I mitten av 1980-talet genomförde den franske islamologen Gilles Kepel en omfattande studie av de religiösa förhållandena i förorternas muslimska invandrarmiljöer. Undersökningen baserades på ett stort antal intervjuer och redovisades i ”Les banlieues de l’Islam” (1987), en bok vars undertitel ”Naissance d’une religion en France” antydde att något nytt höll på att ske. Kunde förändringarna i religiös praxis alltså tolkas som tecken på att en islam av fransk modell var på väg att utvecklas?

Under det kvarts sekel som har gått sedan Kepels banbrytande arbete publicerades har islam varit ständigt närvarande i den franska medierapporteringen. Tidningar och tidskrifter har publicerat oräkneliga artiklar om allt från huvuddukar till terrornätverk. I bokhandlarna trängs debattböckerna med gedigna arbeten om islam i historia och nutid. Någon tystnad råder det förvisso inte om frågor som på ett eller annat sätt rör islam, tvärtom är de dominerande i det offentliga samtalet. Åtskilliga franska intellektuella har dessutom sina rötter i muslimska länder, framför allt i de gamla franska kolonierna i Nordafrika. Diskussionen förs alltså inte bara om, utan också med och bland muslimer och människor som kommer från muslimska miljöer. Om det också har vuxit fram en specifikt fransk islam under de år som gått sedan ”Les banlieues de l’Islam” gavs ut, och vad som i så fall karakteriserar den, är en fråga som det inte finns något enkelt svar på.

För att ta reda på hur det ser ut i dagens förorter har Kepel genomfört ett nytt forskningsprojekt i de väldiga bostadsområden en bit utanför Paris där våldsamma upplopp rasade för en del år sedan. I Banlieue de la république: Societé, politique et religion à Clichy-sous-Bois et Montfermeil (Gallimard, 530 s) framlägger han resultaten och citerar flitigt ur det omfattande intervjumaterialet, medan han i en andra volym, Quatre-vingt-treize (Gallimard, 322 s), resonerar i mer essäartad form kring förortsproblematiken och islams roll i det franska samhällslivet. Alla intervjuade är inte muslimer och den nya undersökningen handlar inte uteslutande om islam. Vad som sker i dessa områden är heller inte hela sanningen om franska muslimer och deras situation, men livet i de invandrartäta förstäderna har fått en allt starkare muslimsk prägel och det är denna utveckling Kepel huvudsakligen intresserar sig för.

Integrationen har nått långt i Frankrike, ett land med stor erfarenhet av omfattande invandring, även om motsättningarna i vissa avseenden har skärpts under senare år. Det är i de nedgångna förortskomplexen utanför de större städerna som problemen framträder tydligast och emellanåt resulterar de i upplopp och vandalism. Naturligt nog är det konflikter av detta slag som får mest utrymme i nyhetsbevakningen och därmed skapas bilden av invandrarna och framför allt muslimerna som ett samhällsproblem. Rädslan för religiöst motiverad terrorism spelar också in i sammanhanget.

Inte minst i ljuset av detta är Kepels analyser viktiga och han har alltså valt att studera just de områden där våldet bröt ut under hösten 2005 efter att två unga grabbar hade dött på flykt undan polisen. Händelserna rapporterades världen över och det framgår i undersökningen att de för många av de yngre har blivit del i ett slags lokalhistoria om det egna utanförskapet.

Clichy-sous-Bois och Montfermeil, där intervjuerna är gjorda, ligger i det departement, norr och öster om Paris, som bär namnet Seine-Saint-Denis och har nummer 93 i departementsordningen. Därav titeln, ”Quatre-vingt-treize”, på Kepels mer essäistiska volym. Departementets mest kända ort, Saint-Denis, är visserligen den stad i vars katedral de franska kungarna lades till vila, men den har inget storslaget över sig. Tidigare var den en arbetarstad i en region av industrier och här har de franska kommunisterna länge haft ett av sina starkaste fästen. Det var för de sämst ställda, varav många bodde i eländiga kåkstäder, som departementets höghuskomplex byggdes från 50-talet och framåt.

Den arbetskraftsinvandring som tog fart efter andra världskriget fortsatte under åren fram till det tidiga 70-talets globala ekonomiska kris, år som fransmännen benämner ”de trettio gloriösa”, även om de inte tedde sig riktigt så för alla. Den därpå följande industriella nedmonteringen drabbade de gamla arbetarområdena hårt och de moderna förorterna blev betongghetton för nya invandrare från de forna kolonierna, i takt med att de infödda fransmännen flyttade ut. En utveckling som ingalunda är unik för Frankrike. Arbetslösheten har blivit bestående i dessa områden och i den är grundläggande för det mesta av förorternas problem.

Den nya vänster som manifesterar sig i motståndet mot marknadsliberalism och ekonomisk globalisering, har i sin kritik av den rådande ordningen gjort gemensam sak med de yngre muslimer som ansluter sig till den välkände och omstridde predikanten Tariq Ramadans tankar om hur islam och muslimskt liv skall kunna inlemmas i en europeisk kontext. Ramadan, numera professor i Oxford, var tidigare verksam i Frankrike, bland annat i Saint-Denis, och han har spelat en framträdande roll i den franska debatten. Det gör han därför även i ”Quatre-vingt-treize” när Kepel skildrar de muslimska organisationer och verksamheter som etablerat sig i Saint-Denis. Eftersom samtida politisk islam är Kepels främsta forskningsfält redogör han ingående för de olika rörelsernas aktiviteter, men han finner också plats för sådant som halalburgarkedjan Quicks succéhistoria.

