Han går med stadiga ben upp på scenen, lutar sig mot en stol och berättar helveteshistorien som börjar som en stillsam saga: "Det var en gång en liten pojke, han var åtta år och i alla lägen ville han vara till glädje för sina hårt arbetande föräldrar." Problemet är pappans förmåga att öppna svalget så nubbarna rinner rakt ner. Nej, förresten, det verkliga problemet är att spriten blivit det enda roliga i pappans liv. Därför lovar pojken sig själv att aldrig, aldrig någonsin, bli som sin far.
Redan sommaren efter nian går han över gränsen, första gången. Sedan blir det bara värre. Och värre. Fram tills han som alkoholiserad tvåbarnsfar ställs inför ultimatum av sin hustru: Antingen måste han söka hjälp - eller också lämnar hon honom.
Benny Haag spelar sin nya monolog "Inte mer än fullt, tack" inför en knäpptyst publik. Efteråt bryter kvinnan bredvid mig ihop, lutar sig framåt med rinnande tårar. Jag vet inte om hon gråter eller fått ett nervöst skrattanfall.
Alkoholism är, bevisligen, ett ämne som
berör.

Några dagar senare möter jag föreställningens författare/regissör/producent/skådespelare och därtill marknadsförare - det vill säga Benny Haag själv. Han är van att hålla monologer, svarar på frågor innan de ens hunnit bli ställda. Som om pjäsen är självupplevd eftersom han så skickligt kan skildra en alkoholist in i ångestens återvändsgränd.
- Låt mig säga så här. Det är ingen dokumentärteater. Men det är klart att jag har sett alkohol i mitt liv, i min omgivning. Räcker det som förklaring? Det viktiga är inte hur mycket Benny Haag konsumerar utan att varje svensk över 15 år dricker, om man slår ut konsumtionen på antalet medborgare, en halv liter i veckan. Det betyder att de drar i sig två och en halv vinare. Eller 50 centiliter starksprit. Varje vecka.
Medan han hämtar andan kan vi konstatera att monologen utgår från de drabbade. Detta var också Benny Haags ambition; att strunta i statistiken, skriva med hjärtat. Pjäsens alkoholist ljuger och sviker, ändå reduceras han inte till ett svin utan
förblir, fram till sista scenen, en människa värd att älska. Vilket hans fru och barn också gör, envist.
- Det där att bara tio procent av alla svenskar har alkoholproblem är ju bullshit. Det är kanske tio procent som super. Men runt varje missbrukare finns en massa människor som får problem, till följd av alkohol.

Benny Haag, arbetargrabben från Gubbängen, har startat en folkrörelse. Det var så han presenterade sitt pjäsprojekt när han gick runt och sökte pengar. I början var det motigt, nu har erfarenheten lärt honom att "människor är intresserade av intresserade människor."
- Dessutom ska man gå högst upp, till dem som bestämmer. Säger de nej går man vidare till någon annan som bestämmer.
Till detta krävs en stor portion självförtroende. Påstår jag, men Benny Haag avbryter. Ska vi dra hans egen historia, och det gör vi nu, började hans verkliga karriär när han satt hemma och trodde att han var körd. Åtminstone på Dramaten. Vilket han också var, enligt egen utsago.
Därför måste vi gå ytterligare ett
steg bakåt. Till den där jublande dagen när elektriker Haags grabb, han som jobbat två år som scenarbetare på Dramaten, slutade scenskolan och återvände till "världens vackraste teaterhus". Med fast kontrakt i innerfickan.
Han fick sin stora chans i Strindbergs Spöksonaten. Tjecken Andrzej Wajda satte upp föreställningen, med Margaretha Krook och Max von Sydow i de ledande rollerna, placerade i ett mystiskt hus dit unge Haag skulle träda in.
- Jag skulle vara en vanlig pojke. Klädd i vanliga kläder, med samma glasögonbågar som jag fortfarande har. I detta märkliga hus skulle den unge gossen bli av med sin oskuld. Det blev förfärligt.
"jag frågar mig om Benny Haag vet vad han säger. Varken betoningarna eller övertonerna vill infinna sig. Både han och Stina Ekblad trampar vatten i den extremt svårspelade sista scenen ", skrev Leif Zern i Dagens Nyheter.

I dag, tio år senare, konstaterar Benny Haag:
- Det var min chans. Jag tog den inte. Säkert hade Leif Zern rätt, jag var nog jättedålig. Och ingen som
misslyckats kapitalt har, så vitt jag vet, fått en andra chans på Dramaten. Nu var jag fastanställd, vilket betydde att jag fick min lön. Men jag fick inga roller. Ett halvår gick jag runt utan att göra någonting, det behövde inte Margaretha Krook eller Stina Ekblad göra.
Först efteråt, när bandspelaren är avslagen, inser jag hur stor risken är att Benny Haag fortfarande, efter tio år, framstår som bitter. Eller åtminstone som en riktig surkart. Tanken gör honom bestört. I så fall har jag inte förstått någonting, säger han. Då får vi ta om hela samtalet.
- Att vara bitter ligger, faen i mig, inte för mig. Det som hände på Dramaten var att jag kände mig orättvist behandlad. Ilskan blev min drivkraft. Därför är jag tacksam mot Leif Zern som fick mig att inse att jag måste ändra mitt liv. Någonstans måste man välja, antingen lever man eller också kan man dö. Vill man leva - då får man ta konsekvenserna.
Han satt hemma i soffan. Glodde på tv. Kände sig usel. En dag kom han ihåg hur bra det fungerat när han
som scenskoleelev deltagit i Suzanne Ostens "berättarprojekt". Minnet fick honom att gå fram till bokhyllan.
- Jag letade efter en modern bok. Ingen som började, typ "År 1632 gick Dasduzna Debrnka ut på Debrasznagatan i S:t Petersburg, klädd i monokel och käpp." Det måste vara en historia som drabbat mig.
Han hittade Jan Guillous "Ondskan", återvände till soffan, strök under meningar, satte ihop ett manus. Mest som terapi för sig själv. Så småningom spelade han upp monologen för kollegerna på Dramaten, började med bottenplanets receptionister, avancerade upp till chefskorridoren där dåvarande teaterchefen Lars Löfgren satt.
- Och han blev, äntligen, positiv.
En monolog var född. Nu återstod det svåraste:
- Jag hade inte fått klartecken från Jan Guillou. Telefonsamtalet till honom var ett av mitt livs värsta, med dunkande hjärta frågade jag om han kunde godkänna det manus som jag skickat honom. Och han gav klartecken direkt. Att jag sitter här är till stor del Jan Guillous förtjänst. Det borde du få med
på något sätt.

