Vissa författare har en avundsvärd förmåga att med bara en eller två meningar såväl sammanfatta som ifrågasätta mänskliga beteenden. Ibland i en och samma mening. Det kan vara en stundens geniala ingivelse men också noga övervägda formuleringar. De ögonöppnande sentenserna kan gälla själva existensen, politikens vägar och irrvägar, naturens motsägelser – ja, allt mellan himmel och jord.

Denna skrivkonst brukar ju gå under samlingsnamnet aforismer (grekiska, begränsa) och definieras av sin förmåga att vara kortfattade, slagkraftiga och befriande humoristiska. Ofta i form av paradoxer. En riktigt bra aforism måste i sin tvetydighet förstås omedelbart. Men aforismskrivandet är också ett risktagande då avståndet mellan briljans och platt fall är mycket kort.

Denna ordkonstens motsvarighet till de olympiska spelens 100-meterslopp är ändå en märkligt bortglömd verksamhet. Men tänk – vad hade inte La Rochefoucauld, Schopenhauer, Vilhelm Ekelund, Edith Södergran eller Stanislaw Jerzy Lec kunnat uträtta på Twitter?

Just Stanislaw Jerzy Lec – polsk-judisk författare 1909–1966 – är för mig en uppfriskande ny bekantskap. Han kunde skriva saker som, ”Livet är för tungt för att man ska fästa någon vikt vid det”, eller det något lättsammare, ”Lustigt vilken möda djuren lägger ned på att variera människans meny”.

Ellerströms förlag har nyligen, i sin fickvänliga serie element, gett ut ett urval av hans många aforismer, Ofriserade tankar (tolv översättare har tolkat och valt). Lecs diktkonst är naturligtvis präglad av allt han upplevt, fången i de katastrofer och omvälvningar som präglade första hälften av 1900-talets Europa: världskrig, nazism, kommunism, flykt och återkomst. Han föddes i den polska staden Lwów, växte delvis upp i Wien innan han återkom till Polen. I samband med att han gav ut sin första dikt-samling 1933 bytte han ut sitt adliga namn, Tusch-Letz, till det mer polskklingade Lec.

Politiskt var han vänsterman och på olika sätt aktiv i förkrigstidens Polen. När hans hemstad Lwów ockuperades av Sovjet ställde han upp för övermakten, delvis i den naiva tron att han på så sätt räddade sitt eget skinn. Senare erövrades staden av nazisterna och han sattes i arbetsläger. Han lyckades fly, var med i den polska motståndsrörelsen och anpassade sig på ytan till efterkrigstidens kommunism.

Även om han under perioder gick politiskt vilse skrev han elakt avslöjande om makt, förtryck och opportunism i den kommunistiska diktaturen. Klarsynt skrev han dock att ”ofta döljer sig en akilleshäl i tyrannens sko”.

Många av aforismerna, skrivna för 50 eller 60 år sedan, känns inte ett dugg föråldrade. De är, som all god litteratur, allmängiltiga över tid. Långt före kommunismens fall formulerade han ”När ni raserar statyer, spara socklarna. De kan komma till användning”.

Denna lilla skrift är fylld av den ena läckerheten efter den andra. Hoppfulla, nja. Cyniska, kanske. Melankoliska, självklart. Roliga, absolut. Genomskådande, dessvärre. Misantropiska, jorå. Så, kära läsare, ”låt oss vara sparsamma med optimismen, så att den räcker året ut”.