Så fort den gröna lampan släckts studsar Ingvar Storm upp ur producentstolen och in i studion till Helena von Zweigbergk som just avslutat en prata – radiojargong för prat, här mellan två musikinslag.

– Hurrudu, jäkligt bra, det där med rädslan.

Helena von Zweigbergk plockar med manuset, tar en klunk svartvinbärste medan Nick Cave hörs svagt i kontrollrummet.

– Jo, det där du sa. Du vet människor med kronisk smärta, de får lära sig...

Ingvar Storm pratar på i 1 minut och 22 sekunder. Ungefär. Fullt fokus på kollegan bakom mikrofonen.

– Så. Ska vi köra igen?

De tjocka dubbeldörrarna går igen bakom honom, on air-skylten tänds.

Kanske var det inte tvunget att berätta om personer med kronisk smärta just då. Men den omedelbara responsen är helt nödvändig i pauserna när musikinslagen rullar – goda råd, lite flams eller bara rundsnack. För den ljudisolerade studion är en alldeles egen och mycket ensam värld. Den som sitter där kan vara hur rutinerad som helst, och ändå knappt minnas vad som sagts.

Författaren Helena von Zweigbergk hör till de rutinerade med radio- och tv-vana, och detta är hennes tredje Sommarprogram. Den här tidiga junidagen när solen kämpar sig genom de disiga studiofönstren, går inspelningen som på räls. Enda problemet är en speciell Bachinspelning som de inte hittat i grammofonarkivet.

– Och Vakttrollens sång ur Bamse, ett exempel på hjärnmask, barnsånger som inte släpper taget, säger Helena von Zweigbergk och nynnar på. Men det är löst nu.

– Att få göra Sommar är förstås en egokick. Svårast är att hitta tonen. Jag är rädd för att låta pretentiös, vill absolut inte sprida visdomsord och verka speciell, ”titta vilken fin människa jag är, vilken fin musiksmak jag har”.

Och vi har alla hört dem, de kloka, goda människorna i Sommar, allt om sommarlycka, eterneller, underbara familjer, Provence och Södermalm.

Men vi har också hört de svåra berättelserna, eller häpnadsväckande. Och de som upprör och berör.

Claes Malmberg, komikern, gav lyssnarna en sårig berättelse om sina år som osympatisk och egoistisk missbrukare. Och när författaren Lena Andersson talade om Jesus slogs alla rekord i antal reaktioner.

Styrkan finns i den personliga, nakna berättelsen; radions speciella närhet. Den som pratar har ansiktet så nära mikrofonen, och därmed lyssnaren, att man kommer långt innanför människors normala integritetsgräns.

Så redaktionen går balansgång. Sommarvärden ska kunna vara tillräckligt trygg för att våga ge något som berör, samtidigt kunna lita på att producenten bromsar ibland. Har du pratat med släkten? Har du tänkt på att det kan bli en löpsedel?

Vissa back stage-råd finns. Ha gärna en lycklig barndom, men helst inte i Sommar. Släpp livskronologin. Undvik What a wonderful world och Jag vill tacka livet. Spar på visdomsorden.

– Uh. Vi kämpar mot prat som kunde stå på kylskåpsmagneter... Å andra sidan, det är sommarvärdens program, ibland är vi kanske för krassa här i radiokorridorerna. Det som kan göra oss svettiga på ryggen, kan älskas av lyssnarna. Är det någon som rynkar på näsan åt ett val, då kanske det är just den vi ska ha, säger Sommarchefen Bibi Rödöö.

Henrik Schyffert gjorde 1993 en praktparodi på jordgubbar, trubadurmusik och lyckliga familjesomrar. Dock gick ironin delvis lyssnarna förbi. Den där Schyffert verkar ju trots allt vara en trevlig ung man, ringde lyssnare och sa.

Spretig pratarlista är målet. Ingen dominans av 50-plussare med adress Södermalm. Men heller ingen jämn fördelning av någonting. Inga regionala, kulturella eller politiska hänsyn.

Så en politiker från Sverigedemokraterna är okej?

– Där går nog en gräns, vissa åsikter kan vi inte släppa fram oemotsagda.

Sedan Sommar blev ett tungt varumärke får de varje säsong cirka 500 brev med förslag och färdiga program, från okända och kända. Redaktionen är utsatt för hårt tryck, även mutförsök. En del tar omvägar, låter hälsa, andra är mer ogenerat påtryckande.

– Det har utvecklats en fascinerande lobbyverksamhet från maffiga informationsavdelningar och professionellt tjatiga pressekreterare, säger Ingvar Storm.

Och flera är de etablerade kulturpersoner som surar för att deras propåer inte nått lyssnarna. Andra pyser bittert när de till slut blir tillfrågade: Jag är en av Sveriges bästa författare och ni borde ha ringt för länge sedan, nu är det för sent.

– Men han ställde upp förstås, säger Ingvar Storm och ler stort.

– Avund? Jo det finns förstås, det har nog jag också känt. Åren när den eller den fick och inte jag, då var det bittert, säger Helena von Zweigbergk och skrattar.

