Dammet yr. Sveriges finansminister far fram i sin fyrhjulsdrivna bil på slingriga sörmländska grusvägar. Alltid med kikaren inom räckhåll. Han ska spana på frigående mufflon, säregna får med vackra bakåtböjda horn, men det är verkligen en chansning. Det är inte säkert att de visar sig just i dag. Han pekar ut ställen längs vägen där han många gånger har legat och lurpassat:

– Från den där busken sköt jag ett vildsvin, säger han och skrattar, liksom för att beskriva hur han är; att han utan problem kan ligga och spana i flera timmar efter vilt. För några år sen, berättar han, försåg han kocken Per Morberg med flera mufflonlamm.

Han bromsar in vid vad han tycker är en av Sveriges vackraste platser. En kilometerlång betad enbacke med brant kant ner mot sjön.

– Egentligen skulle vi gå på en bädd av vitsippor. Att de ännu inte har slagit ut är en miss i planeringen.

Anders Borg rör sig hemtamt över betesmarker som bitvis består av sump. Här behöver man stövlar året runt, upplyser han med sina svarta jeans nerstoppade i höga gröna gummistövlar.

Familjens kelgrisar, springer spanieln Frodo och nytillskottet Freja, springer ner mot badsjön där en kylslagen simtur tycks locka. Anders Borg stövlar efter nerför den branta, blöta sluttningen.

– Det vore just snyggt om jag drattade på ändan nu, hojtar han.

Några dagar tidigare tog han emot på sitt kontor, ett varmt rum på Finansdepartementet där kavajen fick hänga över en stolsrygg under intervjun. Redan då beskrev han sina hemtrakter på landsbygden nära Katrineholm: böljande åkermarker, ängar där korna går fritt och där man kan få syn på både bävrar och sångsvanar. Och så de djupa skogarna med sina stora vildsvin.

– Det går inte att bo i en sådan miljö utan att bli fångad av den, säger han.

Han kommer från en naturkär familj. Pappa var orienterare och mamma mulle- och strövarfröken. Han gick själv tidigt med i scouterna och ägnade sig åt både orientering och längdskidåkning. De starkare minnena har han från fjällvandringarna med pappa. Under Anders tonårstid var de flera gånger i Sarek – ett överväldigande landskap med sina branta fjällmassiv, trånga dalgångar och vilt forsande vattendrag.

– Första gången blev en dramatisk upplevelse. Jag var tretton år och pappa och jag hade en nybörjaridé som bland annat gick ut på att vada genom Rapaälven. I Sarvesvagge drattade jag i och blev genomblöt och kall. Att sen bära en massa packning och sova i tält direkt på snö var inte skönt.

Han och hans far hade föreställt sig att se det stora viltet och satt i timmar och kikade. Det var först under vandringen hem, som säkert var två mil lång, som de fick lön för mödan.

– I Ivarlako, en vacker vidsträckt högslätt, dök plötsligt en järv upp framför oss. På bara tjugo meters avstånd.

Den största tjusningen med att sitta i timmar bakom kikaren är förstås om björnen kommer. Men det gör den inte så ofta, medger han.

– Helt plötsligt tror man att man ser en björn. Men det visar sig vara en sten. Ändå hinner adrenalinet pumpas ut under den där halva minuten. Och då spelar det ingen roll om man har varit på trettio ställen innan och bara spanat på sten. Den här gången, tänker man, ska det vara en björn.

Anders Borg har jagat i över tio år. Det bästa med det är kombinationen naturupplevelse, kamratskap och spänning:

– Det blir som ett kinderägg – tre-i-ett. Man får dels vara ute i skogen, dels vara nära djur och dels umgås med goda vänner på ett sympatiskt sätt. När man har slutfört en jakt och djuret ligger där utan att ha fått lida infinner sig en väldig fridkänsla.

