Pop

The Knife
Silent shout
(Rabid/Border)

5 Videon till The Knifes singel Silent shout är bland det läskigaste som gått på musikteve sedan U96:s ubåtsdrama Das boot. Mörka färger, oidentifierade små svarta gubbar som marscherar i skymningsskog och en långhårig alien-liknande kille i munkjacka som konstaterar ”I caught a glipse now it haunts me”. Men videon är också en utmärkt symbol för The Knifes utveckling och den dunkla stämning som ligger som ett flor över syskonduons tredje skiva Silent shout.
Den här gången har Karin och Olof Dreijer tagit ett långt kliv ifrån den neonvurmande estetiken de rörde sig med på sin förra skiva Deep cuts. I stället har de lagt ett kolsvart filter över sina typiskt okonstlade rakt-på-sak-melodier. Silent shout är ett visuellt album som rör sig snabbt utan att någonsin springa bort sig i överdrivna produktioner. Handlingen utspelar sig bakom lyckta dörrar och under bottnarna har mycket gömts under det uppenbara.

Även om The Knife nu utforskar sitt ljudlandskap i
mörker i stället för i dagsljus är det mycket som känns igen. Nyckelorden är pop, techno och politik men duon gör verklighet av Herakleitos filosofiska teori att det inte går att stiga ner två gånger i samma flod: Silent shout är samma The Knife men ändå inte.
Karin Dreijers sångröst är fortfarande pitchad i typisk queer-anda så att den omväxlande låter som en kvinna, man och det genus som befinner sig däremellan. I Na na na låter hon som en blandning av Odysseus sirener och Kate Bush. Det är ett rollspel med röster som dyker upp och försvinner likt svarta kameleonter. På spåret Marble house gäster också Jay-Jay Johansson.
Men Deep cuts lyckades The Knife gå från indie-hemlighet till att sälja 35 000 skivor. Med Silent shout fortsätter de att vara ett av Sveriges mest spännande band.