En diskussion om bristen på forum för musikers rätt att yttra sig sådde fröet till Freemuse. I helgen arrangerade den Köpenhamnsbaserade organisationen sin tredje världskonferens om musik och censur.
- Jag har ett positivt budskap. Det går bra för afghansk musik, sade Mirwaiss Sidiqi under öppningssessionen av Freemuses världskonferens som i år hölls i Istanbul. Han driver musikskolan Aga Khan Music Initiative for Central Asia som med skolor runt om i Afghanistan jobbar med att ge nytt liv åt den afghanska folkmusiken som utarmats under år av krig och talibanernas musikförbud. Desto svårare har det varit för panelkollegan Shakeb Isaar. Som SvD tidigare rapporterat tidigare tvingades han fly från Kabul till Sverige efter att ha presenterat videor med amerikanska main- streamartister som Shakira och Jennifer Lopez i sitt tv-program.
Freemuses konferens samlade omkring 200 musiker, akademiker och journalister med inblick i situationen på Kuba, Elfenbens-kusten, i Kina och Sydafrika. Berättelser om trakasserade rockmusiker i Beirut, hemliga livekonserter i Saudiarabien och hur kinesiska popartister med hjälp av ordlekar får förtäckta svordomar genom censuren avlöste varandra.

Marie Korpe, svensk före detta radiojournalist är initiativtagare och chef för Freemuse. Hon identifierar olika typer av censur. Den är dels styrd av lagar och religion eller musikbranschintressen, men också av självcensur som många musiker utövar för att slippa repressalier.
- I jämförelse är ju listan over journalister som blir dödade i arbetet mycket längre. Men frågan om just musikcensur är viktig, inte minst för att musik är en budbringare av kritik mot politiska eller religiösa system i framför allt tredje världen där många inte kan läsa eller skriva.

Söndagens Turkietsession gjorde kanske det starkaste intrycket, säger Marie Korpe. En imponerande uppställning turkiska artister och musikproducenter, flera av dem smått legendariska som protestsångerskan Selda Bagcan och arabeskartisten Hakki Bulut, vittnade en efter en om sina upplevelser i Turkiet under 70- och 80-talet. Talarna avslutade med att lansera organisationen Sanatda sansure son, turkiska för ”slut med censur i konsten”.