I Kyrkans Tidning läser jag att det ateistiska samfundet Humanisterna har startat en tankesmedja. Som exempel på vad tankesmedjan ska driva för frågor nämner tankesmedjans chef, Christer Sturmark, kravet på förbud mot manlig omskärelse. I en debattartikel i DN för en tid sedan, undertecknad av nio ”humanister”, jämförs manlig omskärelse med barnmisshandel och föräldrar som på detta sätt ”önskar skära i sina friska barns kroppar” med våldsverkare.

Oavsett argumenten för eller emot manlig omskärelse (av vilka några framförts på dessa sidor) bör det inte råda några tvivel om att förbudskravet är ett frontalangrepp mot inte minst judendomen och judarna. Manlig spädbarnsomskärelse, brit mila, är och förblir en central del i den judiska traditionen och tillämpas av snart sagt alla judar, religiösa som icke-religiösa, ortodoxa som liberala. När nazisterna ville förvissa sig om att en man i deras våld var jude behövde de oftast bara dra ner hans byxor.


Att Humanisterna på detta sätt går till storms mot religionsfriheten såsom vi hittills känt den bör inte förvåna någon. Deras kritik av framför allt islam har redan tidigare haft en obehaglig underton av kulturell och religiös intolerans och kännetecknats av en påfallande okunskap om religiöst tänkande och religiös praktik. Vad som däremot borde förvåna är några av personerna bakom den nya tankesmedjan, av vilka de flesta också står bakom förbudskravet.

Förvånande exempelvis att här finna en präst i Svenska kyrkan, Annika Borg. Bortsett från frågan vad en präst har i en ateistisk tankesmedja att göra så uppstår ofrånkomligen också frågan vad Svenska kyrkan har att göra med ett krav som omisskännligen går tillbaka på en lång och ödesdiger tradition av kristen antijudaism.

Förvånande också att bakom såväl tankesmedjan som förbudskravet finna regeringens särskilde utredare av främlingsfientlighet, rasism och intolerans, Bengt Westerberg.


Intolerans?!

Förvånande också att i detta sammanhang finna Eskil Franck, chefen för statliga Forum för levande historia, som bland annat har till uppgift att hålla minnet av Förintelsen levande.

Förvånande, kort sagt, att historien inte är mera levande än så här.