Galago håller på att flytta. Det behövs.

–Du är inte direkt den förste som påpekar att vi har det trångt. Men förhoppningsvis den siste. Imorgon ska vi få vårt nya, större kontor, säger Mats Jonsson.

När han fick jobbet som redaktör för sex år sedan bestod Galago av ett bord och en tom dator. Tidningen och förlaget som länge hade utgjort navet i den svenska alternativseriescenen var fattigt och nedläggningshotat. Nu trängs tre skrivbord, bokhyllor och en sammetsfåtölj i det minimala rummet på Bellmansgatan. Här sitter dessutom Johannes Klenell, som delar ansvaret för Galago med Mats Jonsson. Saker har hänt.

På några få år har Galago ökat sin utgivning från tre titlar om året till femton, och samtidigt inlett en utlandslansering. Det amerikanska förlaget Top Shelf utsåg nyligen 2010 till ”året för den svenska invasionen”. Under våren kommer tre Galagoböcker i engelsk översättning: Kolbeinn Karlssons Trollkungen, Simon Gärdenfors Simons 120 dagar och Mats Jonssons egen Hey Princess. Dessutom ger Top Shelf ut en antologi med Galagoserier.

Att Galago mitt i allt detta fyller jämnt hinner redaktörerna knappt ta notis om. Dagen då jag besöker kontoret har Framtidens kultur beviljat ett treårigt bidrag för att fortsätta utlandslanseringen. På kultursidorna tävlar landets litteraturkritiker i att älska ihjäl det aktuella samlingsalbumet av Joakim Pirinen.

För 30 år sedan var mottagandet ett annat.

I slutet av 70-talet jobbade Lidingökillen Rolf Classon som brevbärare. Han som ville bli poet, hade varit aktiv i FNL-rörelsen och älskade serietecknaren Robert Crumb, blev frustrerad av att bära ut reklamblad och skvallerpress. När hans barndomsvän Olle Berg kom in på Konstfack – med utrustning att låna och talanger att anlita – bestämde de sig: De skulle starta en tidning tillsammans.

Killarna var aktiva i kulturföreningen Palmätarna, som efter en rad fester hade ett gäng tusenlappar i kassan. Rolf Classon och Olle Berg övertalade föreningen att satsa pengarna på en tidning. Ett år senare, 1980, skickades det första numret av Galago till tryck.

Omslaget pryddes av parollen ”udda bilder, tecknade serier och oprövade ord”. I svartvitt på billigaste A4-papper varvades serierutor av Olle Berg och en 19-årig Joakim Pirinen med satirtexter och lyrik av bland andra Katarina Frostenson och Bruno K Öijer.

Försäljningen skedde på Konstfack, Röda rummet, drakfestivalerna på Gärdet och i Kungsträdgården. Rolf Classon tog för vana att alltid ha med sig med en bunt Galago när han gick på krogen.

–Olle Berg sålde även tidningen på Lidingöbanan där han var konduktör. Enligt myten såldes det allra första exemplaret till en färgad man som trodde att man var tvungen att köpa den för att få åka med, säger Joakim Pirinen.

Frågan är om Kultursverige var redo för Galago. I de vänsterkretsar där Rolf Classon rörde sig irriterades många av humorn och frågade varför han inte lade sin energi på att göra något på allvar istället. I SvD avfärdade Mats Gellerfelt tidningen som barnslig och oseriös. Många förstod inte ens vad Galago gjorde. Vuxenserier existerade ju knappt.

–Bokhandlarna hade inga avdelningar för serier. Det fanns ingen stödform för serier hos kulturrådet. Serier ansågs vara för barn, säger Rolf Classon.

Galagos första nummer gick med så stor förlust att grundarna blev skuldsatta i sju år. Ändå fortsatte de. Galago började ge ut serieböcker, satte upp teaterföreställningar, delade ut priset Galagos fula hund och grundade det fiktiva Galagopartiet De Glada. ”Full rulle hela tiden” löd mottot för partiet där Socker-Conny var statsöverhuvud och Klas Katt folkledare.

