– Det här är advokatfilm, skojar Fredrik Gertten med just en advokat i en stad, Washington, som med sin stora advokatkår varit en av de givna inspelningsplatserna i Big boys gone bananas! om makt, manipulation, lagar och skräck.

Igenkännande skrockanden hörs i bänkraderna under visningen och när frågestunden tar vid efter applåderna märks att det sitter några jurister i publiken. En av dem hade fastnat för upplysningen att Gertten och hans filmbolag, WG Film, förlorat 200 000 dollar, och undrar om han inte borde ha krävt ett skadestånd av Dole.

– Nej, jag vill göra film, blir Fredrik Gerttens svar, med fortsättningen att stämningar bör undvikas.

I recensionerna efter USA-premiären under prestigefestivalen Sundance i början av året var det åtskilliga positiva omdömen, som ”obligatorisk i dokumentärfilmares arkiv”. Men någon tycker att Gertten uppvisar lite av samma talang för att vrida historien på sitt sätt som Dole, en annan att han är väl självgod.

– Detta var en personlig resa för mig, inte hämnd, jag ville förstå vad som hände, förklarar Fredrik Gertten.

Efter den nu pågående festivalen Filmfest DC (totalt 70 filmer) i Washington bär det av till Sarasota i Florida och sedan till Toronto i Kanada med en av världens största dokumentärfilmfestivaler. Upp till 100 000 biljetter säljs, enligt Fredrik Gertten, som medger att det blir många festivaler, men de kan ge priser och publicitet – men dessvärre också stjäla tid från nästa film.

För den som växte upp parallellt med demonstrationstågen mot USA-imperialismen på 1970-talet är båda bananfilmerna mumma. Först den om skamlig behandling av arbetare i Nicaragua, sedan den där Gertten i detalj dokumenterar Doles försök att stoppa filmen och honom med ett av favoritvapnen – hot om ”legal action” som utgör ett par av de mest fruktade orden i det amerikanska samhället.

– De blir gripna av storyn och så gillar de lyckligt slut, sammanfattar Fredrik Gertten känslorna i publiken som oftast består av både gamla, som var med då, och unga.

Vid filmfestivalen Full frame i Durham i North Carolina hade hela 1 000 personer infunnit sig för att se filmen. För Gertten blev ett av de starkaste minnena från staden – som försöker ersätta den krympande tobaksindustrin med kultur, exempelvis filmfestivalen – kvinnan som kom fram efteråt med en check på 1 000 dollar.

För trots att dokumentärfilmen stärkt ställningarna är det kärvt med finansieringen, samtidigt som ett av budskapen i Gerttens film är att storföretag kan dupera journalister, särskilt i USA, med tilltagande tveksamhet i pressade mediekoncerner att delta i dyra rättsprocesser.

Gertten har märkt vad han kallar för ”rädslokultur” som framkom när Dole pressade alla inblandade i filmfestivalen i Los Angeles 2009 och nu i frågestunder när den andra filmen visas. Många redogör för sina egna erfarenheter av storföretag och det är helt enkelt så att folk är rädda att förlora sina jobb.

Han har inte hört något mer från Dole som borde frukta den här dokumentären lika mycket som den förra. Filmare som Michael Moore och Morgan Spurlock har ju utsatt bjässar som GM och McDonald's för pinsam granskning – och lärdomen av Dole-fallet är dels hur mycket personal som avsätts för att kväsa misshaglig uppmärksamhet, dels att svenska politiker reste borst mot försöken att inkräkta på yttrandefriheten i Sverige.

Beklagligt är att Dole på sätt och vis lyckas med att fösa bananarbetarna i skymundan, utom i frågestunderna. I film nr 2 ingår scener där film nr 1 spelas i Nicaragua och Gertten hoppas kunna åka tillbaka och visa även den.