Sigrid Rausing, sondotter till Tetra Paks grundare Ruben Rausing och en av Storbritanniens rikaste kvinnor, kommer gående in i ett konferensrum i centrala London. Hon är nyduschad, håret är fortfarande blött, sminket ligger ännu så länge oanvänt kvar i väskan och bakom henne följer troget Leo, hennes femårige King Charles Spaniel. Trots att han har en kompis hemma, en labrador vid namn Sally, följer han Sigrid Rausing vart hon än går.
- Han vill helst vara med mig, säger matte och visar honom tillrätta under en stol i närheten.
I sin svartvitrutiga top, bruna kjol och foträta sko, ser Sigrid Rausing ut som allt annat än en rik arvtagerska, snarare som en person som skulle trivas bra bakom en biblioteksdisk.

Sedan ett år tillbaka är hon ägare till Granta, en av juvelerna i den brittiska förlagsvärlden som genom åren har stöttat författartalanger från AA Milne (Nalle Puhs skapare) till Zadie Smith.
Men Granta är bara ett av Sigrid Rausings alla projekt. I tio år har hon genom The Sigrid Rausing
Trust skänkt över 940 miljoner kronor till välgörande ändamål. Enbart detta år planerar fonden att ge bort cirka 225 miljoner kronor.
Vid sidan av detta startade Rausing förra året tillsammans med sin man, den Oscarsbelönade filmproducenten Erich Abraham, bokförlaget Portobello Books.
Vägen fram till att få träffa Sigrid Rausing har varit lång. Intervjuer har fått flyttas och ställas in. Rausings två sekreterare är ursäktande, men förklarar att de är rädda att deras chef håller på att bränna ut sig. Välgörenhet kan idkas på många sätt, men Sigrid Rausing är uppenbarligen inte en person som nöjer sig med att stå för slantarna medan andra får göra jobbet.

I sitt arbete för The Sigrid Rausing Trust gör hon regelbundet resor till olika projekt som fonden stödjer, hon har just kommit tillbaka från en resa till Turkiet.
Som nybliven ägare av Granta satte hon på en gång igång en kontroversiell nyorganisation som slutade med att både tidskriften och bokförlagets förläggare valde att lämna in sina
avskedsansökningar. Och som om det inte var nog, planerar Rausing just nu en utgivning av Bengt Ohlssons roman Gregorius, där hon själv har valt att se över översättningen.

I din position, varför bryr du dig om att jobba överhuvudtaget?
- Det är en bra fråga, säger hon och skrattar. Jag tror att människor arbetar av många olika skäl och pengar är bara ett av dessa, och långt ifrån det viktigaste. Det är klart att vi behöver vår lön men det finns många andra drivkrafter.

Idén till Sigrid Rausing Trust skapades 1993 då Rausing tillbringade ett år på en kolchos i Estland som ett led i hennes doktorsarbete i socialantropologi. Avhandlingen History, Memory and Identity in Post Soviet Estonia publicerades år 2004 av Oxford University Press.
- Jag hade redan då gett bort pengar i många år men ville ha en struktur kring det hela. Fonden döptes till en början till Ruben and Elisabeth Rausing Trust, efter mina farföräldrar, men några år senare stod det klart att det var bättre att jag använde mitt namn eftersom
många av de projekt vi stödjer är så starkt sammankopplade med mina egna intressen.

Var fonden ett sätt att hedra dem på?
- Absolut. Min farmor dog 1946 så henne kände jag aldrig. Men min farfar betydde oerhört mycket för mig. Han älskade sin familj. Han lekte och talade med oss och skrev brev när han var borta. Han var intresserad av världen och av vetenskap och böcker. Det spred sig till familjen.

Det var just Ruben Rausings kombinerade intresse för vetenskap och omvärlden som fick honom att envetet experimentera med pappersförpackningen som en dag skulle lägga grunden till det stora familjeförmögenheten. Sonen Hans tog med hjälp av sin bror Gad över företaget och förvandlade det till den internationella koncern det är i dag. 1995 Köpte Gad ut brodern ur Tetra Pak vilket gjorde Hans Rausing med familj till några av Storbritanniens rikaste privatpersoner. De finns fortfarande på listan, men har i dag trillat ner några pinnhål till plats 26 i tidningen The Times uppräkning av Europas rikaste personer.
När jag nämner det för Sigrid Rausing skrattar hon på nytt och säger:
- Ja, det är väl för väl att sådana listor ändras med tiden.

Vad betydde det för dig att växa upp med en så stor förmögenhet?
- Det har betytt olika saker i olika faser av livet. 1960- och 1970-talen var en radikal tid i Sverige. Under min uppväxt i Lund var det ett ganska negativt arv. Men ju äldre man blir desto mer behöver man det stöd i livet som pengar kan ge och kan leva sig in i rollen.

