Vemböckerna är ett fenomen inom småbarnslitteraturen. Den första boken Vem är arg? kom ut 2005 och Augustprisnominerades, och har sedan dess fått sällskap av ytterligare nio böcker. De har sålts i 152 000 exemplar och översatts till bland annat norska, japanska, kinesiska och arabiska.

– När jag läste Vemböckerna blev jag helt förälskad i de här små figurerna, och tänkte att det skulle vara väldigt kul att se hur de rör sig och pratar, säger regissören Jessica Laurén som gör film av Vemböckerna.

Stina Wirséns berättelser följer välbekanta pekbokstraditioner. Ett barn tappar kommer bort från sina föräldrar i den stora, läskiga mataffären. Ett annat har förlorat sin farfar och undrar över vad som händer när man dör. Ett tredje hittar ingen att leka med och känner sig ensam. Men Wirséns figurer är inga praktbarn i snickarbyxor utan skrynkliga gosedjur med bristande impulskontroll.

– Jag tycker om att de är lite fulgulliga, som barn är – som människor är. Det ger dem också en bredd som inte är så vanligt i barnlitteratur. De får tillgång till hela känsloregistret, man kan visa allt från ömhet till ganska fula känslor, som också måste få finnas, säger Jessica Laurén.

Vi sitter på hennes kontor på Filmtecknarna i Stockholm och tittar på några av de nästan färdiga kortfilmerna. Jessica Laurén själv har svårt att hålla sig för skratt när en olycklig, borttappad nalle får panik och biter en fågel som försöker hjälpa till. Ingen annanstans i barnböckernas värld har en liten nalle så vassa tänder.

Hon är i sluttampen av arbetet med de första åtta filmerna. I höst ska de visas på bio och sändas i Bolibompa. Nyligen premiärvisades Vem blöder? på Göteborgs filmfestival. Där urartar ett entusiastiskt byggprojekt i ett tårfyllt blodbad, när Katten sågar sig i benet och Kanin råkar spika Fågel på näbben.

– Det är en splatterfilm för barn, säger Jessica Laurén och skrattar.

Vemböckerna har fått mycket uppskattning för sitt moderna genusperspektiv. De ifrågasätter normer kring kön, dels genom att det är svårt att avgöra vem som är en hon eller en han, och dels genom att låta varje figur vara både snäll och elak, dum och klok. Allting ryms innanför den raggiga pälsen och bakom de luriga ögonen.

– På ett sätt är de väldigt politiskt korrekta, enligt hur intellektuella föräldrar gärna fostrar sina barn, vad man vill ge till sina barn – ”det spelar ingen roll om man är pojke eller flicka, alla kan vara starka, svaga, arga, dumma, snälla, glada”. Men ändå är det många som reagerar på det aggressiva i böckerna, så helt korrekta är de nog inte, säger Jessica Laurén.

Filmernas berättarröst är också välbekant för samma föräldramålgrupp. Kulturjournalisten Gunnar Bolin ramar in berättelserna med sin förtroendeingivande P1-stämma.

– Han har en trygg och varm och lugn och intelligent röst, som blir en väldigt bra botten när det svajar i filmerna av alla känslor hit och dit.

Figurernas röster görs av Jessica Laurén själv. Hon spelade in mummel och knarrande småprat för att underlätta för animatörerna, men lät även Stina Wirsén och hennes familj lyssna på resultatet. De skrattade gott och övertalade henne att göra alla röster.

– Det var viktigt att det inte blev för gulligt. Barnen har ju mer pipiga röster och blir lite gulligare än de vuxna per automatik, men jag försökte ändå hålla dem lite ”skrufsiga”. Det behövs lite balans – de är ju så urbota söta.