om detta. Det finns heller ingen rysk lobby. Ryssen är farlig. Punkt slut.
Vilken är den största missuppfattningen om Ryssland idag?
–Man blandar ihop de negativa bilder av Ryssland som alla kan enas kring – den svaga demokratin, frågetecknen kring de mänskliga rättigheterna etc – med militärmakten Ryssland. Den sistnämnda har kvar kärnvapen, visst. Men till skillnad från Sovjetunionen – som var ett hot – så har som sagt knappast Ryssland av idag kapaciteten eller för den delen viljan att göra sig ovänner med väst.
Det finns en ökning av militärbudgeten i Ryssland.
–Men det handlar om att bygga upp något som varit eftersatt under 20 år. Militärbudgetökningen är större på annat håll, bland Nato-länderna, som USA, Frankrike och Storbritannien, till exempel.
Vad är ryssen rädd för?
–Kina och den islamiska utvecklingen söderifrån, av inrikespolitiska skäl. Men de vill inte heller ha nya västliga vapen riktade mot sig längs sina gränser.
Det är viktigt att lära av historien, men historien används också av mörka krafter.
–Det förekommer ju hyllningar av Stalin i Ryssland idag, till exempel, men de måste ses i ljuset av historien. Stalin räddade ryssarna från Hitler. Han var en massmördare och skurk men han stod emot Hitler. När Putin ser tillbaka på förebilder i sin ambition att återupprätta Ryssland, så hamnar han där, hos Stalin, och för all del också hos Peter den store. Men då handlar det om Ryssland som en stark makt – varken Putin eller ryssen i gemen vill ha tillbaka ett sovjetiskt system.
När det gäller kriget i Georgien försöker du också nyansera bilden.
–Ryssland attackerade Georgien, det är ingen tvekan om det. Men där fanns krafter som provocerade fram attacken. Det var inte ett krig mellan ont och gott. Georgien har aldrig varit en demokratisk stat som vi i väst definierar det. Det glömdes snabbt bort när Ryssland anföll.
Menar du att vi i väst är för rigida i vår tolkning av vad demokrati är?
–Absolut inte. Men när vi talar om demokrati kan vi inte vara selektiva. Västs demokratiiver måste gälla alla, inte bara där man har speciella intressen av strategiska eller energimässiga skäl.
Din bok handlar en hel del om Vladimir Putin, vars bakgrund du har försökt kartlägga så gott det går. Vad är han för en människa?
–Jag samtalade med Jegor Gajdar, den högt uppsatte ekonomen, som verkade under Jeltsin. Han dog för en tid sedan, och han hatade Putin på grund av dennes demokratiska ”brister”. Men han var också övertygad om att Putin älskar sitt land och vill sitt lands bästa. Intressant nu är att Dmitrij Medvedev har visat tecken på att vilja bryta med Putin.
Hur är maktbalansen dem emellan?
–Det är omöjligt att säga.
Du har rapporterat från många kriser och sett mycket mänskligt lidande. Du skriver om det, att det värsta är att se ”spillrorna av ett vardagsliv”.
–Vissa saker kan man inte skydda sig mot. När jag var i Vukovar var det värsta att se alla döda träd. Inte ens naturen fick leva. Det träffade mig hårt.
Hur påverkar sådana upplevelser din livshållning?
–Det påverkar mig när jag är i Sverige. Här har folk inte varit med om krig. Jag har gjort det och jag har även tagit del av mina föräldrars erfarenheter – min mamma är polska och min pappa är serb. I Sverige finns det få som kan relatera till sådana upplevelser.
Känner du dig vilsen här då?
–Både och. Under Balkankriget var det svårt. Jag är serb och jag var där nere och såg alla inblandade sidors brott, men när jag kom till Sverige var allt serbernas fel.
I boken gör du intressanta jämförelser mellan ryssar och italienare…
–De är många som gör det. De har liknande drag. Man lever livet dag för dag, är religiösa, och visar gärna upp sig. Det finns en rysk vits om en man som har köpt en slips för 500 dollar och hans kompis säger: du har gjort bort dig, min kostade 5000…
Tror du att din bok kommer att uppfattas som kontroversiell?
–Det finns säkert de som kommer att kalla mig för Putinkramare, för man kan säkert tolka en del av boken på det sättet om man är ute efter billiga poäng. Så fort du försöker nyansera bilden av Ryssland hamnar du i blåsväder. Andra har råkat ut för det före mig.
