Anna Clara Kessiakoff ställer i ordning konstverken för auktion.
Stora djärva målningar. Hämningslös individualism. Form utan programmatiskt innehåll. Sällan var ett brott mot rådande estetiska normer så drastiskt som när 80-talskonsten avlöste 70-talets genompolitiserade bildvärld. Svenska konstnärer riktade blicken mot Berlin. Målare som Rainer Fetting och Salomé skvätte nyexpressionistisk färg över allt större dukar.
De kallades ”die neuen Wilden” och blev inspiratörer med återklang även i Skandinavien.
Nya vildar, fast på svenska, blev den konstnärsgeneration som föddes under 50-talets första hälft och som började på konsthögskolorna under 70-talets allra mest estetikfientliga tid.
Just de konstnärerna, Max Book, Rolf Hansson, Johan Scott med flera var de som Skånska bankenarvingen, börsmäklaren och alltmer passionerade konstsamlaren Fredrik Roos fastnade för när han gjorde sina gallerirundor. Det var under 80-talets allra mest gyllene år när börsrallyt drog upp konstpriserna till dittills aldrig sedda höjder.
– Han hade en säker blick, men köpte med magkänsla. Det han tyckte om. Och han koncentrerade sig oftast på vissa utvalda konstnärskap. Ibland kunde han köpa in en hel utställning, säger Andreas Rydén, Auktionsverkets chefsintendent för konstavdelningen.
Därför blev det särskilt mycket Max Book, Martin Wickströ och Anders Widoff. De som var med på den tiden kan i konsten liksom rekonstruera eleganten Fredrik ”Figge” Roos Östermalmsrundor till galleri Anders Engström, och Boibrino.
– Han hade den fantastiska kombinationen av att ha en bra blick för konst, pengar på fickan och att inte vara beroende av en kommitté för sina beslut. Han kunde komma in timmen före öppningen och köpa det bästa, det han hade lust till, säger Lars Nittve, nu chef för Moderna museet. Då anställd av Lars Roos för att driva dennes stiftelse Rooseum i det vackra gamla elverket i Malmö.
Utställningen på Auktionsverket är en teaser för den visning och försäljning av de 250 verk som utgör resterna av Fredrik Roos svenska samling.
Efter Fredrik Roos död i aids 1991 splittrades samlingen. Den internationella delen såldes 1994 på Christies och av Auktionsverket i Stockholm. Två femtedelar av den nordiska samlingen köptes under 90-talet in av Moderna museet och de resterande deponerades inplastade på transportfirman MTAB i Stockholm.
Fredrik Roos föräldrar Axel och Lill Roos har länge ansett att stiftelsen Rooseum inte levt upp till åtagandet att med jämna mellanrum visa upp valda verk. Överskottet av försäljningen ska gå till en stipendiefond för skandinaviska konstnärer där representanter för familjen Roos sitter med i styrelsen.
När försäljningen, ett av Auktionsverkets största uppdrag någonsin, blev offentlig uttrycktes oro på vissa håll. Främst för att prisbilden hos de konstnärer som är rikligt representerade i samlingen tar stryk – allt enligt principen för tillgång och efterfrågan.
– Det finns ju alltid en risk att priserna påverkas nedåt när man släpper ut många verk av en konstnär på marknaden, bekräftar Lars Nittve.
– Hade vi suttit i en lågkonjunktur som 1994 skulle vi inte göra det här. Vi tror förstås att det blir en succé, kontrar Andreas Rydén.
Auktionsverket visar delar av samlingen i Göteborg, Malmö, Finland, Norge och i London.
Andreas Rydén hänvisar till Endre Nemes-auktionen där verket bjöd ut 280 verk av samma konstnär.
– Man kallade oss idioter, men vi har aldrig haft en sådan framgång. Inte ett enda återrop.
Nu är det inte bara stora dukar av Book & Co som visas på Nybrogatan 32. Vernissagekort, affisch, katalogomslag och tillika skyltfönster bildar en vacker målning av den just nu oerhört uppmärksammade Cecilia Edefalk från 1990.
På väggen direkt till vänster från entrén hänger en stor och smaskig målning av Rolf Hanson, just nu aktuell med en stor utställning på Dunkers kulturhus i Helsingborg. I det inre rummet finns ett stramt 80-talistiskt men viktigt verk av Johan Svenungsson, en del av Berlintriptyken från 1988.
Och så finns där i skuggan av alla stora namn som kom under 80-talet och som fortfarande lyser under 2000-talet konstnärskap som glimmar till och väcker nytt intresse. Som Mikael Erikssons lilla giftgula New York Stock exchange från 1990. Värd att ses, värd att återupptäckas.
