Foto: ELZBIETA TURLEJSKA OCH JUDISKA MUSEET
3 500 polska judar kom till Sverige 1968-1970. Många tog tåget med enkel biljett från Gdanskstationen i Warszawa. Som SvD-fotografen Jurek Holzer, journalisterna Maciej och Jackie Jakubowski, förläggaren Dorotea Bromberg, kriminologen Jerzy Sarnecki, stressforskaren Aleksander Perski samt läkare, ingenjörer, professorer och före detta höga ämbetsmän. Det var en högutbildad elit som tvingades lämna sitt hemland med sin familjer, offer för den största antisemitiska kampanjen under efterkrigstiden. De bidrog till att de polska judarna blev den kanske mest välintegrerade svenska invandrargruppen någonsin.
40 år efteråt är polska institutioner och medier upptagna med att minnas de så kallade marshändelserna, namngivna efter den månad då kommunistpartiet under ledning av Wladyslaw Gomulka initierade kampanjen mot ”sionisterna” med en retorik som i dag finner sitt eko i Irans president Mahmoud Ahmedinajad.
På Judiska museet i Stockholm öppnar i dag ”1968”, en utställning som skildrar enskilda emigrantöden och sätter in dem i ett polskt-svenskt och internationellt sammanhang.
1968 är ju ett år som brukar frammana bilder av studentrevolter i Paris, raskravaller i USA och kårhusockupation i Stockholm. Men det året jäste det också på andra sidan den så kallade järnridån i det som på den tiden benämndes östblocket. Den tjeckoslovakiske statschefen Alexander Dubceks djärva försök med en socialism med mänskligt ansikte manglades slutligen av 250 000 Sovjetsoldater och drygt 4 000 stridsvagnar i augusti, men bar fram till dess en hel generations hopp.
3 500 polska judar kom till Sverige 1968–1970. Många tog tåget med enkel biljett från Gdanskstationen i Warszawa. Som SvD-fotografen Jurek Holzer, journalisterna Maciej Zaremba och Jackie Jakubowski, förläggaren Dorotea Bromberg, kriminolgen Jerczy Sarnecki, stressforskaren Aleksander Perski samt läkare, ingenjörer, professorer och före detta höga ämbetsmän. Det var en högutbildad elit som tvingades lämna sitt hemland med sina familjer, offer för den största antisemitiska kampanjen under efterkrigstiden. De bidrog till att de polska judarna blev den kanske mest välintegrerade svenska invandrargruppen någonsin.
40 år efteråt är polska institutioner och medier upptagna med att minnas de så kallade marshändelserna, namngivna efter den månad då kommunistpartiet under ledning av Wladyslaw Gomulka initierade kampanjen mot – Hela systemet började gunga, även i Polen. Dels rådde ekonomisk nöd, dels växte missnöjet med censuren. Det var oro i landet, från gruvarbetare till författarförbundet, berättar Maciej Zaremba.
Den framstående polske sociologen och tänkaren Zygmunt Bauman – efter emigrationen verksam i Storbritannien – skrev redan 1969 i den klarsynta analysen The end of polish jewry om att judeförföljelserna inte var ett mål i sig utan ett medel, ett sätt att sköta polsk inrikespolitik.
Maciej Zaremba beskriver i en katalogtext till utställningen hur kommunister närmast sömlöst kunde övergå till att bli ultranationalister.
– Det polska kommunistpartiet hade ett trängande behov av nationell legitimitet. Det uppfattades av många polacker som agenter för Sovjetunionen, förklarar Maciej Zaremba.
Partiet, garanten för den av Sovjetunionen påtvingade eviga ”vänskapen” mellan länderna, löste detta med ett klassiskt populistiskt trick genom att avleda uppmärksamheten, skylla på en utomstående, på den andre.
– Man skapade en demon. Gjorde en syntes av allt som den tidens människor kunde tänkas ogilla. Påstod att judarna hade det bättre än andra, kallade judiska studenter för bortskämda yngel som det arbetande folket betalade för. Orosanstiftare som inte skötte sina studier etcetera.
Maciej Zaremba hade själv inte en susning om sitt judiska påbrå. Hans sekulariserade judiska mor, överläkare, lät honom uppfostras som god katolik och Zaremba trodde att han var, som han själv säger, en ”ärkepolack”.
– När jag landade här i april 1969 hade jag så att säga varit jude i exakt fem månader. Många visste liksom jag inte om sitt ursprung. De blev judar på grund av sitt öde, de var sekulariserade polska medborgare av judisk börd som blev utnämnda till judar. I praktiken var det Nürnberglagarna som åter började tillämpas, kommenterar Maciej Zaremba och refererar till Nazitysklands raslagar.
Såg de polska myndigheterna själva denna koppling?
– Det bör de ha gjort eftersom de delvis måste ha använt sig av tyska dokument. Hur skulle de annars kunnat identifiera vem som var jude och vem som inte var det?
Det fanns andra paralleller till den sociologiska utvecklingen i Nazityskland. Många såg chansen att bli kvitt misshagliga konkurrenter om attraktiva jobb. När en så stor del av den intellektuella eliten utvandrade uppstod ett vakuum. Mer än 1 000 personer blev docenter helt enkelt genom att ta de utkastades plats.
– Man kallar dem ”marsdocenter”. Mars som i månaden då den officiella antisemitiska kampanjen började, berättar Zaremba.
Utställningen på Judiska museet är fylld med minnen. En nalle, en packlista, fotot av en väninna som begick självmord, en kölapp från arbetsförmedlingen, första mötet med Sverige. Kända svenskar av polskjudisk börd visar fragment från en enkel resa. Vardagliga detaljer, gripande i sin helhet.
Svenska Dagbladets fotograf Jurek Holzer minns särskilt stämningen på Warszawa-Gdanska, den järnvägsstation som blev sista anhalten i Polen för Sverigeresenärerna: ”Den unge mannen i fårskinnspälsen hör ingenting. Förmodligen känner han ingenting heller. Benen är svaga och han svettas om handflatorna. Han känner ett tryck i maggropen, som inför en tenta. Han utför alla rörelserna rent mekaniskt, med kutande rygg. Försöker hålla alla tankar borta…”, skriver Jurek Holzer om sig själv som ung emigrant.
– Då tyckte jag att stationen var så stor, i dag slår det mig hur liten den är. Men då som nu är den ett exempel på en ganska stilig 60-talsarkitektur.
1968, utställning på Judiska museet, 31 mars–15 oktober.