Många pressklipp talar om ett ganska svårartat förhållande till din förmögenhet. Var det så att du en gång gick i terapi för att lära dig att hantera ditt arv?
- Vet du, det där är faktiskt inte sant. Jag har blivit felciterad så många gånger. Jag har gått i terapi för många olika saker - som en del av processen att flytta till ett annat land exempelvis - men aldrig för att min förmögenhet var ett ”problem”. Jag har en ganska okomplicerad syn på pengar. Det tror jag kommer ifrån Ruben och mina föräldrar. Det var aldrig förmögenheten som stod i centrum utan snarare idén om utbildning.

Är detta att syssla med välgörenhet ett sätt för dig att ge någonting tillbaka av det du själv har fått?
- Termen ”att ge tillbaka” är ett väldigt amerikanskt uttryck. Det låter som om det fanns ett statiskt belopp i världen som de rika tar för sig på de fattigas bekostnad. Ekonomin är oändligt mycket mer komplicerad än så.
Filantropi, säger hon, är en naturlig del av det brittiska samhället och ingenting som är förordnat enbart en liten elit av rika.
- Här i England finns ett helt liv kring välgörenhet, särskilt viktigt är det på landet. Där ordnas regelbundet Garden Teas och andra festiviteter för att dra in pengar till välgörande ändamål. Det kan handla om vad som helst: kyrkotornet eller ledgångsreumatism. Välgörenhet är någonting som man lär sig i skolan och som alla förstår även om de kanske inte ägnar sig åt det.
- I Sverige däremot finns en helt annan inställning till välgörenhet som stammar från välfärdsstatens tillkomst på 1920- och 1930-talen. Då skapades en syn på borgerlig välgörenhet och framförallt kvinnlig välgörenhet som vi har kvar än i dag.

Just detta för oss in på frågan om den Rausingska förmögenheten. När familjen Rausing lämnade Sverige för Storbritannien under början av 1980-talet, sades det att man gjorde det för att fly ifrån inkomstskatten men frågan var mer komplicerad än så. Familjen hade i flera år bekymrat sig för den hårda beskattningen på vinster, kapital och arv. Men det var förslaget om löntagarfonderna som fick dem att bestämma sig. Flytten skedde mycket diskret och upptäcktes först 1984. Det blev en chock för hela Sverige.
- Man har alltid ett val och att lämna Sverige var ingen flykt, det var en flytt. Det finns människor som flyr på grund av förföljelse eller politiska skäl. Det här var inte så. Om vi hade stannat i Sverige hade Tetra Pak förmodligen inte funnits kvar i privat ägo eftersom vi inte hade haft råd med arvsskatten. Men vi hade ett val. Mina föräldrar hade alltid älskat England och för mig var det intressant och otroligt givande att få en engelsk utbildning.

Sigrid Rausing var 18 år då hon kom till sitt nya hemland. Att leva som svensk i Storbritannien är en källa till ständigt intresse för henne.
- Man kan nästan avgöra politisk tillhörighet på det sätt britter reagerar på svenskar. Konservativa män pratar om hur grått och byråkratiskt landet är, men får sedan en glimt i ögat när de talar om svenskar och sex. De progressiva har en oerhört positiv syn på den generösa välfärdsstaten. Det är som om de tror att politikerna i Sverige helt enkelt är mer generösa än i andra länder och som om denna generositet inte har någon kostnad.
Sigrid Rausing är gift för andra gången, och hon har en son från sitt tidigare äktenskap. Bägge hennes män har varit judar och inför sitt första giftermål konverterade hon till judendomen.
- I min familj har det alltid funnits en positiv inställning till det judiska. Min farfars bror var värd för Röda kors-bussarna som kom till Lund med överlevande från
koncentrationslägren. Under mina tonår var jag nära vän med en familj där mamman överlevt förintelsen.

I det Rausingska hemmet däremot var man ateister, men där fanns också ett stort intresse för religion. Hon säger därför att hennes konvertering är mer kulturell än religiös. Tillsammans med sin första man gick hon i flera år regelbundet i synagogan och firade de judiska högtiderna.
- Judendomen har en klarare logik än kristendomen. Det är inte en religion som handlar om tro, utan om hur man ska leva. Jag tyckte mycket om sättet som ritualerna punkterade tiden: shabat varje fredag och så alla högtider under året.
Hennes nuvarande man, som också är judisk, är dock ateist och nu var det länge sedan hon var i synagogan.
- Jag kan sakna det. Men å andra sidan var det alltid en lånad idé. Det blir så när man inte är uppvuxen i det själv, det är en lek eller dans. Man kan inte följa med hela vägen.