Det första som drabbade henne var den svenska tystnaden. Att gatorna inte var fyllda med skrik, skratt och skrän som i Mashhad, den iranska mångmiljonstad som hon just lämnat. Hon kom till Malmö för kärlekens skull – jo, visst. Ändå blev första tiden svår.

–Jag var så ensam att jag blev sjuk. Hade ingen att prata med. Förstod inte vad människor sa. Till slut trodde jag att jag blivit döv. Sen hörde jag kråkan.

Den svarta fågeln fanns i trädgården till hennes morföräldrars hus, det som var hennes barndoms trygghet. Men den fanns också utanför huset söder om Malmö, där Azita Ghahreman – hon som är en av Irans främsta poeter – numera bor tillsammans med sin man Sohrab Rahimi. Där fanns också ett nytt träd att famna, en ny kulle att vila blicken mot, barndomens paradis kunde återskapas och orden flödade till, blev till en diktsamling. ”Det här är kråkans förorter” kom först ut på svenska, finns med i Dikter: 4 diktsamlingar. I Iran blev den från början totalförbjuden, nu har man släppt en censurerad utgåva där man, bland annat, tagit bort dikten Grön starr.

–Jag har opererats, på riktigt. I Iran uppfattade censurmyndigheterna dikten som kritik mot mullornas makt. Detta är det svåraste med att vara poet från tredje världen. Människor tror att allt jag skriver handlar om politik, att mina symboler och metaforer bara är omskrivningar för något annat. Men jag har läst samma böcker som kvinnor i USA och Europa, jag har tänkt samma tankar, delar samma erfarenheter.

–Skillnaden är förstås att jag levt i en diktatur, där man vill begränsa människor i allt som har med livet att göra. Då blir så mycket mer politik.

Om du inte är regimkritiker, vad är du då?

–Poet! Även om jag varit politiskt aktiv sen jag var 16 år vill jag främst bli bemött och behandlad som författare. Fri att tänka och känna vad jag vill.

jag har gått min väg med vinden jag är bortglömd

och jag har spottat skönheten

i ansiktet på Gud

jag avskyr tvivlets unkenhet,

är kär i vansinnet

Första gången jag hör hennes dikter är på Världspoesidagen den 21 mars, hon står snett framför reservutgången på ett kafé i Botkyrka och läser, med svepande gester och stadig röst. Längs ena väggen står hennes man Sohrab och dottern Yasmin och tar bilder med sina mobiltelefoner, stolta. Nu träffas vi i hennes kök i Oxie, bredvid puttrande grytor.

–Efter poesin och konsten älskar jag matlagning, erkänner Azita Ghahreman och omsluter min hand i en varm hälsning.

Efter tre år på Komvux talar hon förvånansvärt bra svenska. Ändå sitter hennes man med vid bordet, för säkerhets skull. Mycket i hennes liv har varit svårt, det flödar fram på den persiska som kräver översättning.

– Jag har haft problem, många problem, summerar hon men vill också förtydliga fortsättningen: Visst är situationen för iranska kvinnor svår idag. Men det betyder inte att de är knäckta, kuvade.

–För mig är iranska kvinnor starka. De kämpar, hela tiden. Jag vägrar se mig själv som offer.

Hon kommer från en berömd familj, hennes farfars farfar var kung av Persien. En man med 300 fruar. Som skrev poesi. Diktarådran har löpt genom släktleden, men bara på männens sida, förstås. Och inte var det något hon visste när hon som treåring hittade sin mammas läppstift och började skriva på väggarna, hitta bilder för att förmedla sina fantasier.

–Mina föräldrar skildes när jag var två år och jag flyttade till mina morföräldrar. Utifrån sett var jag nog ett ensamt barn. Men jag hade en egen magisk värld där jag kunde tala med träd och stenar. Och de svarade! Släkten tyckte jag var ett mycket konstigt barn.

När hennes pappa gifte om sig flyttade hon till honom, fick en styvmamma som hon var rädd för och inte förstod. Eftersom styvmamman delvis talade turkiska. Det var denna kvinna, styvmamman, som Azita började drömma om den första tiden i Malmö.

–Först förstod jag inte varför, det var hemska drömmar. Sen gick det upp för mig att jag för andra gången i livet var i en situation där jag inte förstod språket. Så jag tänkte: Om jag som barn kunde överleva måste jag klara det nu också. Jag måste lära språket och skriva ner mina erfarenheter.

Styvmamman var inte bara skrämmande. Tråkiga dagar kunde hon föreslå lilla Azita att de skulle gå på bio, redan klockan åtta på morgonen. Eller gå ut och sjunga, dansa.

–Och så berättade hon historier för mig. Hon var analfabet men kunde långa stycken ur Koranen och Tusen och en natt utantill.

Kanske är det från styvmamman som Azita Ghahremans livsvisdom kommer. Detta att inte fastna i sorgen, svärtan.

–Men kan välja mellan att gråta och skratta. Jag har skrattat. Det gjorde min mormor också, särskilt när hon hade det svårt.

Även Azitas pappa öppnade dörren till litteraturens lockande värld. Men det var också han som stängde den, brutalt. I samband med revolutionen brände han alla böcker hon fått, av rädsla för vad som annars skulle hända henne. Då hade hon hunnit bli tonåring och politiskt aktiv, på vänsterkanten. Läste Marx och kände att där, äntligen, fanns redskap för att förändra människors situation. Detta hon längtat efter under alla år när hon vänt religionen ryggen.

–Min familj var starkt religiös men jag kunde inte tro på Gud, vägrade be. Vilket gjorde att man såg mig som oren. Ingen använde ett glas efter mig utan att först diska det.