Ingvar Storm har varit med länge. Han förvånas fortfarande över att människor som är vana att stå på scen, att domptera en stor folkmassa, kan bli fruktansvärt nervösa, och mer orutinerade kan sätta programmet direkt.

– En del väljer direktsändning för att hålla sig vakna, behöver endorfinkicken.

Finansmannen Jan Stenbeck – ett val som gjorde det direkt kyligt kring Bibi Rödöö i radiokorridorerna – var ett exempel på det förstnämnda, han behövde flera dagar på sig. Han som sågs som en tvärsäker buffel var i studion osäker, prövande och frågade sig vad mamma skulle tycka. Och varm, sympatisk och rolig att arbeta med, minns Ingvar Storm.

En motsats, inspelningstekniskt alltså, var Niklas Strömstedt; kom med ett välskrivet manus och med erfarenhet som musiker och dj gjorde han hela producentjobbet.

– Det var bara att luta sig tillbaka och imponeras.

Liksom inför nestorn Hans Alfredson. Han hade bett att få banda av åldersskäl. Men väl i studion var det ett fullblodsproffs i sving, han gjorde det som i direktsändning.

En arena för svenska folksjälen har programmet kallats. Det är som funnes det en överenskommelse mellan programmet och publiken, vissa saker gör man, säger man, annat inte. Ett visst mått av ställföreträdande lycka, ett hopp om att uppleva lite av alla drömmar som vi spetsar sommaren med.

– Sommar är som ett traditions- enligt umgänge mellan samma gamla vänner på samma gamla sommarveranda, år efter år, det lyckliga svenska livets bästa inramning. Det är utformat så att vi ska känna att vi gör det här tillsammans, förenas av samma känsla, säger etnologen Åke Daun och påpekar att få folk är så besatta av sommaren som det svenska.

Och nästan alla ställer upp på det. Liskom på spektaklet runt omkring: presskonferens, ballonger och blomsterkransar.

– Förläggaren Albert Bonnier sa att som Sommar klarar att samla alla skulle aldrig de kunna: folk skulle krångla, vägra vara på samma bild som den eller den, vilja ha högre gage än en annan, berättar Ingvar Storm.

Flera sommarpratare som inte är födda i Sverige har sagt att de genom Sommar plötsligt knäckt svenskhetens koder. När Greklands utrikesminister 2003 Giorgios Papandreou, som var flykting i Sverige på 60-talet, tillfrågades tvekade han först, men när han hörde signaturen visste han. På städjobbet han hade i Sverige stod radion på. Genom Sommar hade han lärt sig att förstå den svenska folksjälen, berättade han.

Sommar är inte bara en national-ikon, det är också en speciell form av kändisjournalistik, menar journalistikforskaren Eva Clementi som påbörjat en avhandling om innehållet i Sommar.

– Det är en intressant blandning av folklighet och elit, och programmet har inte någon motsvarighet utomlands. Förutom väderpratet som finns genom alla år, som ett ständigt ok vi måste bära, så återkommer folkhemstanken på olika sätt.

I en gulnad kartong i Sveriges radios arkiv hittade redaktionen, inför jubileumsåret, ett protokoll från 1960. Där konstateras att programserien ”bör kunna bli mycket populär”. Tage Danielssons idé till en ny sommarserie 1959 med ”lätt musik och prat med mening i” låter inte idag så omstörtande, men detta var före melodiradions tid, när radion fortfarande var kostymklädd och högtravande.

– Idén håller än. Ännu mer idag när vi översköljs av prat utan mening och listmusik, säger Bibi Rödöö.

Till en början var det radions egna medarbetare som pratade, vilket förklarar att de tidiga sommarvärdarna gjorde väldigt många program. Ett stående inslag var meteorologen. Under premiärsommaren blev Sveriges första kvinnliga meteorolog Mona Lidman en kändis och fick snart konkurrens av sina manliga kolleger.

Så småningom utvecklades modellen med en värd per dag och under 70-talet vaknade lyssnarna till liv, jublade och förbannade. 1973 kom första lyssnarstormen, mot Åsa Moberg, och de efterföljande 70-talspratarna fick dåvarande melodiradiochefen Stig Olin att 1977 skriva ett internbrev om förhandsgranskning av manus. Det läckte ut. ”Det är väl därför jag inte blivit inbjuden i år”, sa bland andra Hans Alfredson då, och krönikören Macke Nilsson i Aftonbladet skrev ”Nu kan brackorna bräka fritt/.../politik till vänster om Abba är förbjuden”.

Studioklockan står på 14.54 och Helena von Zweigbergk närmar sig upploppet. Hon talar om sitt musikbruk, eller musikmissbruk. Hon spelar inte Beatles, men hon har en bekännelse att hon ville att allt hon skriver var som Beatles, skulle ha den där självklara tonen, den skenbart enkla. I själva verket skulle hela världen vara som Beatles.

Så är sista pratan gjord, men Ingvar Storm vill ha en avslutning också. Det är viktigt att säga hejdå till lyssnarna, förklarar han, man kan känna sig väldigt övergiven annars.

Nu blir plötsligt omtagningarna många.

– Precis så är det, säger Helena von Zweigbergk, det skenbart enkla är det svåra.

Men till sist så sitter det: Hej då.