Tak, väggar och den bekanta råa tegelfonden är svartmålade. I detta ännu tomma skal till scenrum möter skådespelare och regissörer pressen. Här andas nostalgi och nystart. Bland Galeasenprofiler som Ingela Olsson, Leif Andrée och Lena B Eriksson – som sedan länge spritt Galeasenandan ”likt en surdeg” även till institutionsscenerna – kryper Galeasendebutanten Annika Hallins lilla dotter runt i byggdammet.
–Där är nästa generation, skojar Leif Andrée.
El och råsystem för ljus ska upp i taket till återflytten i januari. Det samt loger får teatern fixa själv, berättar teaterchef Sophia Artin. Hon betonar att Statens fastighetsverk har varit lyhörd för den fria gruppens synpunkter och att det är mycket positivt att hela Torpeddepartementet förblir ett kulturcentrum med bland annat nya hyresgästen Auditiva teatern. Mot vattensidan öppnar en ny restaurang och entré med hiss.
–Den stora vinsten är foajén, som blivit större. Här kan vi ha fotoutställningar. Först ut blir Cato Leins bilder från Polen.
Hyran höjs med hundra procent (motsvarande 2000 kronor kvadratmetern) men är ändå under marknadshyra.
–Vi har budgeterat för att klara det – tiderna är sådana, alla får klara sig själva – men vi väntar med spänning på vad Stockholms stad ska säga. På längre sikt kan det ju få konsekvenser för repertoaren om hyran slukar en större del av vår budget, säger Artin.
Först ut i vår blir Sverigepremiären på Metallflickan av Dorota Maslowska, en av Polens nya heta dramatiker som satts upp i bland annat Berlin och London. Inga Edwards, Annika Hallin och Sandra Huldt spelar tre generationer kvinnor som ger perspektiv på andra världskriget, kommunismen och kapitalismen.
–Det är en pjäs om Polen, men också om oss idag eftersom Europa har krupit närmare och världen har ändrats. Det här är också min historia, säger regissören Natalie Ringler, född i Sverige av polska föräldrar.
Hon tycker att Dorota Maslowskas språk är som en korsning av Witold Gombrowicz och Lars Norén.
–Det är speciellt, både absurt och exakt. Originaltiteln är Mellan oss är det bara bra, fast det handlar om varför det är så svårt att leva, om allt som har hänt på kort tid som gör att tre generationer inte ens lever i samma värld.
I april blir det urpremiär på Det kalla hjärtat av danskan Astrid Saalbach. Uppsättningen är ett samarbete med Dramatiska institutet, där regissören Martin Rosengardten är student.
–Pjäsen är en saga om en flicka som lever på gatan, tar en överdos och i ruset lever sig in i en slottsmiljö där hon förälskar sig i kronprinsen, beskriver han.
I höst ska Jens Ohlin sätta upp en ny pjäs av Christina Ouzounidis, ”en av Sveriges intressantaste dramatiker”.
Galeasen hoppas dra nytta av de samarbeten man haft under exilen: med Dramaten, Teater Tribunalen, Strindbergs Intima teater, Limbo samt Stockholms stadsteater, där Harper av Simon Stephens snart har premiär med Ingela Olsson i huvudrollen.
–En kvinna som sätter allt på spel under tre dagars resa mot hemstaden, beskriver regissören Olof Hanson pjäsen, som hade Sverigepremiär på Göteborgs stadsteater i våras.
I tider när fria grupper lever knapert är Galeasen är ett slitstarkt varumärke som går i arv.
–Som Hammarby, även om de spelade sig ur Allsvenskan, säger Leif Andrée.
