Qasib Rashid ställer sig i slagsmansposition. Han vinklar det platta slagträet neråt och fokuserar blicken långt bort.
Det är tidig kväll i Albyhallen söder om Stockholm. Ett idrottslag på elitnivå är mitt i sitt söndagsträningspass. Ett dussin män – vissa i tonåren, andra närmare medelåldern –står utspridda över den gröna gummimattan.
Kastaren Abdul Ghaffar tar sats och springer mot hallens mitt. Han svingar armen i en cirkel, tar ett skutt och slungar iväg bollen med ohygglig fart. Sekunden senare slår Qasib Rashid till med slagträet. Det blir en fullträff. De få åskådarna hojtar till. Den lilla bollen viner genom luften och ser ut att slå i väggen ovanför handbollsmålen. En sådan träff skulle ge sex poäng, maximal utdelning.
Men precis innan bollen hinner fram dyker en hand upp från ingenstans. Spelande tränaren Adeel Lashari har kommit rusande och kastar sig upp. Det blir en perfekt enhandslyra. Qasib Rashid är utslagen.
Han släpper sitt fasta grepp om träet och lunkar mot bänken.
För en okunnig betraktare liknar alltihop en tillkrånglad variant av brännboll. I själva verket är det en världsidrott, ofta beskriven som den näst populäraste efter fotboll.
–Det som lockar mig med cricket är sportens tradition och djupa själ. Att se en cricketmatch är avkopplande och planerna ligger i ofta natursköna områden, säger Gunnar Hagberg.
Han är journalist på Norrköpings Tidningar och skriver regelbundet om cricket. Som en av få svenska cricketkännare är han van vid att möta minst sagt begränsad kunskap om sporten.
Vissa blandar ihop den med klubb- och klotspelet krocket. De som har bättre koll vet oftast ändå inte mer än att cricket är en släkting till baseball.
–Cricket är olikt de flesta andra lagsporter i och med att det inte bygger på snabbhet eller kickar. Tempot är lägre och det blir aldrig någon kroppskontakt. Som åskådare kan man sitta och njuta med en pint i handen, utan att behöva ha hjärtat i halsgropen, säger Gunnar Hagberg.
Cricket växte fram som en engelsk folklek någon gång mellan 1300-och 1500-talet. Exakt hur, var och när vet man inte.
Historieskrivningen är så motsägelsefull att cricketforskaren Christopher Brookes har liknat den vid experimentet att sätta apor framför skrivmaskiner i förhoppningen att någon ska skriva en Shakespearepjäs.
Välkänt blev cricket på 1700-talet då sporten omfamnades av aristokratin. På engelska cricketklubbar varvades överdådiga middagar med trivsamma matcher mellan hertigar och grevar. Där utvecklades den traditionstyngda, och på många sätt förbryllande, kultur som sedan dess har präglat sporten.
Vanliga fördomar om cricket är att spelarna dricker te i pauserna, att matcher varar i flera dagar och att reglerna är jättekrångliga. Allt detta stämmer.
Cricket är en idrott full av ritualer. Traditionellt bär alla spelare vitt. Matcherna inleds med att domaren singlar slant om vilket lag som får välja att börja slå eller kasta. Innan dess har lagkaptenerna undersökt gräset för att göra en högst ovetenskaplig analys av huruvida det är fördelaktigt att slå först eller sist.
Därefter innebär varje moment nya ceremonier: att gnugga bollen mot byxorna innan man kastar, att ställa fötterna i rätt position innan man slår. Till och med publiken har oskrivna regler att förhålla sig till, exempelvis när man bör och inte bör applådera.
På planen är tempot lågt. Under stor del av tiden står spelarna mest och väntar. Åskådarna kan mycket väl slumra till. Och trots att den traditionella sorterns matcher – så kallad ”test cricket” – varar i fem hela dagar, slutar en dryg tredjedel av dem oavgjorda.
Ytterligare ett udda inslag i cricket är respekten för vädrets makter – även professionella matcher avbryts vanligen om det börjar regna.
Och så är det det här med teet.
–Första gången jag var på cricket i London blev jag förvånad när det kom in en man och delade ut tekoppar till spelarna. Men när man läser matchreferat så brukar de utgå ifrån det, ”laget hade så många poäng runt tedags”. Det är ungefär som halvtid i fotboll, säger Gunnar Hagberg.
Han berättar att han, trots sitt långvariga intresse, inte alltid förstår vad som händer på cricketplanen. Reglerna är så invecklade att vissa paragrafer bara har utnyttjats en handfull gånger i spelets historia.
–Även i England hör man ofta på läktaren att folk frågar ”vad fan hände nu?”. Det är omöjligt att hålla ordning på alla varianter, säger Gunnar Hagberg.
Syftet med reglerna och ritualerna är att cricket ska vara en respektabel idrott. Det brittiska talesättet att något är ”not cricket” innebär mycket riktigt att det är orättvist eller osportsligt. Förr var det vanligt att spelare självmant klev av planen när de tyckte sig ha blivit utslagna, även om domaren inte hade sett det.
I England ser man gärna cricket som ”the gentleman’s game”, gentlemannaspelet, en sport värdig landets societetsherrar. När författaren Julian Barnes listade de femtio viktigaste aspekterna av England kom cricket på åttonde plats, före både BBC och Shakespeare. Ändå är det talande att engelsmännen benämner åren innan första världskriget som sportens guldålder.
