Maria Fribergs män är beredda att inta Stockholm. På Galleri Charlotte lund visas helt nya verk, medan Kulturhusets utställning fokuserar på höjdunkterna de senaste tio åren. Men innan den målmedvetna konstnärinnan, hon som alltid regisserar sin omgivning och som gråter om hon förlorar i spel, får komma till tals gör vi ett kort besök i hennes barndom.

Pappa finns inte med i bilden, men Maria och hennes ensamstående mamma är hemma på kollektivet östra Göinge i Skåne. Det är 70-tal och idag ska det spelas in en skiva. Maria är liten, kanske sju eller åtta år, sitter i köket och förundras över skådespelet som gestaltas framför henne i det gemensamma köket. De vuxna är nakna, så när som på kroppsmålningen som ska likna dem vid elefanter. En vild dans börjar, något som Maria tycker är både underligt och lite läskigt. Annars är hemmet en fristad, en plats där man får hoppa i sängen, männen har kjol och reglerna är få. Det är här, bland demonstrationer, frihetslängtan och proggmusik som Maria Fribergs världsbild skapas.

–För mig var velourmännen länge norm, medan kostymkillarna möjligen var en neutral massa som jag knappt noterade, säger Maria Friberg.

Hon är idag en av våra främsta bildkonstnärer som bedrivit en närmast antropologisk forskning med mannen som objekt och som resulterat i att hon själv aldrig bär kjol. I Fribergs bilder är det dock svårt att direkt avgöra vem som är vinnare i könsmaktsordningen. Men på stora färgkopior har hon metodiskt genom åren synat den patriarkale mannen och också blottat hans själ. Nu ligger ett antal ”manliga själar” ihoprullade på ett bord på Förstoringsateljén i Slakthusområdet. Hon fnissar först åt lukten av svedd gris, som är traktens signum och hoppas att den inte kommer att sätta sig i kläderna, för att sedan konstatera att dofter är en av de få saker som inte går att regissera.

Annars är just regisserandet något som Maria Friberg gärna ägnar sig åt i sina videoverk och fotografier. Hon väljer modeller (inte sällan män hon ser på gatan) och arrangerar dem minutiöst. Män som rinner ur ett hav av lakan i en obäddad säng i Embedded, flytande kostymklädda karlar i Almost there eller ledigt klädda grabbar i öknen i verket Trinity.

Friberg regisserar, petar och instruerar för att få det exakt som hon vill, men har sedan en assistent som tar själva fotot och ansvarar för bildernas tekniska kvalitet. På samma sätt har hennes senaste alster Alongside us, tagit form. Verken syftar på hur flygplan dockar och tankar i luften – en bild av beroende, tillit och risktagande, som också kan översättas på mänskliga relationer.

–Det handlar om mig också så klart. Och att vi svenskar är en homogen grupp. Vi vill ha de senaste kläderna och lukta lite schampo. Det är fint på något sätt, men också tråkigt. Man kämpar för att vara i framkant, men sen köper alla Acnejeans och ser likadana ut ändå.

När de fem fotografierna nu rullas ut är det inte män, utan pojkar utan strumpor och skor vi möter. De har kurat ihop sig som fågelungar i sitt bo. Hela situationen är absurd och lockande på en och samma gång, som en blandning av barnteckning och Djungelboken, men då med Bagheera i stereo.

På Botkyrka konsthall visas också verk av Maria Friberg, men här är kontexten en helt annan. Utställningen heter ”Att bli mamma” och diskuterar frågor som hur konsten förändras av ett föräldraskap. För Maria Friberg känns frågan ”för tidig att svara på”, men hon berättar att i det tidigare verket Embedded är många av modellerna just adopterade. Och att det kom till långt innan hon och hennes man i aug-usti åkte till Söul i Korea för att hämta då drygt 1,5 årige sonen Mingus.

Att få barn, hur har det påverkat ditt liv?

–Jättemycket förstås. Men vi vet inte skillnaden mellan att vara mamma och pappa. Inte den fysiska skillnaden, utan vi är mer som två ungkarlar som fått barn. Vi har delat tandborste länge, men nu blir livet ett annat.

Det låter som ett jämställt föräldraskap?

–Vi börjar på samma nivå och jag är ju knappast lugn av alla hormoner. Vi är snarast lika ”stissiga” båda två, vana vid vårt liv och så kommer det här... Det blir en jämlik omställning, men nu är min man pappaledig så jag kan jobba på. Annars är jag för millimeterrättvisa och vi har alltid tömt kattlådan varannan gång.

