Jason Rohrer använder inte deo, och han tvättar håret blott varannan vecka. Det är kanske inte unikt bland spelprogrammerare, men Jason låter också sin gräsmatta växa till en vild äng för att han inte vill skada grässtråna. Dessutom knackar han fram besynnerliga spel utan våld på sin gamla laptop, när han inte konsultar för EA. Indicierna i tidningen Esquires porträtt pekar mot en uppenbar slutsats: Jason är en hippie.

I Jasons spel Passage spelar man en figur som träffar en partner, man springer genom livet tillsammans i en horisontellt scrollande remsa på skärmen, åldras, och dör. Interaktiviteten är begränsad till att hålla högerpilen intryckt, men spelet har likväl fått förhärdade gamers att gråta ner sina tangentbord.

Ett liknande tema har Rod Humbles spel The marriage, där man försöker hålla ett äktenskap vid liv genom att balansera de två älskandes (en rosa och en blå fyrkant) motstridiga behov.

Floden av actionspel har fött en stillsam motståndsrörelse bestående av indieutvecklare som envist försöker bevisa att spel kan säga något om livet. Ibland blir det bara flum, ibland blir det ganska enastående (se fjolårets Braid).

I februari släpps ett konstspel som Sony snappat upp till Playstation network: Jenova Chens Flower. Där styr man kringblåsande blomblad genom de drömmar som olika blommor drömmer medan de står och vissnar på trista fönsterbänkar i en grå stad. Det ser fantastiskt ut.

Både Passage och The marriage är däremot bedrövliga som interaktiv underhållning. Men so what? De är inte menade som underhållning. Det är förvisso även tveksamt om de är stor konst, men om inget annat så bevisar de att en mikroskopisk utvecklingsbudget inte är något hinder för kolossala pretentioner.

UPP: Fever Ray – Karin Dreijer Andersson turnerar igen.

NER: Glasvegasbiljetterna tog slut.