I alla samhällen förknippas begreppet heder med något positivt. Heder handlar om respekt i egna och andras ögon, om självrespekt och socialt anseende. Vad som krävs för att få heder kan variera historiskt och kulturellt men oavsett sammanhanget leder ”heder” tankarna till ädla, nobla eller heroiska handlingar.

Men ”heder” är också förknippat med makt och smärta. Makt eftersom det är en elit som avgör vad det är som skänker heder. Smärta eftersom hedern har sitt pris. I alla samhällen är heder i första hand kopplat till kvinnor. Kvinnor ses som bärare av skam, män av heder.

I europeisk historia har hedern ett våldsamt ansikte. Dueller som på vissa ställen utkämpades in i det tjugonde århundrade berättar om det. Liksom blodsfejder, vendettor och utstötning av ”skamlösa” kvinnor. Det har alltid rått en konflikt mellan heder och lag och rätt. Hedern krävde att en ärekränkning hämnades genom att lagen togs i egna händer.

Vad är då en hederskultur? Att heder finns i ett samhälle betyder inte att man har en hederskultur. I dagens Sverige eller i resten av Europa är heder för de flesta ett ganska löst begrepp som inte ger några tydliga moraliska fingervisningar. Om man frågar vad som krävs för att ”ha” eller ”få” heder får man många olika svar. ”Heder” är diffust, mångtydigt och gammalmodigt – inte precis vad moderna människor sätter högst.

Men det gör man i hederskulturer – alltså grupper där begrepp om heder, vanära och skam råder. Fadime Sahindal uttryckte det väl när hon sa om sin släkt: ”Jag har trampat på deras heder, hedern är allt de har.”

I hederskulturen är hedern ”allt”. Den är den axel livet kretsar kring. Det råder inget tvivel om vilka regler som ger eller tar ifrån någon heder. Allvarliga brott mot reglerna innebär vanära, inte bara skam. Skam är ett för svagt begrepp. Vanära är hederns bortfall, förlust av position, anseende och aktning; och inte bara för individen, utan för hans eller hennes släkt, stam, klan eller kast. Hedern är kollektiv.

Fadimes ”ogärning” drabbade hela hennes släkt: hon hade en pojkvän utan att vara gift. Eftersom heder förknippas med kvinnors moraliska och sexuella uppförande finns det inget som kan störta en familj i vanära mer än att ha en dotter, syster, fru, mor eller kusin som ryktas ha bedrivit otukt.

Ryktet är viktigare än verkligheten. Heder finns i andras ögon, i vad omgivningen tror sig veta. Det är därför all offentlig exponering av en familjs inre angelägenheter är så farlig. Pela Atrushi sprang till exempel hemifrån och övernattade hos en väninna. Det drog vanära över hennes släkt eftersom det gjorde männens brist på kontroll allmänt känd. Vad allt kan inte hända om en kvinna övernattar utanför hemmet? Ryktesfloden får näring och vips slås en anrik familj i spillror.

I dagens Sverige finns tiotusentals människor som lever i pakt med en hederskultur. Några är kristna, andra muslimer eller hinduer; andra har ingen religiös tillhörighet alls. Hederskulturer har sin upprinnelse i samhällen där staten har en svag ställning och det var släkten eller klanen som borgade för medlemmarnas välfärd och trygghet. Lojalitet inåt var essentiell; solidaritet med de egna ett överordnat värde.

Så varför lever och blomstrar då hederskulturer i en modern välfärdsstat som Sverige? Det finns flera orsaker:

Hedern ger män makt, auktoritet och respekt från andra män. Hedern upprätthåller också kontroll över individerna eftersom den inger rädsla. Hederskul­turer legitimerar våld. Våld är acceptabelt, till och med värt sitt pris eftersom det tjänar ett högre syfte. Kollektivets intressen är överordnade individens väl och ve.

Kontroll över unga kvinnor är särskilt viktig eftersom kvinnor föder barn. Barn räknas på fädernet, och därför skall kvinnor giftas bort inom den egna gruppen och bidra till dess återväxt. Fadime skulle gifta sig med en kurd av sin egen släkt, inte vilken kurd som helst, och definitivt ingen svensk.

