Kristina Lugn har skrivit två av höstens pjäser i Stockholm.
Kristina Lugn lever ett dramatiskt liv. Teaterkonsten överskuggar poetrollen. Hon fungerar som chef för Teater Brunnsgatan fyra, skriver ständigt nya pjäser och får friska impulser av alla produktioner hon härbärgerar på teatern. Just nu älskar hon Strindberg, är arg på kulturpolitiken och är mycket tagen av att ha blivit mormor till ett litet flickebarn med alldeles morotsrött hår.
– Jag vet inte varför jag skriver så många pjäser, jag är ju poet. Kanhända för att jag får beställningar från teatrar eller för att jag har en nästan romantisk kärlek till skådespelarna. Ändå är jag dålig på att förvandla min interna monolog till olika röster. Jag är nog konflikträdd. Jag avundas dramatiker som kan skriva situationer och inte bara rader av lyriska repliker.
Kristina Lugn är tämligen skeptisk gentemot sig själv som dramatiker. Ändå har hon skrivit två helt nya pjäser. Vera, Dramatenpremiär den 17 september, och Det finns ett liv där borta i Vällingby, som kommer att spelas på Stockholms stadsteater från början av december. Två texter som andas syskonskap men ändå är helt olika. Vera är ett kammarspel om en kvinna som skapat ett bokförlag för att slippa vara ensam. Vällingbypjäsen är en rundmålning av en samtid utan folkbildningsvilja och ideal, där välfärden är en bleknad dröm. Huvudaxel för båda pjäserna är dock en mor-dotter-relation, ett slags försoningspjäser som handlar om svek och starka känslor.
– Jo, jag är Vera, säger Kristina Lugn när vi sitter på den lilla afrikanska lunchserveringen, ett stenkast från teatern.
– Eller en form av Vera. Det är ju inte någon självbiografi jag skrivit, men det är klart att det är mina erfarenheter som genomsyrar texten. Det går ju inte att skriva trovärdigt om känslor man inte upplevt. Vera anställer alla hon vill umgås med – det kan man ju göra på en teater också… Och Veras ilska över dåliga löner, futtiga bidrag och ointresset från kulturpolitiker delar jag absolut. Veras liv är ett konkursbo.
– Märkligt nog gillar ju alla mig just nu, fortsätter Kristina Lugn. Avskyn har helt försvunnit. Vi har mer än fullsatt på teatern, tjocka pärmar med folk som vill komma men inte får plats. Romeo & Julia var utsåld långt före premiären.
Pjäsen om det svenska välfärdsprojektet och dess utarmning har fått sitt namn genom barnbarnet Hilda. Kristina Lugn har under året besökt Gazaremsan tillsammans med regissören Eva Bergman för att göra en teateruppsättning om den aktuella problematiken. Vid gränsövergången, mellan grindar och soldater med automatvapen, kom paniken nära och det som först var tröstetankar blev så småningom en titel: Det finns ett liv där borta i Vällingby. Där bor nämligen dottern, dramatikern Martina Montelius med sin familj. Det är uppenbart att bådas pjäser med åren har blivit brev skrivna till varandra, om det att vara mor och det att vara barn.
Kristina Lugn må vara missnöjd med sig själv jämförd med en realistisk dramaturgi – å andra sidan är hon ju ett utsökt exempel på den form av poetisk modernism, som odlats av Beckett. Pjäser där ett särpräglat språk och en stark form blir djupt originellt och personligt.
– Jo, jag vet. Språket är det viktiga. säger Kristina Lugn. Jag kom väldigt tidigt att lära mig att använda ett poetiskt språk. Min morfar var kantor från Tierp. Jag satt med under högmässorna och insöp alla orden, kom att älska det där religiösa bildspråket, en så vacker tröst. Den religiösa upplevelsen innehåller ju en så tydlig och viktig poetisk kvalitet. Vid sidan av kyrkan är det bara på teatern man får ta del av vårt eget modersmål. Lyssna på det, njuta av det, relatera det till livet.
Hon menar att teatern och kyrkan ger oss användbara metaforer för livet.
– Som barn fick jag för mig att Döden var fru till Gud. Fadern Gud och modern Död – den ultimata kärnfamiljen. Ingen talar ju om vad Döden är för en figur. Men det är vackert att tänka sig döden som en födelseakt.
Kristina Lugn har slutat att skriva pjäser som utspelas inom tänkta dödsögonblick. Hon menar att döden blivit så faktisk och konkret, så många hon känner dör, att ångesten inför den bleknat. I stället brinner hon för demokrati, kultur och folkbildaranda.
– Skolan, biblioteken – det är det viktiga. Anledningen till att jag inte tog livet av mig som ung var böckerna. Ett kulturliv är förutsättningen för demokrati. En kulturminister ska tycka att kultur är det allra mest viktiga. Av någon anledning har kulturelit blivit ett skällsord, det är obegripligt. När det gäller idrott så är ju sådana ord oerhört positiva. Det är högstatus att konsumera kultur men ingen vill betala för den.
Nästa år, 2006, fyller Teater Brunnsgatan fyra 20 år. Allan Edwall gav Doktor Glas premiär 1986. Då ska det firas – möjligen med August Strindberg som Kristina Lugn just nu är alldeles fascinerad av. Hon ska göra en ny pjäs för Dramaten, inspirerad av honom. Först blir det dock Staffan Göthes helt nyskrivna Stjärnan över Lappland som Martina Montelius ska regissera – ett triangeldrama med två män och en kvinna som ska gå hela hösten.
– Det mitt författarskap handlar om är min enorma rädsla att förlora människor, även mig själv, säger Kristina Lugn till sist. Det är mitt enda tema.