Men hur känns det att lämna dem hemma och gå till jobbet?

–Det är lite skönt, jag är så van att vara mycket med mig själv och det är så intensivt med barn. Det gäller att vi turas om, annars orkar vi inte.

Förutom att Maria Friberg önskar att hon fick sova lite mer har livet ändrats till det bättre, men att vara föräldraledig under någon längre tid har det hittills inte varit tal om.

–Jag var i Düsseldorf i september och vi fick honom i augusti. Det var skittufft, men gick ändå jättebra. Kanske är omställningen lättare för Mingus, han är van att vara barn, medan vi är ovana föräldrar.

–Väl hemma knöt han an till mig väldigt snabbt, medan det tog lite längre tid för mig, men nu är det annorlunda och så himla bra.

Kan du koppla bort honom nu när du måste koncentrera dig på jobbet?

– Jag tänker inte på honom hela tiden, utan stänger av när jag ska jobba. Jag är väl den där frånvarande mamman, antar jag, säger Maria Friberg, men berättar sedan snabbt:

–Jag är ju en egen person och det är han också. Men när han vaknar på morgonen memorerar han oss som grupp; pappa, mamma och Mingus. Det gör han flera gånger per dag och så säger han traktor, traktor, traktor! Mingus är lite kär i mig nu, det märker man och det är så mysigt.

Hon tystnar, funderar ett slag, ler och byter sedan resolut ämne. Det är dags för den feministiska Friberg, men det konstnärliga resonemanget kring relationer, identitet, värderingar, sexualitet och objektifiering vittnar mer om en queerteoretisk hållning. Hennes män är förvisso attraktiva, men knappast heteronormativa och samtidigt nyttjar hon maskuliniteten och gör den inte sällan till sin. Det var tydligt redan i verket Driven, som hon gjorde tillsammans med Monika Larsen Dennis, för snart tio år sedan. Då lät de en video projiceras på Kulturhusets fasad i jätteformat, föreställande två kostymklädda personer inbegripna i något som liknar en udda dans eller kanske en brottningsmatch. Men om det är män eller kvinnor under skyddshöljet var svårt att avgöra.

–Det var förstås Monika och jag som var männen i filmen, men män klär ju också ut sig till män så vad är egentligen skillnaden? Kanske är det lite queer, men jag försöker vara ”feminist utan hämndbegär”. Och när man fotograferar män får det inte bli hånfullt, utan jag vill visa att objekten är människor som jag också identifierar mig med. Jag känner mig som dem, kanske för att jag visuellt tar deras makt. Sen går jag ju runt och sliter på modellkläderna efteråt också.

Tänker du på vad som anses manligt och kvinnligt?

–Jag kan bara tänka på en sak i taget och det säger folk är manligt. Och jag kan inte hålla något inne, utan säger allt jag vill rakt ut och då brukar omgivningen anpassa sig efter det.

Och om de inte gör det, vad händer då?

–Då blir jag lite förvånad, men efter ett tag kan jag börja tänka på ett annat sätt.

Så du är inte konflikträdd, med andra ord?

– Jag har varit det, men inte längre. Jag reagerar väldigt kroppsligt på allt. En gång blev jag fysiskt blockerad i ett halvår och kom knappt ur sängen. Då insåg jag till sist att jag var tvungen att ta itu med mina problem och det resulterade i skilsmässa från min förra man. Det var 1994 och sedan dess säger jag vad jag vill och känner och nu vet jag hur jag fungerar.

Självinsikt har hon nått bland annat genom yoga och att våga konfrontera sig själv. Idag känner sig Maria Friberg både starkare och mer fokuserad. Hon har en bra relation till sin pappa idag, men påtalar ändå sin besvikelse över att han inte var närvarande under uppväxten och att det fortfarande är en ”utmaning att inte vara hämndbenägen”. Hon inser att hon skulle kunna stänga av och stänga ute, men väljer att söka en förlikning. Och menar att det också gäller att kunna backa, men det är svårt för en tävlingsmänniska.

–Jag är en urdålig förlorare. Om jag inte vinner i Monopol är det kört. Jag satsar alltid allt och om jag förlorar så gråter jag. Folk skrattar åt mig, men jag tycker det är jätteallvarligt.

Har din vinnarskalle något att göra med att just du är en hyllad konstnär?

–Kanske, jag är envis och har gjort min grej över tid. Sen har jag aldrig tagit ett extrajobb heller. Det tar all kraft från konsten. erica.treijs@svd.se