Den lilla fritiden ägnas helst åt familjen. Då blir det mycket svamp- och bärplock om det är säsong för det. Men en gång suckade en av hans döttrar och frågade vädjande: Kan vi inte ha en helg utan svampplockning?

– Jag jobbar på att det ska vara roligt. Till exempel äter våra barn bara godis på lördagar. Men har vi skogsutflykt gör vi undantag; då åker både ägg och chokladkaka ner i fickan. Man kan inte bara ta med torkade russin, det blir för mycket mulle.

Åren i scouterna har också format honom. Där, liksom i allt naturliv, lär man sig ju grundläggande saker som att hålla ordning och hjälpas åt. Scoutmoralen är bland annat att alla i patrullen ska bära och kämpa på lika mycket. Det är väldigt fostrande, säger han.

När han sitter mitt i asfaltsdjungeln pressad av finanskris, ekonomiska kalkyler och vårbudget känner han suget från skogen.

–‑Eftersom jag fotar mycket med min mobiltelefon händer det att jag även under politiska möten tar upp den och tittar på mina naturbilder. Flickorna som plockar blommor, sonen som fiskar eller något djur som jag har skjutit. Det blir ett sätt att komma hem. Nu har jag bytt telefon så då är mest hundvalp i den, säger han.

Det första Anders Borg gör när han kommer till huset i Katrineholm är att krama om barnen – eller var det hustrun först? Han kan inte riktigt bestämma sig. Sen busar han i alla fall med hundarna och tar av sig sin finansministerkostym.

– Det är lätt att ge en idealbild av familjelivet som inte riktigt stämmer. Men normalt sett – när det inte är finanskris – försöker jag vara väldigt ledig på helgerna som kompensation för att jag jobbar så mycket i veckorna. Arbetet kräver all vaken tid eftersom problemen aldrig tar slut. Det är ett av skälen till att jag ser det som ett temporärt uppdrag. Ett undantagstillstånd. Sen, när det är över, tar jag upp livet på riktigt igen.

Det kontrasterande hemmalivet en bra bit bort från stan med dess levande natur- och djurliv innebär för Anders Borg frid. Men man måste röra sig långsamt, säger han. Tänka att man gör just det man gör och ingenting annat.

– Zenbuddhistiskt. Väldigt mycket här och nu.

När finansministern i poetiska ordalag beskriver sina naturupplevelser är det nästan så att man undrar om han känner sig som en del av något större.

– Nja. Snarare så att man känner att man inte är här på kontoret, säger han och skrattar.

Så tillägger han att även om jobbet är fantastiskt spännande så är det en artificiell värld. När han kommer hem och slipper slips och finbyxor så kan han vara sig själv.

Så när vi möter honom i skogen där hemma rättar han till kepsen och sveper ut med armarna:

– Nu vaknar våren! Tussilago-, vitsipps-, och smörblomstid. Det härliga här är ju att vi har närheten till alla djuren – orädda rågetter utanför husknuten, sångsvanar som häckar i vår närhet, vitkindade gäss på fälten… Titta (han pekar entusiastiskt), är det inte en grågås? Nej, det var en vanlig kanadagås.

I fickan hittar han lite skräp från sina senaste skogsäventyr – en tom polkagrispåse, en markeringssnitsel som man använder när man har skjutit ett djur och ett knöligt russinpaket.

Nu är han som mest ledig – söndag förmiddag. På lördagen är han fortfarande kvar i det höga jobbtempot. Och på söndagseftermiddagen börjar han varva upp igen. Om det inte inträffar något innan dess förstås.

Kanske hinner Anders Borg trots allt med lite fiske eller en ridtur. Han har precis börjat rida igen. Och även om han erkänner att han är en usel ryttare så ger det en optimal frihetskänsla. Men först sätta sig i sitt terrängvänliga fordon och köra vidare till några natursköna utsiktsposter.

Efter en halvtimmes vild jakt på mufflon ger han upp. Inte ett liv, konstaterar han och stannar slutligen sin bil i ett moln av grusdamm.