Om Guillou själv skrivit manuset till Ondskan och skickat det till Dramaten?
- Då hade erbjudandet först gått till Mikael Persbrandt, sedan till Örjan Ramberg och sist till Jakob Eklund. Om alla tre varit upptagna hade man aldrig tänkt på mig. Det är säkert, jag lovar.
Nu hjälpte det förstås inte att han spelade Ondskan till succé, och fick Dramatens interna flitpris. Flera gånger. Läget förblev låst. Därför sa Benny Haag upp sin fasta anställning för tre år sedan.
- Jag har inget behov av att vara bäst. Men jag ville vara med, visa att jag också fanns. Det har varit min drivkraft hela livet.

Vi återvänder till Gubbängen och Farsta. Det var där han växte upp. Med en pappa som var elektriker, en mamma som var hemmafru. I monologen Working Class Hero, som Benny Haag skrev efter Ondskan, raserar han arbetarklassens romantiserade grundvalar, putsar bort den falskaste hjälteglorian. Kvar blir krass verklighet.
- Det viktigaste i arbetarklassen är inte solidaritet eller andra vackra ord. Det
är sport, punkt slut. Den som tror något annat kommer inte från arbetarklassen. Och inte sitter vanliga jobbare hemma i soffan och säger "Kamrater, vi måste gå ut i kamp." De är mer intresserade av om Peter Forsberg kommer att spela i elitserien och vem som ska efterträda Hardy Nilsson.
Han själv borde ha blivit stjärna i Enskede IK. Nu blev han inte det. En orsak, som han berättar med viss tvekan, är att han blev sjuk. Allvarlig sjuk. Fick en hjärntumör. Då var han tio år. Den som vinglat runt och spytt i två år har ingen given plats på fotbollsplan. Efter operationen blev han rädd om sitt huvud, förlorade den aggressivitet som krävs för att göra idrottskarriär.
- Det blir en väldigt omställning när man varit nära att dö. Samtidigt har jag alltid varit den sorten som stått vid sidan om tittat på. Det är möjligt att jag bara var rädd. Men det känns som jag tidigt genomskådade allt.

Inte kan han minnas vad han drömde om som barn. Förmodligen var det inget storslaget. Genom generationerna har
arbetarklassens budord ristats: Ingenting är möjligt. Var skeptisk till allt som är nytt. Varför ska man äta pizza och sushi när det finns makaroner och falukorv.
- Det är det som jag haft svårast för i min bakgrund. Denna brist på nyfikenhet, rädslan för att sticka ut. Så blir spriten arbetarklassens opium. Ska man stå på muggen och gnälla över skatterna underlättar det om man är full.
Själv står han numera på scen och visar att alkoholmissbruk leder käpprätt åt helvete. Det är lätt att känna medlidande med mannen som han gestaltar, se honom som ett offer.

Är det vad du vill; att vi ska tycka synd om alkoholister?
Benny Haag ryggar bakåt på sin stol. Nej, det är absolut inte hans mening. Varje människa, nu lutar han sig framåt så orden går rakt ner i bandspelaren, har ett personligt val.
- Det valet kan inte Göran Persson, Kent Härstedt eller Fredrik Reinfeldt göra åt oss, det måste vi göra själva. Jag säger inte att vi måste bli nykterister. Men titta på några av våra senaste, uppmärksammade
brott - den 14-årige kille som blev nedstucken i Sollentuna, flickan som blev gruppvåldtagen efter "ett restaurangbesök", polisen som blev dödad i Hedemora - och ställ frågan: Var alkohol inblandad?
Benny Haag drar slutsatsen själv: Har vi ett samhälle där det är okej att sitta i en tv-soffa tidigt på fredagsmorgonen och avsmaka nya viner - då måste samhället också ta konsekvenserna. Innan någon partiledare blir påkörd av ett rattfyllo.

Har din egen inställning till alkohol förändrats sedan du började spela "Inte mer än fullt, tack"?
Benny Haag vet inte. Ännu har han spelat för få föreställningar. Men han kan se vad Ondskan lärde honom:
- Förut trodde jag att om vi bara håller varandra i hand så blir det fred på jorden, ungefär. Så enkelt är det inte. Vi måste agera, göra motstånd. Allt annat är feghetens estetik.