På Drottningholmsteaterns soliga trappa sitter en tenor och twittrar. Därinne pågår orkesterrepetition och Haydns toner studsar mellan träväggarna. I Rickard Söderbergs loge samsas gustaviansk möbelkultur med en skinande laptop.
Det är sjunde sommaren han sjunger på Drottningholm. Rickard Söderberg gör titelrollen i årets enda fullskaliga operaproduktion på slottsteatern, Joseph Haydns ”heroiskt-komiska” Orlando paladino, en av alla operor som bygger på berättelsen om den rasande Roland.
Drottningholm har varit Rickard Söderbergs speciella favorit ända sedan han första gången åkte till Stockholm för att se en föreställning här, i 17–18-årsåldern:
–Det är som att stiga in i en annan värld. Och när jag väl började sjunga här förstod jag att det mest speciella var akustiken. Det är så insjunget.
Men vägen hit började egentligen redan när 8-årige Rickard såg Ingmar Bergmans tv-version av Trollflöjten i Drottningholmsmiljö.
–När jag hörde Birgit Nordins andra aria visste jag att det här vill jag vara en del av!
Hemma i Halmstad hade Rickard Söderberg först sjungit i flickkören – ”extremt ambitiös!” – och sedan otåligt börja syssla med teater och piano. Vid 16 års ålder hade han tenterat av hela gymnasiet och kunde åka till folkhögskolan i Ljungskile för att studera piano och sång. Pedagogen Ingrid Tyrenius skapade en känsla av att allt är möjligt, och ungdomarna spelade opera utan överdriven respekt: Trollflöjten, Bohème, Pajazzo, Tranfjädrarna – ös på bara!
Efter drygt tre år vid operaakademin i Köpenhamn började nybakade tenoren Söderberg få gott om erbjudanden, men efter ungefär 100 Don Ottavio i Mozarts Don Giovanni fick han nog.
–Det var inte roligt längre. Jag ville inte hela tiden träffa en ny Donna Anna och våldta henne. Så jag tog mig friheten att välja det som känns bra: att ingå i ett kreativt sammanhang, hitta ett sätt att spela teater och musicera även bakom scenen. Inte bara stanna med det som är praktiskt och tryggt.
Våldtog Donna Anna gjorde han i en uppsättning av den skandalomsusade Calixto Bieito i Hannover:
–Jag fick slita av Anna kläderna, slicka henne och våldta henne. Don Giovanni kissade på scenen medan jag slog sönder en bil. Publiken var i uppror och skrek ”Schweinerei!”
Men precis som regiteatern har sin plats måste barockteatern ha sin, menar Rickard Söderberg.
–Här har vi det historiska arvet att vårda – som i en tidskapsel. Drottningholm borde vara för barockoperan vad Bayreuth är för Wagner!
På Drottningholm är det noga att instrument och kostym är tidstrogna. I årets uppsättning av Sigrid T’Hooft måste även rörelserna inordna sig i 1700-talets estetik.
–Första veckan var det jättesvårt. Jag var hela tiden tvungen att hålla emot min impuls att spela ut. Men man måste följa reglerna och lära sig att måla fram känslan. Det är som poesi, det gäller att kunna se skönheten i en handrörelse. Man ska bete sig som en überfjolla…
Haydn ligger bra till vokalt för Rickard Söderberg, och han tycker det är intressant att jämföra Haydn med Mozart.
–En Mozartopera är i princip färdigregisserad när man läser musiken. Hos Haydn är musiken friare och öppnare – det kan bli olika varje kväll. Han ger en både möjligheter och ett ansvar att förmedla berättelsen.
En annan repertoar som Söderberg tycker passar honom är Barbra Streisands. När han ger konserter vill han alltid ha med musikalnummer.
–Vi måste våga använda det röstmaterial vi har, utan överdriven respekt. Jag har sjungit heavy metal – det är fortfarande min röst. Mitt ansvar som operasångare är att försöka bryta ner gränserna. Jag vill luckra upp all trångsynt rollbesättning!
Så småningom vill Söderberg spela in Streisand-låtar, men först kommer en blandad skiva där han bland annat sjunger Isoldes kärleksdöd samt Kurt Weill och Hanns Eisler.
Men det är inte bara sång som engagerar Rickard Söderberg. På sin hemsida – som varje månad har 20000–30000 besökare – presenterar han sig som sångare och debattör. I senaste debattartikeln (SvD:s Brännpunkt 23/7) hävdar han att Nobelfesten borde vara köttfri, när den i år infaller på en måndag.
–Som operasångare har man en ställning som gör att man kommer in i de fina salongerna. Där har jag en möjlighet att försöka göra världen lite bättre. De sociala medierna är ett superbra sätt att kommunicera med. När jag vill vara lite mer aggressiv passar det bäst att twittra.
