Brad Mehldau, Jacob Karlzon och veteranen Bobo Stenson är alla aktuella med nya trioskivor. Skivorna är sinsemellan olikartade. Där Jacob Karlzon intensifierar uttrycket med kraftfullt utspel och tät ljudbild, gör Stenson motsatsen. Han skapar en akustisk rymd där tomrum och pauser bidrar till en stramt förtätad stämning, där musiken suggestivt får vila i ögonblicket.

Brad Mehldau låter i stället rytmsektionens ofta basala figurer brytas mot en pianoelegans som drar både åt det impressionistiska, bluesen och en eterisk tyngdlöshet.

Hans nya skiva ”Where do you start” markerar liksom den förra, ”Ode”, en tydlig riktning utåt. Då tolkade Mehldau olika livsöden, faktiska och fiktiva, i musikalisk form.

Den här gången gör han nedslag i jazzhistorien med inspirerade tolkningar av låtar från Clifford Brown och Sonny Rollins, men han omvandlar också kompositioner av Nick Drake och Sufjan Stevens till lödig jazz. Och Jimi Hendrix-klassikern ”Hey Joe” bryts ner för att suggestivt återskapas i en form där bluesen och impressionismen förenas i en spänningsladdad helhet.

Även om Jacob Karlzons nya album ”More” främst präglas av kraft och tempo, bryter även lugnare stämningar in. Men musiken får inte samma starka kontrastverkan. Varje låt skapar sin egen, konstnärligt konsekventa form, där det akustiska och elektroniska smälter samman.

Bobo Stenson renodlar de meditativa stämningarna på nya albumet ”Indicum”. Han förenas med trummisen Jon Fält och basisten Anders Jormin i kollektiva improvisationer där friheten formas i absolut samförstånd. Varje idé, varje inpass, minsta ton: allt fångas upp av medmusikerna och bildar en organisk form i ständig, men försynt rörelse.

Eliane Elias utvidgar sin trio på ”Swept away”. Förutom basisten Marc Johnson och trummisen Joey Baron hör vi tenoristen Joe Lovano. Musiken får sin prägel av Eliane Elias melodikänsla och flödande pianospel, men det täta samförståndet gör trion till ett instrument i egen rätt. Och även om det gnistrar om Lovanos sax, är den mest en överlagring, fast en suverän sådan.

Diana Krall har gjort sina bästa skivor i ett trumlöst trioformat, med Russell Malone på gitarr. Den rytmiskt lösare strukturen passade bättre hennes intima sång.

På ”Glad rag doll” är musiken intimare än någonsin. Albumet rymmer klassiska Tin Pan Alley-sånger i arrangemang där varje instrument får knivskarpa konturer.

Gitarristerna Marc Ribot och Colin Linden är lika betydelsefulla för soundet som Diana Kralls piano. Krall tolkar en utsökt sångskatt, men tyvärr blir det intima tilltalet den här gången alltför teatralt viskande för att skivan skall övertyga fullt ut.

---

BETYG: 4 Jacob Karlzon 3 More (Sct/Naxos) BETYG: 4 Marc Johnson/ Eliane Elias Swept away (ECM/Naxos) BETYG: 3 Diana Krall Glad rag doll (Verve / Universal) BETYG: 4 Brad Mehldau Trio Where do you start (Nonesuch/ Warner) BETYG: 5 Bobo Stenson Trio Indicum (ECM/Naxos)

Betyg på skivor