”Dada Life gör endast intervjuer med journalister iklädda banandräkt”. Det var i måndags som mejlet kom från skivbolaget Universal. Den svenska house-duon Dada Life, som förra året hamnade på plats 38 på DJ Mags årliga lista över världens bästa dj:ar, släpper sin debutskiva och har bestämt sig för att endast låta sig bli intervjuade av journalister som bär banandräkt. Varför det – kanske vän av ordning nu undrar? Jo, bananer och champagne är nämligen Dada Lifes gimmick. Intervjuer med duon innehåller alltid frågor om kombinationen bananer och champagne och på deras spelningar dansar mänskliga bananer ofta sig svettiga i publikhavet. ”Eftersom Dada Life är medvetna om det bristfälliga utbudet av bra leverantörer av sådana dräkter i Stockholm så tillhandahåller Dada Lifes skivbolag Universal Music lånedräkter för de journalister som inte äger egna dräkter” meddelar mejlet. Jag förstår givetvis att detta är vad man brukar kalla för ”kul grej”. Banandräkter är kul. Journalister utklädda till bananer är kul. Journalister utklädda till bananer som intervjuar artister är jättekul. Kan jag bara sluta vara så förbannat tråkig och sätta på mig en himla dräkt?

Men det är något i det här skojfriska kravet som blir till den sista droppen. Kanske hade det varit annat för 15 år sedan. När den så kallade nöjesjournalistiken hade sina glansdagar och arbetsdagen, åtminstone i teorin, var lite mer som ett avsnitt av Killinggängets sketch från Expressen Fredags redaktion. Men läget är annorlunda idag. Journalistikens villkor har förändrats. Den traditionellt berättande journalistiken går på knä medan underhållsdrivna medier blomstrar. Medan produktionsbolagen och reklamradion räknar pengarna är journalistiken en bransch som inte längre vet vart den är på väg. Om den kommer att få finnas kvar framöver. Journalistiken kan inte längre ställa kraven. Det är bara att dra på sig en banandräkt om man vill vara med i matchen.

Marknadsföringsfolk har länge velat styra den populärkulturella journalistiken. Stått utanför med klocka och tajmat in 15 utlovade minuter. Föst ihop ett gäng journalister i ett rum och sedan slussat in en stjärna för en helt meningslös gruppintervju. Jag minns mejlet från en pr-kvinna som bad att få ”korrläsa” en intervju innan den gick i tryck. Intervjun som det kostnadsfria alternativet till att köpa en hel- sidesannons.

För det här handlar egentligen inte alls om att inte vilja klä sig i banandräkt – banandräkten passar tvärtom de flesta figurer. Det här handlar om något annat. Något som är så mycket allvarligare. Att det är varje journalists uppgift att inte agera på uppmaning av den man är satt att intervjua; att det har gått för långt när det anses lämpligt av ett skivbolag att erbjuda maskeradkostymer till journalister. Det spelar ingen roll att kravet i grund och botten är harmlöst: att allt bara är på skoj. Det är oroande insikt om vår tid. En undran om det just var den sista gnutta respekten för traditionell nöjesjournalistik som dog. Hädanefter sker alla intervjuer i fruktkostym.