Få områden kan framstå så mycket som en klubb för de redan invigda som arkitektur och design. Det lätt att göra sig lustig över klichébilden av en arkitekt eller en formnörd: ni vet, den svarta polotröjan, de dyra glasögonen med lika svarta bågar. Det strikt estetiska sättet att betrakta världen som ofta går på tvärs med hur det så kallade verklighetens folk vill ha sina boendemiljöer. I synnerhet arkitekturen har befunnit sig ha problem med kommunikationen. Arkitekter har ofta svårt att beskriva sin verksamhet på ett begripligt sätt. Kanske har det med yrkets komplexitet att göra: å ena sidan konstnär, å andra sidan ingenjör.

Det museum som har till uppgift att kommunicera arkitektur och design till allmänheten har av allt att döma inte heller lyckats med uppgiften. Arkitekturmuseet i Stockholm upplever just nu några svåra dagar. I en nyligen utkommen promemoria från Kulturdepartementet får museet skarp kritik, bland annat baserad på ett 40-tal intervjuer med viktiga personer inom branschen. Framför allt har museet misslyckats med det utökade uppdraget sedan 2009, då det beslöts att även form och design skulle ingå i museiverksamheten. Man har helt enkelt inte lockat tillräckligt med folk, inte skapat nog med uppmärksamhet kring sin verksamhet.

Själv kan jag bara instämma. De flesta gånger jag har besökt museet har de stora vackra rummen varit ekande tomma. Ambitiöst upplagda debatter har ibland haft en publik som är mindre än den sittande panelen. Ändå borde läget i samma lokaler som det välbesökta Moderna museet vara optimalt. Men det är något med utställningarna som överlag känts tunt, glest och livlöst. Som besökare på en utställning vill man känna en vilja, en riktning. Inte bara att man har placerat mer eller mindre intressanta föremål och bilder i ett rum.

Ett utbrett fenomen i kulturvärlden idag är det jag brukar kalla ”mycket golv, lite innehåll”. Det finns i mycket museiverksamhet, men till exempel även inom biblioteksvärlden. Arkitekturmuseet är ett typiskt exempel på något som tycks ha mer golvyta till sitt förfogande än innehåll att fylla den med. Det borde inte behöva vara så. Svenskar är generellt ett designintresserat folk. Och de senaste åren har allmänhetens intresse för stadsbyggnad och arkitektur ökat markant. Städer som Stockholm och Malmö har analyserats utifrån såväl arkitektoniskt som socialt perspektiv. Ett livaktigt Arkitekturmuseum borde varit bättre på att fånga upp det här intresset, befinna sig i centrum av det.

I promemorian föreslås en rad förändringar. Bland annat att museet ska byta namn till något med center eller arena. Ordet museum anses ha en avskräckande effekt. Själv tror jag att det kommer att krävas mer än ett nytt samtidsklyschigt namn för att hjälpa museet ur krisen. Då tror jag mer på promemorians förslag om stöd från Riksutställningar för den fortsatta verksamheten. Men framför allt gäller det att vidga tänkandet – kanske rentav ibland våga smutsa ner de där sakrala vitlaserade rummen.

Annina Rabe är litteraturkritiker i Svenska Dagbladet.