För att markera den nationella tillhörigheten används numera benämningen fransk islam, i stället för islam i Frankrike, men inflytandet från händelser och företeelser i omvärlden är självfallet betydande. När den stora moskén i Paris invigdes 1926 var muslimerna i Frankrike, liksom invånarna i de områden de kom ifrån, inte medborgare utan undersåtar i det franska kolonialväldet och deras trosutövning följde samma mönster som i hemländerna. De stora förändringarna kommer först efter imperiets sönderfall. När de underkuvade länderna väl når sin eftersträvade självständighet fortsätter många att söka sig till Frankrike av ekonomiska skäl. Andra gör det av politiska orsaker, inte minst efter Algerietkriget när de blodiga interna uppgörelserna tog vid. Till skillnad från tidigare får immigrationen en permanent karaktär och invandrarna blir en mer eller mindre integrerad del av befolkningen. Därigenom blir islam också fransk, en religion utövad av franska medborgare.

Kepel urskiljer i ”Quatre-vingt-treize” flera stadier på vägen mot en fransk islam och de karakteriseras i hög grad av kopplingar till muslimska rörelser i andra länder och reaktioner på förhållandena i omvärlden. Franska muslimer är inte någon homogen grupp och alla har givetvis inte samma relationer till de strömningar som varit och är tongivande. Många av de fem eller sex miljoner som buntas samman som franska muslimer är inte ens troende och de som betraktar sig som det är inte nödvändigtvis utövande, de går inte i moskén och iakttar inte religiösa påbud. Det finns tendenser som pekar på en ökad islamisering bland de yngre och den manifesteras offentligt i klädsel och i krav på religiös särbehandling. Det finns också, framgår det av Kepels undersökning, en större misstro mot fransmännen bland de unga än bland de äldre, vilket bidrar till det ökade intresset för islam, något som skulle kunna tolkas som en ungdomlig protest mot det etablerade samhället.

Islamiseringstrenden inleds, som Kepel ser det, när den rörelse som kallas Tabligh drog till sig växande anhängarskaror från 70-talet och ett par årtionden framåt. Den grundades i Indien på 20-talet och brukar beskrivas som pietistisk och pacifistisk, även om dess fredliga fromhet har blivit ifrågasatt. I förorterna medverkade Tabligh till att minska drogmissbruket och en del av kriminaliteten, vilket gav den anseende och ytterligare anhängare. På 90-talet fick den konkurrens från Muslimska brödraskapet, med ursprung i Egypten, som står för en mer militant aktivism som också har uttalade politiska mål. För de frustrerade unga, framför allt män, i förorterna har en radikalare salafism utövat viss lockelse under senare år eftersom den står i klar motsatsställning till majoritetssamhället och den sekulära franska staten. Men Kepel understryker att salafisterna aldrig har attraherat mer än en mycket liten del av de franska muslimerna.

De problemtyngda förortskommuner som Kepel studerar har hög arbetslöshet, utbildningsnivån är låg och därtill är hälften av invånarna under 18 år och en majoritet har invandrarbakgrund. Att hopplösheten och känslan av utanförskap växer är knappast förvånande, heller inte att arga unga män ger utlopp för sitt missnöje i destruktiv form. Detta har inte särskilt mycket med islam att göra, men radikala religiösa grupper finner lättare nya anhängare i en sådan miljö och de kan utnyttja marginaliseringen i sin retorik. Frankrike framställs som en kolonialmakt som fortsätter att förtrycka muslimer och integration blir en form av medlöperi. Mellanösternkonflikten och palestiniernas situation dras även här in i argumentationen som ett exempel på att muslimer förföljs överallt.

Om man skall se upploppen som en social protest eller som utbrott av vandalism från förortsgäng som kommer i bråk med ordningsmakten är en öppen fråga som även förortsborna har olika svar på. Att franska politiker och myndigheter vänder förorterna ryggen och nöjer sig med att skicka in polis för att med våld ta hand om problemen när oroligheter blossar upp stämmer dock inte helt med verkigheten. Redan 2004, året före de omfattande kravallerna, inleddes arbetet med en genomgripande urban omvandlingsprocess i de värst utsatta områdena, Clichy-sous-Bois och Montfermeil. Nära 600 miljoner euro avsattes för rivning, renovering och nybyggnad och de flesta intervjuade är positiva till förändringarna. Det finns också en rad organ som sysslar med integrationsfrågor och trots den franska statens stränga sekularism konsulteras muslimska organisationer regelbundet i frågor rörande muslimers situation i Frankrike.

Därmed inte sagt att problemen i förorterna, eller på annat håll, skulle vara lösta eller ens under kontroll, men det görs ansträngningar för att förbättra förhållandena. Det förs dessutom en öppen debatt om frågorna och de invandrarfientliga krafterna, med Front National i spetsen, har inte lyckats förgifta den med sitt hat trots stora ansträngningar. Gilles Kepels forskningsinsatser under de senaste 30 åren har bidragit till att klargöra hur det faktiskt förhåller sig och i sina två sammanlänkande nya verk har han gett färskt stoff till diskussionen om de förortsområden som de flesta fransmän aldrig sett, och oftast bara läst om när våldsamheter blossar upp eller terrordåd begås. Det framgår också tydligt i Kepels studier att det inte finns en fransk islam, utan många olika sätt att vara fransk muslim på. Få ansluter sig till de mer extrema formerna.

Hur den nya vänsterregeringen avser att hantera förortsproblematiken återstår att se. Risken är uppenbar att förortsborna i allmänhet drabbas hårt av den ekonomiska kris som fransmännen nu har börjat inse att de också har del i. Det skulle sannolikt gagna såväl den radikala islamismen som den främlingsfientliga högerpopulismen.