Snart stänger Framtidens kultur.

Det är ett smärtsamt besked för svenskt kulturliv, inte minst för alla som arbetar med nyskapande kultur.

Under 14 år har stiftelsen sammanlagt delat ut cirka 800 miljoner kr, med hjälp av ett stort och skiftande nätverk av bedömare – och ett kontor med fyra anställda på Dag Hammarskjölds väg i Uppsala.

Det är därifrån vd Jonas Anderson kommer gående i snabb takt, när vi träffas för att äta en lunch, inklämd mellan hans många resor i Sverige, för att se, höra, uppleva och diskutera kultur.

Förra gången vi sågs var han ­optimist och på gott humör – trots att det var precis innan Framtidens Kultur skulle läggas ner, trodde man – och inte det minsta orolig för hur landet skulle klara sig utan stiftelsens pengar och kunnande:

I framtiden hittar folk andra sätt att finansiera sin verksamhet på, förklarade han, och det kommer in nya aktörer. Dessutom ändras reglerna för avdrag, så att företagen slipper skatta för sina sponsringskostnader.

–Jag hade fel. Utvecklingen går inte så fort som jag hade hoppats, konstaterar han bistert, skakar på huvudet, och förklarar att det inte längre finns några ”fria” pengar i Sverige, pengar som kan ges till nya projekt.

–Vi har tre riktigt stora aktörer i landet, kommunerna, landstingen och staten, och alla är fullt upptagna med att sköta sina åtaganden, som museer, teatrar och annan etablerad kultur.

Så, vem ska nu stötta det nya, det som uppstår utanför institutionerna, och som så ofta syresätter vårt svenska kulturliv?

Jonas Andersons egen lösning handlar om en ny version av Framtidens Kultur: en stiftelse som under 8–10 år får 250 miljoner kr att arbeta med – samt den gamla stiftelsens samlade erfarenheter.

Det ursprungliga kapitalet bestod av 529 miljoner kr, kom från de nedlagda löntagarfonderna och slussades elegant över till kulturlivet av Birgit Friggebo, den dåvarande kulturministern.

–Från början visste vi inte riktigt hur man gör, det varken fanns eller finns någon liknande stiftelse, här eller utomlands, och vi gjorde många stora misstag, som vi dock har lärt oss mycket av.

Så hur ger man bäst?

–Det beror på. Ibland kan det vara bättre att ge små summor men väldigt tidigt för att hjälpa projekten över en viktig tröskel. Vi har förvånats över hur många som vi gav tidigt och som sedan aldrig kom tillbaka och bad om mer, vilket vi trodde, utan klarade sig själva.

–Och ibland kan det faktiskt vara bättre att ge betydligt mer än vad som står i ansökan, som vi gjorde nu senast. Det var två projekt som fick det dubbla.

Varför?

–Den samlade bedömningen gav vid handen att de faktiskt, erfarenhetsmässigt, behövde större medel än de sökt för.

Ibland ger man inte alls.

–Då säger vi kanske: Ni får inget, för ni är inte framme, men vi kan kanske hjälpa er. Och så ordnar vi ett seminarium om projektet, eller skickar dit en liten tankesmedja, eller vi sammanför de som ansöker med andra utövare, som de eventuellt kan samarbeta med, eller vi ser till att de får åka ner till kontinenten, för att se vad som händer där, och kanske träffa folk som gör liknande saker.

–Poängen är: Vi talar inte om för dem vad de ska göra, det går inte, men vi försöker få dem att reflektera och kanske utvecklas.

Varje beslut kräver flera avvägningar, och en väsentlig sådan rör långsiktigheten, projektets förmåga att verkligen överleva.

–Tänk dig att man vill grunda ett museum på en mindre ort, långt bort från de stora städerna. Vi tror på idén och ger bidrag, men bara tre år i rad, för vi ska ju inte bli del av budgeten. Vi är extra; det är uppdraget, och det som ger oss vår frihet.

–Museet fungerar. Bra. Men vad händer efter tre år? Finns då någon annan som kan gå in, eller tvingas man lägga ner, och har vi då gjort en vettig investering?

Vad sätter du din tilltro till, om nu regeringen inte lägger undan pengar för en ny stiftelse?

–Det finns mycket, till exempel den oerhörda entusiasm som jag möter när jag är ute och reser, och människors stora uppoffringar. Och att kulturens beröringsskräck tycks ha släppt, och numera samverkar man utan problem med både näringsliv och civilsamhälle. Och att allt fler lär sig söka bidrag från EU.

Fast han är kritisk mot det nya yrke som har uppstått: ansökningsskribent.

–Vi ser det mer och mer. Ansökningarna ser likadana ut, för det är samma person som har skrivit dem.

Därmed är lunchen slut, och Jonas Anderson går raskt tillbaka till kontoret. Nästa dag reser han till Skåne, för att sammanträffa med kulturproducenter som har fått bidrag, och blivit lovade mer.

Till och med 2011 kommer stiftelsen att avsluta det som pågår, arrangera fler seminarier samt dokumentera sin verksamhet. Sedan stängs kontoret på Dag Hammarskjölds väg.