Sommaren gör några timmars skäl för namnet när vi möts vid Gunnebo slott, en ljusgrå 1700-talsbyggnad utanför Göteborg.

Jag ser henne på långt håll: en svartklädd dam med silverblont hår ner till midjan som står och slänger käft med några unga scenarbetare i solskenet. Ett stenkast bort ligger Orangeriet, där hon har spelat i komedin Ladykillers under sommaren.

”Hade Gunnebo legat inne i Göteborg hade det varit rivet nu”, säger hon torrt, och pratar sedan argt och engagerat om motorvägar och hotellbyggen och rivningsiver.

Svårpratad är hon inte – men en smula svårintervjuad, ska det visa sig.

Senare, över äppelmust och mjuk kaka på en bänk i slottsträdgårdens labyrint, är det lätt att känna igen Den Roliga Ulla Skoog, när hon kisar skeptiskt åt oskyldiga frågor för att sedan brista ut i ett mullrande gapskratt. Hennes meritlista som komiker är imponerande, från odödliga sketcher i Lorry till den förvirrade fisken Doris i Hitta Nemo.

Men i rollen som fru Segerstedt lär hon inte dra ner särskilt många skratt – snarare ömkan och en stilla tår.

I Jan Troells film Dom över död man tvingas Torgny Segerstedts norskfödda fru Puste uthärda sin mans otrohet inför öppen ridå. Han är en antinazistisk hjältefigur, men behandlar sina hundar med större ömhet än sin fru.

–På en presskonferens inför inspelningen var det en kvinna från Torgny Segerstedt-sällskapet som sade att det vore väldigt bra om man kunde fokusera på hans gärning och inte hans privatliv. Då tänkte jag ”hur fan ska det gå till – det är ju en omöjlighet”. Och så blev det kanske inte, säger Ulla Skoog muntert.

Istället är Troells film en ganska kärv skildring av Segerstedt som en man som inte lyckas leva som han lär. Och under sitt liv med honom förvandlas Puste från en levnadsglad ung yrkeskvinna till en hjärtsjuk och deprimerad hemmafru.

Funderade du mycket på den verkliga Puste i jobbet med rollen?

–Absolut. Som när jag läste om andra sofistikerade damer i hans umgänge, hur de såg på henne och vad de berättade om henne. ”Hon är ganska grå, inte så rolig men förfärligt rar, fru Segerstedt.” Jag tror att hon var öppen och hjälpsam, någon som var bra på att ta hand om folk. Hon åsidosatte sig själv för andra människor.

I en av filmens mest smärtsamma scener ställer sig den sköra Puste på en stor fest och sjunger en sång för sin make, upplurad på podiet av hans älskarinna.

Jag föreslår att scenen är så gripande för att den antyder att hon en gång var en skicklig sångerska. Ulla Skoog hugger till med ett förnärmat ”vad menar du?!” innan hon börjar skratta.

–Den var så svår, sången! På inspelningen så var det några statister som kom fram och sa ”tack så mycket, jag grät!”. Så den är nog rörande – och lite falsk.

Det är inte första gången som Ulla Skoog spelar en snäll och hunsad kvinna. Vem minns inte sketchen ”Köp Ulla Skoog”, där Suzanne Reuter med påklistrat leende lanserade en mänsklig produkt som var ”allt i ett-gurkskivare, träningsredskap och mopp”?

Skoogs roll i Ladykillers är också en välmenande och lättlurad dam, som ovetandes blir hyresvärdinna åt ett rövarband.

–Jag är nog rätt bra på det, men det beror nog också på min tid i Lorry. Jag är så snäll privat så därför är det skitkul att spela bitchig, så först var jag världens bitch. Men sedan kom Suzanne in och hon tog ju den rollen hela tiden. Jag tänkte ”två bitchar är inte kul, jag lägger mig på något annat”. Och så blev det. Men jag gillar ju variation.