Cricket är idag större än någonsin. Däremot handlar sporten allt mindre om brittisk aristokrati.
I Joseph O’Neills hyllade roman Nederland från 2009 blir holländske Hans lämnad av sin fru i New York och finner tröst i sin ungdomshobby cricket. I boken får cricketplanen symbolisera invandrares sökande efter gemenskap och rättvisa.
O’Neill beskriver cricket som ett andningshål där underklassens jamaicaner, trinidadier, lankeser och pakistanier gör upp på leriga gräsplaner, dricker rom och pistolhotar domare. Är det en mer sanningsenlig bild av dagens cricket än nostalgiska skrönor om te och brittisk adel?
Jonas Lindberg forskar i kulturgeografi vid Göteborgs universitet och har sedan 1997 bott till och från på Sri Lanka, en av de forna brittiska kolonier där cricket drar storpublik.
–När jag kom till Sri Lanka så förknippade jag cricket helt och hållet med kolonialism, jag såg det som något slags överklassbrännboll. Men efterhand började jag se cricket överallt. Så fort det fanns en ledig yta någonstans så stod ungdomar där och spelade cricket, säger han.
Enligt Jonas Lindberg kan cricket ses som en enande kraft i det etniskt splittrade lankesiska samhället. Andra debattörer har tvärtom beskrivit sporten som ett opium för folket. Cricketen har dessutom medfört problem för Sri Lankas ekonomi. Eftersom matcherna tar en hel dag skolkar många från jobbet för att kunna titta.
I Indien invigdes för fyra år sedan Indian Premier League, IPL, en ”superliga” som kombinerar nationalsporten cricket med Bollywood-glamour. I IPL tävlar världens främsta cricketherrar i en variant av cricket där matcherna bara tar tre–fyra timmar och lagen har namn som Chennai Super Kings och Delhi Daredevils.
Redan IPL:s första säsongsfinal sågs av 36 miljoner tv-tittare. Spelarnas löner är näst högst i världen, endast överträffade av basketproffsen i NBA.
Tyvärr är det inte bara cricketens koloniala och adliga tradition som är på väg att försvinna. Även gentlemannaidealen tycks höra till en svunnen tid.
De senaste åren har en rad skandaler drabbat sporten. 2007 mordhotades det indiska cricketlandslaget inför en turnering. Två år senare blev Sri Lankas landslag mål för en terroristattack där åtta människor dog. Förra sommaren anklagades tre pakistanska spelare för att ha blivit mutade att lägga sig i en landskamp mot England. I november hoppade en annan pakistansk cricketstjärna av efter dödshot. Dessutom har Indiens biträdande utrikesminister tvingats avgå efter att ha stoppat cricketpengar i egen ficka. Även IPL:s ordförande har anklagats för att dölja tillgångar i skatteparadis.
Cricketvärlden, med sin förmodat höga moral, känns plötsligt ganska ”not cricket”.
Maqsood Khawaja vankar av och an längs ribbstolarna i Albyhallen. Han är lagets veteran, ordförande i Botkyrka Cricket Club och kassör i Svenska cricketförbundet. På klubbens hemsida kallas han en pionjär inom svensk cricket.
–Jag började spela som barn i Pakistan. Då var det bara rika människor som hade råd. I dag är det tvärtom. Alla unga i Pakistan spelar cricket, och många av de bästa spelarna kommer från fattiga områden, säger han.
I går spelades första matchen i cricket-VM. Världsmästerskapen, som hålls vart fjärde år, samarrangeras denna gång av Indien, Bangladesh och Sri Lanka. Maqsood Khawaja beskriver intresset i Pakistan som ”helt galet”.
–I förra VM förlorade Pakistan mot Irland och människor blev vansinniga. Många gick ut och demonstrerade, och när laget kom hem byttes nästan alla spelare ut. Det var som om Sverige skulle ha förlorat mot Pakistan i hockey.
Ute på planen lunkar spelet på i maklig takt. Under inomhussäsongen tränar laget utan skyddsutrustning. De flesta har t-shirt och träningsbyxor, andra chinos eller jeans. Istället för ”wicket”, den trägrind som kastaren ska träffa, har man ställt fram ett innebandymål.
–Vi har inga pengar i klubben. Vi har inte ens en bra plan att spela på. Staten bryr sig inte om cricket, säger Maqsood Khawaja.
Det händer att han får mejl från utländska tränare. De tror att Sverige har en professionell cricketliga och söker jobb.
–De förstår inte hur små vi är, säger Maqsood Khawaja.
Ändå växer svensk cricket långsamt. 28 klubbar finns i landet, 13 av dem tävlar i allsvenskan för herrar. I sommar åker Maqsood Khawaja och resten av landslaget till Slovenien för att spela i de europeiska mästerskapens lägsta division.
Vad är då tjusningen med denna tedrickandets, de evighetslånga matchernas och obegripliga reglernas sport? Enligt Gunnar Hagberg handlar det främst om avkoppling. Maqsood Khawaja säger att cricket är en social aktivitet. Jonas Lindberg menar att det är en idrott med många dimensioner. Ju mer man lär sig, desto mer fascinerande blir den. Ett kanske ännu ärligare svar ger Botkyrka Cricket Clubs tränare. Efter en timme i Albyhallen kliver Adeel Lashari av planen, torkar svetten ur pannan och säger rakt ut:
–Cricket är mitt liv. Jag kan inte sluta.
