Få författare har så hängivna fans – och så lite kulturkredd – som Neil Gaiman. Hans författarskap spretar åt alla håll, från otäcka sagor för barn till intellektuella serieböcker och samhällskritik förklädd till gotisk romantik. Få av hans böcker har översatts till svenska, men det har inte stört läsarna – rollspelare och gothrockare är vana vid att läsa sin favoritlitteratur på originalspråk.

I många år har det surrats om filmatiseringar av hans romaner. Filmbolag har köpt optioner men aldrig kommit till skott. Förrän nu. Nästa år får barnboken Coraline premiär som animerad långfilm, likaså Gaimans version av eposet Beowulf. Och i går gick filmatiseringen av sagoboken Stardust upp på svenska biografer.

–När Stardust kom ut 1999 träffade jag en kanadensisk journalist som hade älskat min bok Neverwhere, och han gillade inte Stardust. Han menade att Neverwhere hade ett viktigt budskap, om hemlöshet och galenskap och stora städer där människor faller mellan stolarna. Och han hittade inget budskap i Stardust, ”vad är den bra för?”. Jag sade ”den är som en glass – den finns till för att du ska må bättre i slutet än du gjorde när du började läsa”. Den ska vara en plats som man kan resa till när man är lite nere och önskar att världen vore lite mera magisk, säger Neil Gaiman.

Stardust handlar om unge Tristan, som ger sig in i det mystiska sagoriket Stromhold för att finna en fallen stjärna åt sin älskade. Uppgiften kompliceras av att stjärnan är en flicka med brutet ben, som inte alls har lust att ges bort i present.

–När jag fick se de första bilderna från filmen insåg jag att jag hade hållit andan i flera år. Men det var roligt och rart och castingen var underbar. Det var inte Pirates of the Caribbean, det var en saga och det var vad jag hade avsett med boken: att den skulle vara ett motgift till bombastiska fantasyepos.

Det kryllar av kända skådespelare i Stardust, från Michelle Pfeiffer som ond häxa och Robert De Niro som transvestitpirat, till Peter O‘Toole som döende kung och Claire Danes som stjärnan Yvaine. En mindre roll i filmen görs av Ricky Gervais, mannen bakom The Office och Extras. Han spelar en hal handelsman som hastigt får lämna jordelivet.

–Det finns två sorters männi­skor – de som älskar Ricky Gervais och vill se honom vara rolig, och de som verkligen önskar livet ur honom. Båda får sitt lystmäte av den här filmen. Ricky älskade rollen, och nu älskar han att vara med i pratshower och dra skämt om att spela mot Robert De Niro: ”Där stod vi, världens bästa skådespelare, och Robert De Niro”, säger Neil Gaiman muntert.

Just nu arbetar han med sin första långfilm som regissör. Han ska filmatisera sin egen seriebok Death: The high cost of living, där döden dyker upp i form av en vänlig gothflicka. Till sin hjälp har Gaiman en välkvalificerad mentor – Pans labyrint-regissören Guillermo Del Toro.

–Jag tillbringade flera månader i Budapest och skuggade Guillermo när han arbetade med Hellboy 2. Det var verkligen inspirerande. Något han lärde mig var att inte bli nöjd för snabbt. ­Tidigare hade jag nog sagt ”det där är tillräckligt bra”. Men i samma läge gör Guillermo tre tagningar till, och så blir det fantastiskt.

Vad kommer Death att bli för slags film?

–Den kommer inte bli lik något annat, hoppas jag. Men om jag säger ”en blandning mellan De hänsynslösa och Amelie från Montmartre, kryddat med lite ­Pinocchio” så finns det nog ett korn av sanning i det.