Att åldrade Helga Andersson dör – redan i inledningen till En sannolik historia – har en naturlig förklaring. Karin Alvtegen har slutat ta livet av folk, lämnat deckarbranschen. Eller de psykologiska thrillers, tryfferade med död, våld och trauman, som varit hennes specialitet.

Enklast uttryckt kan man säga att hon blev för framgångsrik.

–Alla talade bara om att jag översatts till 30 språk, ingen verkade intresserad av vad jag skrev. Därför tappade jag lusten. Kändisskapet har aldrig varit någon drivkraft för mig, tidigt insåg jag att det inte finns någon näring i den sortens berömmelse. Tack vare Astrid.

Låt oss ta det direkt; Astrid Lindgren var syster till Karin Alvtegens morfar Gunnar Ericsson, han som är verklighetens Lasse i Bullerbyn. Släktbanden har alltid varit täta, Astrid var en naturlig del av samvaron när Karin växte upp.

–Genom henne såg jag hur kändisskapet på sikt blir ett utanförskap. Så fort Astrid lämnade huset blev hon särbehandlad. Visserligen positivt, alla ville hälsa och bedyra hur fantastisk hon var. Men det finns inget naturligt i ett möte med den som är helt underdånig.

Själv hoppade Karin Alvtegen av framgångståget.

–Jag sket i hur ostrategiskt det var. Jag måste återfå min lust, min frihet.

I botten fanns självkänslan hon fått från sin barndoms Småland. Nästan generat talar hon om sin harmoniska och okomplicerade barndom.

–Folk har tröttnat på att den var så problemfri. Som i – ja, i Bullerbyn. Men har man fått med sig hemifrån att man duger behöver man inte bekräftelse från en massa okända.

Det är en sprillans glad Karin Alvtegen som brutit sin egen regel att inte ta emot journalister hemma i Nackavillan. Nu bjuder hon på kaffe vid köksbordet. Ursäktar om hon är lite pladdrig efter semestern, lojheten har ännu inte släppt. En snusdos senare kommer fler förklaringar till att hon bytt genre, lämnat det mörka:

–Jag har aldrig känt mig som den deckardrottning alla velat se mig som. Efter de två första böckerna, Skuld och Saknad, tyckte jag själv att jag skrev thrillers med teman, budskap som jag ville få fram. Ändå blev de mottagna som deckare. Jag fick samma känsla som om jag i två års tid stått och stekt köttbullar och sen kom nån och sa: Det var en fantastiskt god fiskgratäng. Varför var det ingen som såg vad jag gjorde?

Dorotea Bromberg såg – och uppmuntrade Karin Alvtegen att skriva en roman, utan mord. Så småningom tog hon steget och bytte förlag, lämnade Natur & Kultur.

Men du kan väl inte bara gnälla. Som deckardrottning måste du haft massor med fördelar med tanke på försäljningssiffror, utlandslansering, alla pengar som trillat in?

Karin Alvtegen nickar så det ljusa håret viftar. Absolut. Självklart. Hon vill verkligen inte framstå som kritisk eller negativ. Varje dag är hon tacksam, hon försäkrar det så många gånger att det känns riktigt trovärdigt, att hon de senaste åtta åren kunnat skriva på heltid. Slippa lämna den bubbla hon måste befinna sig i när en berättelse tar form och utvecklas, då när hon bara kan umgås med familjen. Och karaktärerna i det universum som hon själv håller på att skapa.

–Det är alldeles sant. Jag är tacksam. Också. Men jag satt här en fredagskväll och zappade mellan olika tv-kanaler och insåg att överallt var det bara mord och våld och elände. Därtill har jag två tonårskillar, 17 och 19 år, och vet genom dem vilken mörk framtid vi ständigt matas med. Jag ville inte vara en del av detta längre. I stället ville jag skriva något som kunde ge dem hopp om samhället och människan och världen.

Nej, vi ska inte avslöja vad det är för sannolik historia Karin Alvtegen nu berättar. Den kortaste sammanfattningen är att en handfull människor möts runt ett hotell i Norrland. Där är Helena, som ensam sköter ruljansen efter att hennes man återvänt till Stockholm. Och där är Anders, som plötsligt dyker upp. Förutom släktingarna i grannhusen och …

–Säg så här. Den här gången började jag från botten och jobbade mig uppåt. I mina tidigare böcker har jag gjort tvärtom, startat från botten men jobbat mig neråt.

