Skräckpuristerna betraktar det som rent helgerån. Och fenomenet snabba zombies skulle för bara något årtionde sedan ha setts som en oxymoron. Men de senaste åren har de levande döda fått mer och mer spring i benen, trots att det motsäger all trovärdig zombiehistorik och -mytologi.

Den snabba zombien gjorde entré bland annat i filmen 28 dagar senare och spelet Resident evil, och det senaste exemplet är den brittiska tv-serien Dead set, som utspelar sig i och utanför ett Big Brother-hus där de inlåsta deltagarna långsamt inser att världen utanför är infekterad av zombiesmitta. Här rusas det hejvilt över parkeringar och genom korridorer. Något som upprört komikern och filmskaparen Simon Pegg, som bland annat ligger bakom zombiekomedin Shaun of the dead. I en debattartikel i The Guardian anklagar han Dead Set för hädelse mot skräcklagarna. Man kan inte döda en vampyr med fuskträ, en varulv flyger inte - och zombies kan bara inte springa!

Zombiemyten stammar från Haiti, där legenden säger att voodoopräster kan hypnotisera lik till att utföra befallningar. Och vår klassiska popkulturella zombie präglas av den enkla lagen att om man är död, kan man helt enkelt inte röra sig särskilt snabbt. Zombiens styrka ligger i mängd - en enstaka hasande levande död är inte så svår att hinna undan, men en flock på några tusen blir däremot till en seg köttätande dödsmaskin.

Den moderna zombien skapades av George A Romero, i hans klassiska Night of the living dead från 1968. Romero är det halvdöda hasandets urfader, och han har själv gett sig in i debatten. I en intervju i NY Magazine säger han att det helt enkelt inte är logiskt trovärdigt med löparzombies - deras vrister skulle knäckas.

Så frågan är varför zombies plötsligt springer? Eventuellt handlar det helt enkelt om krassa ekonomiska motiv. Skaparen av serien Dead set har bemött kritiken genom att förklara budgetrealiteten: det är billigare med tio springande zombiestatister än de hundratals som krävs för att hasa hotfullt.