Både Joakim Pirinen och Rolf Classon pekar ut 1986 som en vändpunkt. Då medverkade Galago på Bokmässan, Kulturhuset i Stockholm arrangerade en stor utställning om serier och Pirinen hade lanserat sin hyllade figur Socker-Conny. Galago började bli en institution. Ja, nästan en rörelse.

Rolf Classon kallar utvecklingen sedan Galagos start för en världsunik serierevolution.

–Idag finns det massor av serieförlag, vi har ett seriestöd och serieböcker recenseras precis som vanliga romaner. I till exempel USA finns det många som läser superhjälteserier, men den tradition av seriösa och vältecknade vuxenserier som Sverige har är otrolig.

Det vore egentligen lögn att beskriva serier som ett medium på uppgång. De unga gossar som storögda brukade läsa Batman och Fantomen ser idag hellre på kabel-tv eller spelar dataspel. När dagstidningarna sparar pengar blir det i många fall seriesidorna som bantas. Till och med för serietidningarnas serietidning Kalle Anka & C:o rasar upplagan.

Lustigt nog sammanfaller denna mainstreamseriernas kräftgång med ett ökande intresse för alternativserier och serieromaner. De senaste åren har en ny generation svenska tecknare slagit igenom. Gemensamt för dem alla är att de har växt upp med Galago.

–Galago var en inspirationskälla när jag var mindre. Sedan blev det också det första stället där jag publicerades, säger tecknaren Sara Granér.

–Jag läste mitt första nummer när jag var 14–15 och blev fullkomligt golvad. Galago lärde mig att serier inte måste vara skojiga, säger Mats Jonsson.

Medan serierna har lämnat leksakshyllan och närmat sig konsthallen har även innehållet vidgats. Om Galago förr handlade om vitsiga seriegubbar som Arne Anka och Socker-Conny så rymmer den idag både ren slapstick och nedtonade, dokumentära barndomsskildringar. Mats Jonsson och Johannes Klenell talar både om att Galago ska vara politiskt radikalt och om sin plikt att ”stå upp för kiss- och bajshumorn”.

Liv Strömquist, Nina Hemmingsson och Sara Granér har gått i täten för en våg av serier präglade av samhällskritik och ifrågasättande av könsroller. Påfallande många av de unga tecknarna är kvinnor, och konstformen som brukade associeras med pojkrummet har blivit en viktig feministisk arena. I nästa nummer av Galago medverkar tolv kvinnor och sju män.

–Och det handlar inte om någon kvotering. Det är så seriescenen ser ut, säger Mats Jonsson.

När Galago nu jubilerar är det mitt i en ny glansperiod, och med siktet inställd på utlandet. Den internationella satsningen har hittills resulterat i en antologi på italienska, en antologi på engelska och en utställning i Tokyo. Nu väntar USA. Enligt Johannes Klenell talas det om en svensk seriehajp på andra sidan Atlanten:

–Jag var på en mässa där det kom fram förlag och ursäktade att de ”inte hade någon svensk tecknare än”. Nyligen blev jag intervjuad av Publishers Weekly. Vilka andra svenska förläggare blir det?

Veteranen Rolf Classon är skeptisk:

–Utlandslanseringen är ett fåfängt projekt som får stor uppmärksamhet i Sverige, men ingen annanstans. Självklart är det kul för tecknarna att få åka utomlands och representera, men böckerna lär inte sälja mer än 30 exemplar, säger han.

Men så är Galago inte längre hans hjärtebarn, snarare ringmotståndare. Rolf Classon lämnade Galago för sju år sedan och driver idag det egna förlaget Kartago. Förhållandet mellan de två, snarlikt döpta, serieförlagen är komplext – de både konkurrerar, kompletterar och kritiserar varandra.

–Det känns som att vi har lyckats omdefiniera Galago och öppna upp för en större läsekrets. Medan Kartago är förankrade i traditionella serier som Rocky och Nemi har vi profilerat oss som ett kvalitetsförlag för det lite smalare, säger Johannes Klenell.

–Vi kan tänka oss att även ge ut mer kommersiella grejer. Galago är mer inskränkta. De har vissa serier som främst är konstnärligt snygga och ett allmänt flummigare innehåll, säger Rolf Classon.

Det blir tyst i telefonluren.

–I och för sig, så har Galago kanske alltid varit.