Du vill inte kallas deckardrottning. Hellre moraltant, eftersom dina böcker rymmer en sensmoral. Vad hoppas du läsarna ska ta till sig den här gången?

–Att tillvaron rymmer ett mysterium som vi ännu inte upptäckt, eller åtminstone inte kunnat belägga rent vetenskapligt. Det är där kvantfysiken kommer in, den som är så svår men också så spännande. Just för att man bara kan räkna i sannolikheter. Därifrån kommer min titel, En sannolik historia.

Det Karin Alvtegen också vill påminna, nu är semesterslöheten borta, är att tankespår kan förändras, fördomar luckras upp. Vi är inga offer för omständigheter, liv kan byta riktning. Men det kräver arbete.

–Framför allt kräver det mod.

Hon vet, av egen erfarenhet. 1993 förolyckades hennes äldre bror Magnus i en klättringsolycka. Hon stod och hängde tvätt när telefonen ringde, hennes dåvarande man svarade, ställde sig sen helt tyst i dörren.

–Jag såg direkt att något hänt. När jag fick veta att Magnus var död blev min första reaktion ilska, total vrede. Det var det dummaste jag hört att någon påstod att min storebror, han som var stridspilot och odödlig, krossats mot Hunneberg.

Nästa reaktion blev en effektivitet som höll i tre långa år.

–När Magnus dog var jag i nionde månaden, väntade vårt andra barn. Dessutom hade vi alltså August som bara var två. Att glädjas över ett nytt barn och samtidigt sörja gick bara inte. Därför stängde jag av, sorgen fick inte plats.

Därmed inte sagt att den försvann. Den bidade bara sin tid. Utåt märktes inget, hon susade mellan jobbet som filmrekvisitör och dagis, fixade lekande lätt fiskar som bajsade framför kameran eller 25 isflak mitt i sommaren. Sen hem. Ta hand om barnen. Kapabel till max. Även om hon till slut kände det som om hon balanserade på ett brunnslock över ett sjudande och bottenlöst mörker. Fick svårt att sova. Var rädd för allt. Kände tryck över bröstet. Fram till den där förmiddagen när hon föll.

Hon pekar bort mot golvet, framför spisen:

–Det var där jag klappade ihop. Sen blev allt kolsvart.

En väninna hjälpte henne till akuten där man konstaterade att det inte var något fel på hennes hjärta. I stället fick hon antidepressiv medicin, började i terapi.

–Jag var sjukskriven i ett halvår, vågade inte gå ut.

För att du var så rädd för människor?

–Nej, jag skämdes så kopiöst för att jag var så svag och dålig. Tänk om grannarna skulle se mig eller tala med mig.

En dag, så här efteråt förstår hon inte själv hur det gick till, satte hon sig och började skriva om en människa som mådde lika dåligt som hon själv. Så föddes Peter Brolin, huvudperson i hennes debutbok Skuld.

–Jag hade aldrig skrivit ett ord tidigare. Jo, jag var duktig i uppsats i skolan men alla i vår släkt kan skriva, det var liksom naturligt. Och sen hade vi ju Astrid, området var upptaget.

Nu fanns plötsligt det som Karin Alvtegen mest av allt behövde; en gestalt och en värld som hon kunde kontrollera. Sex veckor senare vaknade hon upp, räknade orden och insåg att hon skrivit en hel bok. Ett år senare debuterade hon, de var åtta kvinnliga deckarförfattare som kom ut samtidigt, däribland Liza Marklund som dundrade in succén Sprängaren.

–Mitt eget författarskap har snarare byggts upp steg för steg. Det har nog varit bra.

Och nu? Man skulle kunna säga att Karin Alvtegen sprängt sig igenom ondskans mörker, nått tillvarons ljusare skikt. Fast när jag säger att hennes senaste bok slutar lyckligt protesterar hon, riktigt muttrande:

–Lycka är inget jag tror på. Mer söker jag, både privat och som författare, det hoppingivande, att hitta det tillstånd där man känner sig någorlunda nöjd. Det är mer eftersträvansvärt än den förbiilande lyckan.

karin.thunberg@svd.se