Förutom snällheten står de nedtryckta rollerna i skarp kontrast till Ulla Skoog själv. Hon återkommer hela tiden till sitt behov av frihet, från hennes val att frilansa istället för att söka fasta anställningar (”jag är ett frihetsfreak”), till oviljan att bära korsett i Dom över död man (”jag avskyr när saker sitter åt”).

–För mig har friheten mycket att göra med mod, det är något som jag måste erövra. I det yttre är det att ha så lite bindande saker som möjligt. Att kunna ge sig av utan att sakna något, utan något som tynger. Jag jobbar på det – hela tiden.

Hon antyder att det har med barndomen att göra, att där fanns ett element av ofrihet, men när jag vill veta mer tar det stopp.

Medan hon kan prata om sitt stora intresse byggnadsvård i timmar (”det är fönster som är min nisch”), och utgjuta några tunnor brinnande politisk vrede över kärnkraften (”jag har till och med sagt upp vänskaper på grund av kärnkraftsfrågan”) så spjärnar hon emot när hennes egen bakgrund kommer på tal, och ger upp ett plågat skratt när jag frågar om varför hon blev just skådespelare. ”Nä, vi skiter i det – det är så tråkigt, jag har berättat om det så många gånger”, säger hon med en grimas – men ger sig till sist.

–Omedvetet kom jag nog på det när jag gick i högstadiet. För jag var så blyg och rodnande hela tiden, fast jag ville prata väldigt mycket. Men vi hade drama på schemat i svenskan och då kom jag på att jag kunde säga saker utan att rodna om jag spelade en roll. Jag kom inte från något hem där man skulle jobba med teater, så det var väldigt knepigt att komma på vad jag ville och vågade.

Istället åkte hon ut i Europa som 19-åring, sökte friheten i Wien och Paris. Hon arbetade som hotellstäderska i Köpenhamn, innan hon reste hem till Göteborg för att plugga och extrajobba inom sjukvården och som tågstäderska.

Först vid 23 års ålder repade hon mod och sökte till Skara skolscen.

–Jag blev första reserv. Sedan ringde de och frågade om det gjorde något om de tog in en kille istället för de hade så få killar i kursen. ”Oh nej då, det gör inget”, sa jag. Då slapp jag bevisa något.

Men till slut, efter några år i fria grupper i Göteborg och dramakurser på universitetet, blev det i alla fall scenskolan i Stockholm. Sedan följde arbete på Stockholms stadsteater och Fria Proteatern. I slutet av 1980-talet började hon med stand-up, och gjorde tv-succé med Lorry.

Det senaste decenniet har hon blivit Johanna med den stora Saltönpubliken och turnerat tillsammans med Tomas von Brömssen och pianisten Trond Lindheim.

I höst är hon aktuell med en roll i en ny barnserie i SVT, Sam tar över.

–Den handlar om en kille som är väldigt empatisk, och när han ser att någon har det svårt så blir han den personen. Min och Magnus Härenstams rollfigurer blir lite kära, det är gulligt och roligt – barnskådespelarna blev väldigt fnissiga.

Vid sidan om skådespeleriet har hon alltid skrivit. Som barn skrev hon noveller, och pjäser som skolkamraterna fick spela upp – och skrivandet har gått som en röd tråd genom hennes arbete med fria grupper och egna shower. Nu skriver hon på ett teatermanus som hon längtar efter att få göra klart, och kanske regissera själv.

–Jag försöker skriva ett manus som berör, har ett socialt engagemang och där man får både klämma en tår och skratta.Jag önskar att publiken skulle våga gå lite mer på föreställningar som inte annonserar med ”skrattsuccé”.

Och mitt i den västsvenska sommaridyllen berättar hon att hon längtar hem. Inte till Göteborg, som hon oftast förknippas med, utan till Stockholm där hon har bott i 32 år.

–Gamla stan är som en kuliss, det är som att bo på teatern. Jag skrattar ibland när jag kommer ut på gatan, ”tänk att jag får bo här!”.