I en situation där många män med invandrarbakgrund marginaliserats, avmaskuliniserats och lever i utanförskap, utgör hederskulturen en källa till identitet. Mycket tyder på att hederskulturer växer sig starkare i det nya Europa. Det handlar om att ersätta samhällets makt och kontroll med den egna makten och kontrollen. Hederskulturen framstår som ett positivt föredöme i kontrast till den kultur som det offentliga samhället företräder och som uppfattas som degenererad och normupplösande.

Men kontrollen gäller alltså särskilt kvinnor. Män kan göra nästan vad som helst (utom att vara homosexuell) utan att släktens ära drabbas.

Exemplen Pela och Fadime har lärt oss att hederskulturer inte är homogena helheter. Det råder strid om vad som bör gälla eftersom den smärta som följer på praktiserandet är så stor. Fadimes mor ville sin dotters liv, inte död; samma sak gjorde Pelas mor.

Hederskulturen kan vara omänskligt rå – och inte bara för kvinnor. Det sägs om fadern till dansk-pakistanskan Ghazala Khan – som dömdes för att ha beordrat sin son att döda henne i Köpenhamn i september 2005 – att Ghazala var hans absoluta ögonsten. Det finns ingen anledning att tvivla på det. En bekant till familjen förklarade paradoxen på detta vis: ju mer man älskar en dotter, desto värre upplever man sveket när hon förråder en. Ghazala ”svek” genom att bli kär i en man av fel ursprung. Hon var punjabi, han pashtun.

Nio personer dömdes till mer än hundra års fängelse för medverkan i komplotten som ledde till att hon dog och hennes man dödligt sårades. Det var fadern, inte mördaren, som fick det strängaste straffet. Mycket tyder på att fadern kände sig pressad att offra den han älskade mest för hederns skull. Hans son, som själv blivit far två dagar tidigare, sögs med i strömdraget. Någon måste ju göra jobbet.

Min poäng är att hedern är rå och omänsklig när den kräver sådana offer. Hederskulturen blir ett odjur, ett monster, nästan som en avgud.

Hederskulturer har sin egen logik och rationalitet. En ”kultur” – en uppsättning värderingar, normer, levnadsregler – kan vara obärmhärtig sedd ur ett perspektiv, medkännande och full av omsorg ur ett annat. Pala och Fadime älskade sina familjer. Hederskulturer kännetecknas av hängivenhet och närhet i vissa familjerelationer, och av omsorg om och respekt för de gamla. Hederskulturer får inte demoniseras. Det är genom att ta fasta på de positiva aspekterna och bygga vidare på dem som det omgivande samhället kan visa respekt för människor för vilka hedern är viktig.

Men det svenska välfärdssamhället kan inte tolerera kulturformer som bryter mot de mänskliga rättigheterna om frihet och jämlikhet. Som Annick Sjögren skrev i denna tidning (23/5): ”Ett kompromisslöst värde i en modern demokrati måste förbli respekten för individen, oberoende av individuella särdrag och kön, ursprung.”

Hederskulturer måste omvandlas så att de låter sig förenas med grundläggande mänskliga rättigheter. Först då kan man ta till vara de många goda värden och normer som befordrar välvärd samtidigt som man frigör den mänskliga potentialen och växtkraften.

Den största utmaningen, inte bara i Sverige, består i att motarbeta etnisk och religiös tribalism, klanmentalitet och sekterism. Den väg Fadime, Pela och Ghazala slog in på – en väg som överskred gränser – är också vägen in i framtiden.

Det kommer att kosta att följa dem. Motkrafterna är starka. Transnationella intressen står på spel. Etniska enklaver där ”heder” råder tillförs ständigt ny näring utifrån. Svenska medborgare kan befinna sig under stark press från släkt och klaner i sina ursprungsländer om att skapa al­lianser genom äktenskap. Det drabbar många unga som inte är förmögna till egna val.

Det var dessa Fadime gick i bräschen för och det gör hon fortfarande. De som växer upp i Sverige i dag måste få veta att deras integritet och individualitet är okränkbara. Att omsätta ett sådant budskap i praxis är en enorm utmaning.



Övers: Steve Sem-Sandberg.