Ibland är frågan lätt, som i fallet med de mänskliga kvarlevor som nu återlämnats till Australien. Det rör sig om lämningar efter människor, som inte är äldre än att de kan vara ännu levande personers mormorsmödrar eller farfarsfäder. De är olagligen anskaffade och utförda, för ”vetenskapliga” ändamål av ett slag som i dag får oss att rysa.
Det är inte bara de australiska aboriginerna som är att gratulera till återförandet, det är också den svenska regeringen och Etnografiska museet, som härigenom i någon mån kan gottgöra ett gammalt illdåd.
Det ligger nära till hands att tycka att samma princip borde gälla också för konstföremål och andra artefakter på museerna: är de orättmätigt förvärvade bör de återbördas.
Problemet är att det inte alltid är lätt att avgöra vilka förvärv som är orättmätiga. Ta den engelske Lord Elgin, som plockade ner Parthenonfrisen från Akropolis i början av 1800-talet, med tillstånd från den turkiske sultanen, Greklands dåvarande härskare. Stöld eller inte?
Men fallet med Parthenonfrisen kastar också ett annat ljus över problemet. De många Parthenonkommittéerna, som stöder Greklands krav på återförande, brukar anföra som huvudargument att den berömda frisen bättre skulle komma till sin rätt i sin historiska kontext i Aten, än på British Museum i London.
Kanske handlar frågan om repatriering ytterst mera om hur man gör själva föremålen rättvisa än om att lägga vår egen tids värderingar på förvärv som gjorts i det förflutna. Så kan man också se på Etnografiska museets aboriginska kvarlevor – det är svårt att tänka sig ett bättre sätt att göra dem rättvisa än att återbörda de döda till deras ättlingar.