Azita började med att utbilda sig till lärare, gifte sig sedan som 18-åring – med en proffsboxare som hävdade att kvinnor inte skulle läsa böcker, mycket mindre skriva dem. Ett år senare väntade hon deras första barn och släkten var lugnad. Som hustru och mamma skulle hennes liv bli mindre riskfyllt.

Fortsättningen vindlar över köksbordet, jag är inte helt säker på att jag förstår allt. Mer än att hon behöll sin politiska övertygelse. Att hon blev avstängd som lärare. Att flera av hennes vänner hamnade i fängelse, tvingades fly – eller blev avrättade. Och så att hon skrev, i smyg. Ändå hittade hennes man utkasten, brände manusbunt efter manusbunt. Att det blev just poesi och inte längre noveller eller tjocka romaner hör delvis ihop med utsattheten, att hon måste gömma sina ord.

–En dikt kan man hålla fast i minnet, spara på en liten lapp. Jag minns att jag skrev i barnens läxböcker, där de gjorde sina anteckningar. De visste att just de sidorna måste de spara.

Det som är sanning

är vackert

även om det är fördömt.

Idag är Azita Ghahreman en av Irans främsta samtidspoeter, medlem av det numera förbjudna författarförbundet och den första som vågade skriva öppet om kvinnans frigörelse, om kärlek och erotik. Detta som gjorde hennes nuvarande man Sohrab, han som kom till Sverige som politisk flykting redan i mitten av 80-talet, förvånad och förundrad när han första gången kom i kontakt med hennes böcker. Det var i mitten av 90-talet, på bokmässan i Göteborg. För Azita Ghahreman själv var det svårare. När hennes första diktsamling kom ut i Iran hade hon inte ens vågat berätta det för sin dåvarande man, proffsboxaren. Med låg röst talar hon om helvetestiden som följde. Att de till slut separerade. Och att han förföljde henne.

–Jag fick bo gömd med barnen. Och jag förlorade mitt jobb på ett förlag. Senare dog min man mycket hastigt, det var en självförvållad olycka.

Hon var ensamstående mamma med två barn. Försörjde sig bland annat som sömmerska. Men fortsatte skriva, skriva. Så fick hon via nätet kontakt med Sohrab, han som satt i Sverige och förundrades över denna landsmaninna som han ville lära känna. Han ville åtminstone veta vem hon var, hur hon såg ut. Till slut hittade han en bild – och drabbades. På fyra månader hann han besöka henne tre gånger i Iran, redan första gången bestämde de att gifta sig. Hon kom till Sverige i december 2005, de gifte sig två dagar före julafton, den första lediga tid som fanns. I Sohrabs dator finns bilderna som jag bara måste se. De nygifta skimrar.

Nu bor du i Sverige och är fri att skriva vad du vill. Det måste väl ändå underlätta ditt författarskap?

Azita Ghahreman nickar, visst är det så. Också.

–Men det finns olika begränsningar. Lever du i en diktatur finns först diktatorn. Sen kommer samhället och religionen med sina regler och förbud. Men inom oss finns också en censor, kanske den svåraste att komma åt. Vad kan jag, till exempel, skriva om mitt tidigare liv med tanke på Sohrab, som jag älskar?

jag är naken och snälla du

låt oss åtminstone hålla tyst

och klottra inte i onödan på

denna blåslagna kropp

Azita Ghahremans barn hade båda börjat studera i Indien när hon flyttade till Sverige. Det gjorde uppbrottet lättare. Idag bor de också i Sverige, kvar i Iran finns resten av släkten, vännerna, alla ting hon lämnat.

–Saker har haft stor betydelse för mig. Nu bor vi i en lägenhet som vi äger. Först med ett eget hem känner jag mig svensk.

Grytorna har kommit fram på bordet. Aubergineskivor är nedsmälta tillsammans med kyckling, bredvid finns köttet med selleri, ett torn av ris, små skålar med tillbehör. Azita bjuder, trivs. Efter det iranska valet förra sommaren är det omöjligt för både henne och hennes man att ens hälsa på släkten. På avstånd blir minnesbilderna tydligare.

–Jag har redan skrivit fyra samlingar med längre berättelser. Bland annat från då jag var fem år, när jag levde skild från min mamma. Nu hoppas jag att de kan bli en väg till henne. Fortfarande vill hon inte tala om det som hände.

Att Azita Ghahreman blev så stark, så orädd, kan hon inte förklara. Kanske beror det på att hon alltid fått kämpa för sin sak, ensam.

–Allt som jag gillat har jag gjort, alltid.

Resten av meningen kommer på persiska, ivrigt snubblande. Hennes man översätter med samma kraft:

–Vi kan förverkliga våra drömmar!

Sohrab är mannen som hon inte trodde fanns, den som stöttar hennes skrivande och som, tillsammans med förläggaren Kristian Carlsson, översatt hennes dikter till svenska. Nu när boken kommit ut känner Azita sig mindre ensam, hon har fått kontakt med andra poeter, börjar känna sig som en i gänget.

–Här är mitt liv, min värld, säger hon och sveper med handen över köket. Här finns mina saker, mina ord, varje morgon vaknar jag med en ny berättelse.

Sohrab skriver på nätterna, arbetar inom sjukvården på dagarna. Azita närmar sig orden i gryningen, börjar med att tassa ut till sitt träd, står där och hör de första fåglarna.

och om inte varenda Abbas

kommer förbi på gatan…

bör du slå numret till öknen

det här är kråkans förorter

vänligen lämna ett meddelande

efter kraxandet.

08-13 52 04, karin.thunberg@svd.se