När World architecture festival nyligen ägde rum i Barcelona utsågs bland annat världens bästa byggnad 2009. Men det var inget tjusigt och påkostat bygge som tog hem segern. Vinnare blev ett hus i tegel, uppfört på den sydafrikanska landsbygden. Kanske ger detta en fingervisning om vilken arkitektur som kommer att lyftas fram under det nya decenniet.

Efter ett årtionde som fokuserat på objektsarkitektur och fotogeniska byggen kan man redan se hur den berömda pendeln börjat svänga.

–Det var ju inte av välvilja som priset gick till ett afrikanskt projekt. Utan det var ett uttryck för en oerhörd trötthet på alla dessa byggnader som förlorat sig i sin storlek och sin teknik, men tappat det som är arkitekturens kärnvärden, säger Rasmus Waern, arkitekturhistoriker och arkitekt verksam vid Wingårdhs.

I somras hade den italienska arkitekturtidskriften Domus för första gången en arkitekt från Burkina Faso på omslaget. Rasmus Waern tror att vi kommer att se ett växande intresse för arkitektur som skapas utanför den välmående västvärlden.

Bland annat innebär kravet på hållbarhet att västvärlden allt mer riktar strålkastarljuset mot kulturer där det finns ett resurssnålt byggande, ofta skapat av lokala material för verkliga behov.

Hållbarhet kommer helt klart att bli en jättefråga för det nya decenniets arkitektur. I maj öppnar världsutställningen i Shanghai, med tema hållbart stadsbyggande. Och i småländska Virserum öppnar samma månad utställningen Nödvändighetens arkitektur, som bland annat vill sätta igång en diskussion om hållbart och ansvarsfullt byggande.

Hållbarhet handlar inte bara om att bygga energisnåla hus, utan också om att skapa miljöer som fungerar socialt och tillför något i människors vardag.

I Barcelona talade en överväldigad Peter Rich, arkitekt bakom det belönade sydafrikanska huset, om vikten av en arkitektur som gör skillnad.

–Jag tror på ett större samhällsengagemang i arkitekturen. Jag tror att diskussionen kommer att handla allt mer om vad arkitekturen kan göra för sin omgivning, inte bara hur den ser ut, säger Sara Grahn, professor på KTH:s arkitekturskola och praktiserande arkitekt på White.

Hon spår att 10-talet kommer att innebära en ödmjukare inställning till befintlig bebyggelse, som mer kommer att betraktas som en resurs. Och i Sverige hoppas hon att renoveringarna av miljonprogrammet ska leda till en fördjupad diskussion om sambandet mellan fysisk miljö och sociala frågor som segregation.

I nybyggnation kommer många material att omprövas på grund av sin miljöpåverkan, enligt Grahn.

Hur kommer då den hållbara och ansvarstagande arkitekturen att se ut?

–Jag tror att det kommer att vara en fortsatt bredd i uttrycken. Men jag tror också att arkitekturen får en mer regional förankring. One size doesn’t fit all. Man kan inte bygga samma hus i södra Kina och norra Europa, säger Sara Grahn.

Rasmus Waern tror att vi i takt med ett allt mer industrialiserat byggande kommer att lockas mer av de hus som är byggda på riktigt, på plats. Men han tillägger att det inte bara är arkitekterna som avgör hur den nya arkitekturen ska se ut. Beställarna är nog så viktiga. I Sverige spår Rasmus Waern att vi kommer att se fler rika privatpersoner som beställare; ett tecken i tiden är de privata konsthallar som byggs i Vasaparken och på Värmdö.

I Stockholm väntas dessutom arkitektur- och stadsbyggnadsfrågor bli viktiga valfrågor. Rasmus Waern talar om en politisering som han tycker är problematisk.

–Arkitektur och stadsbyggnad lämpar sig egentligen väldigt dåligt för att politiseras. Det handlar om frågor som är så långsiktiga att de inte går att slå mynt av under en mandatperiod.