– Vem ska komma? Kommer det att vara någon i publiken? Det ska bli spännande att se om jag har en publik här över huvud taget, säger Josefine Jinder.

I kväll, öppnar hon Orionscenen i Arvika. Hennes repiga plastkristallelectropop är en given bokning för den elektroniskt inriktade festivalen, som har rört sig från tungt malande industrisynt till electronica och röjig house.

Det är, trots att Josefine Jinder har gett ut skivor i flera år, hennes första riktiga spelning i Sverige.

Förberedelserna har inneburit att vardagsrummet i lägenheten på Kungsholmen har tvingats igenom ytterligare en metamorfos, från hemmastudio till replokal.

Josefine Jinder, född 1988, är på flera sätt klippt och klistrad som en för sin generation typisk gör-det-själv-artist. Med en gammal synt och en dator fördrev hon de sena tonåren med att göra ”mysig indieelectronica”, som hon själv beskriver det, i flickrummet. Hon upptäcktes ett par år senare av sitt första skivbolag, amerikanska Trouble & Bass, på My­space.

Nyligen skrev hon också kontrakt med brittiska Ministry of Sound, som ger ut tunga topp­liste­namn som Eric Prydz i Storbritannien.

– Det har varit en lång resa, men allt började på Myspace! Det är nästan för klyschigt, säger hon.

Med tanke på Josefine Jinders bakgrund – hennes mamma Åsa är riksbekant som riksspeleman på nyckelharpa och hennes pappa Björn Stove känd för åtminstone en mindre krets som klarinettist i polisorkestern – ligger det nära till hands att tänka att musiken låg nära till hands.

På sätt och vis var det så, säger Josefine Jinder. Men det var inte självklart att hon skulle skriva, eller spela.

– Det var inte som att det stod ett spelmanslag i köket när man kom upp för att äta frukost. Mamma spelade sällan hemma, det var om man var med henne på någon konsert. När jag började skriva var det mer fråga om att hitta en uttrycksform för att säga något, som var ens eget.

– Det är väldigt häftigt att lyssna på det som man har gjort. Det är som att läsa i sin dagbok.

Det kan vara väldigt plågsamt att läsa sin dagbok.

– Ja. Det kan vara sjukt jobbigt! Mina första grejer kan jag bortförklara inför mig själv med att jag var oerfaren. Men det kan räcka att något är två månader gammalt för att jag ska känna ”herregud!, vad jobbigt, pinsamt”, när jag tar upp det igen, man har hunnit byta sinnestillstånd. Men man blir rätt överseende mot sig själv till slut.

Det senaste året har hon skrivit på ett nytt sätt, berättar Josefine Jinder. Hela den långa kalla vintern 2009–10 satt hon inne och skrev, vid pianot, rakt ut, rakt på. Under hösten ska det bli ett album.

– Det är rätt melankoliskt. ”Tonårsångest”, kallade Magnus Frykberg, som ska mixa, det. Han kanske har rätt. Man slutar väl aldrig ha tonårsångest.

– Det började kännas som att jag gjorde musik för musikens skull, inte för min egen. Glad, poppig electropop. Det är roligt, men det stannar också där. Det blir rätt tomt. Jag trodde att det skulle vara svårt att skriva personliga saker – men det är så himla mycket enklare att stå för. Det känns ärligt och rätt. Det är något jag måste fortsätta att göra för att hålla ihop.