Vad tänkte du när du läste Jimmie Åkessons anti-muslimska artikel i Aftonbladet?

– Jag blev inte så chockad, eftersom jag har vant mig vid värre saker i Danmark. Möjligen blev jag något förvånad över att han drog upp temperaturen så fort – men jag känner igen det. Han säljer in ett känslomässigt budskap: vi gillar inte muslimer.

Du beskriver den här taktiken i din bok, hur Dansk Folkeparti får upp frågan på dagordningen.

– Ja, man sätter ut spelpjäserna och låter andra förhålla sig till dem, men Jimmie kanske hade lite bråttom den här gången.

Hurdå?

– Han tog i så att de etablerade partierna tvingades reagera starkt. Det gynnar inte Sverigedemokraterna om det är makt och att bli hyfsat rumsrena man är ute efter. Reaktionerna på Jimmies artikel…

Du säger bara ”Jimmie” som om du kände honom..?

– Jag har hållit på så mycket med honom och Pia Kjaersgaard, Danskt Folkepartis ledare, att de har blivit ”Jimmie” och ”Pia” för mig.

Ja, ursäkta, du nämnde reaktionerna…

– Ja, på Jimmies artikel. Där såg man hur stor skillnaden mellan Danmark och Sverige fortfarande är. Svenskarna är inte lika vana. Här tyckte vi att det var chockerande. Samtidigt såg man hur de svenska medierna plötsligt upptäckte hur intressant ämnet är och därmed riskerar att ge det för stor plats. Det känner jag igen från Danmark.

Hur ska media agera?

– Den viktigaste är att lyfta frågan. Att inte bara titta på Sverigedemokraternas politik, det är ändå en marginaliserad grupp det handlar om, utan att se på hur de etablerade partierna hanterar en sådan här fråga.

Vad kan man hitta då?

– Massor! Tittar man bakåt – folkpartiet i valet 2002, moderaternas utspel om svenskkontrakt och språkkurser som inte bara ska handla om språk utan även om värderingar, socialdemokraterna med de apatiska barnen och sin retorik om social turism…

Hör inte kristdemokraternas utspel om ”verklighetens folk” också dit...?

– Oh ja, i högsta grad, faktiskt. Tittar man på hur de danska partiprogrammen har förändrats retoriskt de senaste åren så ser man hur till exempel socialdemokraterna har bytt ut ord som människa och medborgare mot danskar och danskhet. Nu pratar man hellre om danskars rättigheter än om mänskliga rättigheter. Samma fenomen kan man se i Göran Hägglunds formuleringar. Allt snävas in till att bara handla om ”svenskar” och ”svenssons”.

I din bok formulerar du Danskt Folkepartis framgångskoncept: ”Mer välfärd. Mindre muslimer. Mer folklighet.” Vad är det man säljer in med begreppet folklighet?

– Tanken är att man ska företräda ”vanliga” människor i en kamp mot etablissemanget. Men det finns i Dansk Folkeparti en folklighet som är på riktigt. De är väldigt trevliga och tillgängliga när man ringer…

Ja, du beskriver när du träffar Sören Krarup, ett tungt namn i Dansk Folkeparti, och han är en gemytlig man…

– … som bjuder på kakor och skämtar…

Men när ni sedan börjar samtala så häpnar man över det han säger, som är ren rasism.

– Han betraktas ändå som en intellektuell, på fullt allvar, i Danmark.

Men en svensk etablerad politiker skulle aldrig våga uttrycka sig så.

– Absolut inte. En svensk politiker skulle behöva pudla efter det.

Men inte Jimmie Åkesson?

– Nej, han kommer undan med det. Det visar att media inte behandlar Sverigedemokraterna som vilket parti som helst, som man ofta säger att man har som avsikt att göra. Det är ingen som kräver att Jimmie Åkesson ska avgå efter sin Aftonbladet-artikel. Vi har helt enkelt lägre förväntningar på honom än på andra partiledare. Man kan undra vilken typ av avslöjanden som skulle göra att vi krävde Jimmie Åkessons avgång.

Varför ville du skriva den här boken?

– Efter Sverigedemokraternas framgångar i senaste valet kändes det viktigt att lyfta frågan i god tid och jag hade intresserat mig för utvecklingen i Danmark ända sedan valet 2001, då Venstre anammade Dansk Folkepartis politik i flera avseenden. Danmark ligger tio år före oss i den här utvecklingen.

Vad kan hända i Sverige?

– I samma stund det blir rumsrent att anspela på främlingsfientlighet finns det stor risk att de etablerade partierna gör det.

Då ser du på svenska partier som i huvudsak röstmaximerande i sitt agerande?

– Mer idag än tidigare. I Danmark är det väldigt tydligt. Jag tror inte att svenska politiker är immuna mot den frestelsen.

Finns det ett hopp någonstans?

– Ja, gud, det gör det.

Hur ser det ut?

– Det politiska intresset ökar. Vi har lämnat den ironiska generationen bakom oss. Det finns motkrafter. Det spelar roll att Obama har efterträtt Bush. Det går att förändra saker.

Men den politiska debatten i Danmark handlar mer om moral än om ideologi.

– Det är en utveckling som följer av att politiken blir mer och mer ideologiskt otydlig. Då hamnar andra frågor i förgrunden – kriminalitet, ordning och reda, invandrare…

Du har ett asiatiskt utseende. Kände du av det i Danmark?

– Nej, jag trodde kanske det, men så var det inte alls. Främlingsfientlighet handlar sällan om den du har framför dig. Den handlar om ”de andra”.

Men danskarna sörjer sitt dåliga rykte.

– Många gör det. De skäms för att jämföras med Österrike och jag mötte danskar som säger att de kommer från Sverige när de är utomlands.

Hur har din bok tagits emot i Danmark?

– Jag har blivit fullständigt kärleksbombad. Jag trodde det skulle bli tvärtom. Många danskar är kritiska till utvecklingen, och de som inte är det har vant sig vid att beskrivas som främlingsfientliga, de reagerar inte på det längre.

Du blev augustnominerad nyligen för din bok. Blev du förvånad?

– Ja, det blev jag. Och glad. Jag har nästan blivit lite bitter genom åren över att jag aldrig har fått några priser.