Alltså, söndagarna i P3 numera! Först P3 Kultur som river av helt vanliga snackisar med outtröttligt egensinne. I söndags lyckades de koppla ett intressant grepp på prinsessbröllopet. Det har väl ingen annan gjort ännu.
Och sedan P3 Text, ett två timmar långt magasinsprogram för folk som gillar att läsa och skriva. Programledaren och poeten Daniel Boyacioglu möter en skrivande person per avsnitt, som även innehåller korta reportage och små intervjuer. Samt Textofonen där lyssnarna läser upp sina alster och får textkritik av Boyacioglu.
På pappret är det ett hyfsat enkelt upplägg, men i verkligheten är det fullt av rävsaxar som skulle kunna göra hela alltet olidligt pinsamt och pretentiöst. Eller ännu värre: om P3 Text skulle pressas in i mallen där en nöjesbilageknarkande fnissredaktion med instruktioner om ”målgruppstänk” fyller tiden mellan låtarna med klatschigt blaj. Sådant som får en att ifrågasätta om man tar vara på sitt liv tillräckligt ansvarsfullt.
Mest av allt beror fulländningen på Daniel Boyacioglu. Det är lätt att vara skeptisk till P3:s fäbless för att anlita halvkända icke-journalister, företrädesvis musikartister, som programledare. Men Daniel Boyacioglu bär skickligt hela programmet på sina poetaxlar.
Många journalisters våta dröm om intervjun som Det Naturliga Samtalet, tycks vara enkelt som tandborstning för honom. Nyfiken, ärlig, rak, rask och respektfull utan att försöka låtsas att hans egna erfarenheter inte spelar någon roll. Programledare som lyckas med att både ta stor plats själva och ändå skapa ordentligt utrymme åt sina gäster, är sällsynta.
Kritiken han ger de medverkande i Textofonen är hederlig, personlig och uppmuntrande. Kanhända väl positiv emellanåt, men aldrig inställsam. ”Du säger fattaru på göteborgska ungefär sju gånger, det är bra.” Dessutom kan han konsten att säga svåra ord utan att det hörs att det är svåra ord.
För några avsnitt sedan stod författaren Siv Widerberg framför sin bokhylla och konstaterade att det är jättesvårt att rensa. Då gällde det hennes egen bokhylla, att plocka undan och kasta bort. Men den heliga rensningen är också en viktig del av P3 Text.
Redaktionen litar på programmets hållpunkter, att det räcker, att det blir bra såhär, utan ketchup och strössel. Det är, som sagt, jättesvårt. Att radiofiera litteratur för en ung målgrupp skulle kunna svälla till nästan vad som helst. Men P3 Text lyckas med avgränsningen, och söndagarna i P3 får mig att längta efter långa bilfärder för att kunna lyssna ostört på alltihop.
För övrigt: är produktplaceringen i TV3 Plays Glamourama riktigt, riktigt usel, men serien är ändå som att köra förbi en trafikolycka - omöjligt att inte stirra.
Missa inte: heller Christer i P3 som lyckas hålla småpratet på den lyssningsvärda sidan, år efter år. Varje vardag 14:00.
