Dockpojken är den lille, lättirriterade lerfigur som har huvudrollen i den animerade serien ­Sagan om den lille dockpojken, som visades på Directors fortnight i Cannes i våras. Figuren spelar också en stor roll i novellfilmen Dockpojken, som innehåller både vanlig film och ler­animationer. I den senare figurerar den även i fullformat, i form av en otymplig dräkt man kan ta på sig själv men som man behöver hjälp för att ta sig ur.

Begreppen blir lätt förvirrade, det är till och med en del av poängen­. Det som visas på tv ikväll är filmen Dockpojken, som handlar om en leranimatör och hans livsverk: Dockpojken. Animatören spelas av Johannes Nyholm­ själv, som ju alltså ägnat ganska mycket tid åt just figuren med samma namn (i en av de roligaste­ scenerna förklarar han för en klåfingrig journalist spelad­ av Bo Melin vilken otroligt komplex­ konstruktion den lille lergubben är).

–Det blir ju nästan automatiskt så att när man gör en figur så tror folk att det bygger på en själv och det är lite kul att leka med den bilden, för även om det finns en koppling så är det en förvrängd version av mig man ser i filmen, en nidbild, säger Johannes Nyholm­.

En del av metoden under inspelningen gick också ut på att det skulle kännas jobbigt.

–Eftersom jag inte är någon professionell skådespelare tänkte jag att det skulle bli bättre om det kändes jobbigt på riktigt. Och det gjorde det, första gången man går in i den där dräkten får man nästan­ dödsångest, den väger 40 kilo och man kan bara andas genom ett litet hål och så är det någon­ idiot som står och ger en order i kanske en timme.

Under inspelningen fanns det ett manus med färdiga repliker men man förhöll sig fritt till det.

–Det blev ett slags rollspel som kunde pågå i timmar medan vi levde oss in i karaktärerna och kameramannen filmade allting. Men till slut blev det ändå ganska likt manuset.

Det var novellfilmen som Johannes­ Nyholm skickade till Cannes, men det visade sig att de mest var intresserade av själva animationerna.

–Då satte jag ihop tre fem­minutersavsnitt av ursprungs­materialet, animationer som mest hade visats i olika konstsammanhang, och skickade dit.

Precis som novellfilmen har animationerna en både klaustrofobisk och komisk ton, och det är svårt att inte uppfatta vissa inslag, som den inledande flöjten, som en drift med själva leranimationsgenren. Just nu arbetar Johannes Nyholm med ett avslutande fjärde avsnitt, men sedan blir det inte fler leranimationer på ett tag.

–När jag började med den här figuren var det för att jag hade suttit så mycket vid datorn och stirrat på pixlar, jag ville göra något­ konkret och enkelt med händerna, en lerklump och en stillbildskamera. Men nu är jag mer inne på vanlig film, det har varit för ensamt att sitta själv med animationsscenerna, ruta för ruta. Det händer lite mer när man gör film.