Upprepning är ett särdrag hos fotografin. Fotografer är samlare. Att lägga bild till bild för att kartlägga en plats eller ett ämne är en stark drivkraft och ur denna ofta stillsamma besatthet föds ett uttryck. Det är inte enbart något individuellt. Ända sedan begynnelsen har fotografin använts för att samla in data som sparats i allt oöverskådligare arkiv.

Det upprepande draget är närvarande i de hundratal fotoböcker från det gångna året som ställs ut på fotofestivalen i Arles. Även om motiven skiftar är två särskilt vanliga: Det ena är byggnader och miljöer som tillsynes planlöst har uppstått längst motorvägar och runt större städer. Det andra är mer svårfångat men består av bilder där händelselösheten är ett bärande element – snap shots utan det moment av fruset ögonblick som får allt att falla på plats. En aspekt av den arkivrelaterade estetik som hör till samlandet är det standardiserade formatet. Det skapar enhetlighet men ställer stora krav på en genomtänkt idé och omsorg om detaljerna.

Ackumulation blir lätt ett självändamål och får då konsekvensen att omfånget kompenserar bristerna. Det tyvärr ofta leder till en förlamande tråkighet . Dock inte i böcker av till exempel Paul Graham och Viviane Sassen, vilkas arbeten genomsyras av både visuell och narrativ intelligens.

Festivalens huvudtema är den jubilerande fotoskolan École National Supérieure de Photographie med säte i Arles. Den grundades 1982 – samma år som Fotohögskolan i Göteborg – och var ett av president Mitterands stora kulturprojekt. På gott och ont har skolan inte skapat en stark identitet, som akademierna i Düsseldorf och Helsingfors, eller premierat någon särskild inriktning. Det ger utrymme åt mångfald, men trots den generösa exponeringen av gamla och nya studenter blir intrycket svagt. En orsak är gestaltningen. Verken manifesteras genomgående i stora och likartade färgutskrifter.

Skolan har också utbildat fotohistoriker och en av dessa ansvarar för presentationen av den 150-åriga studion Alinari i Florens. Materialet har sammanställts med utgångspunkt i en roman av Italo Calvino och kopplingen framlockar närmast surrealistiska kvaliteter i bilderna. En annan arkivutställning handlar om Société Française de Photographies samlingar från 1854 och framåt.

Fotografi är intimt förbundet med begär och identiteter. Två av de starkaste bidragen i avdelningen Discovery Award har detta som tema. Dels Eva Stenram (svensk boende i London) som på ett både roande och oroande sätt bearbetar pornografiska bilder och därigenom blottlägger seendets och den fotografiska bildens koder. Dels Zanele Muholi som med sina porträtt skapar en visuell historia om HBT-kulturen i Sydafrika och ser sitt arbete i aktivistiska termer.

Bland festivalens 60 utställningar kan också nämnas en historisk genomgång av modellens förändrade roll i modefotografin och Josef Koudelkas skildring av romer från 60-talet, som har fått förnyad aktualitet i dagens främlingsfientliga Europa. Den på alla nivåer mest genomförda utställningen står Sophie Calle för. 1986 frågade hon personer som föddes blinda om deras bild av skönhet. 1991 frågade hon vad de ser och jämförde beskrivningarna med konstnärers texter om monokromen. 2010 frågade hon personer som plötsligt mist synen om det sista de såg.

I ett format som äger ett systematiskt och sakligt uttryck blottar hon med text och fotografi existentiella bråddjup där en av människans sinnesförnimmelser står i fokus: seendet.

Les Rencontres d’ Arles pågår till 23 september