Två flickor som poserar nakna vid en sommarsjö. En vitskäggig man med famnen full av en hårig hund. Tomma bänkar i ett öde partytält. Fotoboken Holding är full av cyanblå, bleka bilder som vid första anblicken är vilsamt vackra – men med ett obehag som ruvar under ytan.

Anna Claréns ovala ansikte känns igen från självporträtten i Holding, med de mörka ögonbrynen, de runda gröna ögonen och den höga pannan. Men utanförskapet och skörheten som genomsyrar bokens bilder är långt borta när hon slår sig ner i den julpyntade restaurangen på Södermalm och lutar sig tillbaka med händerna kring gravidmagen.

Mycket har förändrats i hennes liv sedan de där fyra sommarmånaderna 2005, då bilderna i Holding kom till. Då hade hon precis lämnat ett jobb, bytt ettan i Stockholm mot en stuga i skogen, och brutit upp från ett långt förhållande.

- Det var en sommar när jag hade släppt jättemycket som var förknippat med vem jag är och min trygghet. Det som fanns kvar var ”jag kan ju fota i alla fall – det är ju jag”.

Behovet att fotografera var så starkt att hon till och med plåtade i sömnen. En av bokens mest fascinerande bilder föreställer Anna Clarén på en madrass på golvet. Bilden har exponerats under en hel natt och alla rörelser som fångats har förvandlat henne till en del av sängkläderna, hennes ansikte har blivit upplöst in i kudden.

I vinter ställs bilderna ut för första gången, på Kulturhuset i Stockholm. Boken fick priset för årets bästa fotobok 2006, och Anna Clarén har fått många reaktioner från dem som sett bilderna.

- Jag får jättemycket mejl och kontakt från människor som bara säger ”jo, men precis så är det” – och så säger de inget mer. På det sättet är ju bilden fantastisk.

- När jag fotade bilderna tänkte jag inte över huvud taget. Men när vintern väl kom och jag satt i huset i skogen och började samla ihop materialet då förstod jag ”det finns ändå en berättelse här”. Det är en tydlig berättelse om ett inre tillstånd. Om att vara så rädd och ensam att man känner att man håller på att bli lika vit som väggen bakom en, som att man håller på att lösas upp nästan.

Förutom konstprojekt som Holding har Anna Clarén även fotograferat till kokböcker och arbetat som pressfotograf, bland annat på Aftonbladets nyhetsredaktion. Förra året blev hon kursansvarig på Nordens Fotoskola på Biskops-Arnö, Sveriges främsta utbildning för bildjournalister. Steget från de introspektiva bilderna i Holding till materialet som dagstidningarnas fotografer producerar kan tyckes långt, men för Anna Clarén finns det en tydlig koppling.

- Du kan inte se en annan människa om du inte har sett dig själv. Jag upplever absolut att jag blir en bättre bildjournalist när jag utforskar vem jag är och inte är rädd för att möta det som är svårt i mig själv. Då är det mycket lättare för mig att sitta ner med en människa som förlorat sitt barn, eller vad det nu kan vara.

Bara den nya yrkestiteln berättar att något har hänt med pressfotografens roll. Idag samsas två väldigt olika generationer på landets bildredaktioner: de äldre pressfotograferna – fixare som kunde göra om en hotelltoalett i Karachi till mörkrum – och de nya bildjournalister som gör konstprojekt vid sidan av jobbet. Och medan den gamla generationen fotografer nästan uteslutande är män består den nya till hälften av kvinnor, med Anna Clarén i täten.

- Hon tillhör nästa generation stora svenska fotografer – det är ingen tvekan om den saken. Och det grundar jag dels på hennes bildspråk men också på att hon har den inre motor som krävs för att ha en lång karriär, säger Hasse Persson, chef för Borås konstmuseum och tidigare konstnärlig ledare för Hasselblad Center.
Hasse Persson ser det som enbart positivt att kvinnliga fotografer tar över landets fotoutbildningar, eftersom det innebär ett steg bort från den traditionella ”manliga blicken” och en breddning av det fotografiska fältet. För Anna Clarén är det viktigt att möta sina elever bortom kön.

- Jag har hört från den äldre generationen att killar skulle vara teknikintresserade medan tjejer vill berätta en berättelse. Det är väldigt elakt att säga så. Mina manliga elever är precis lika intresserade av känslor och stämning som tjejerna. Jag tror att jag försöker påverka genom att intressera mig för människan och fotografen, inte könet.

Hon var åtta år när hon köpte sin första kamera, en pocketkamera med blixtkub för 79.90. Fotograferandet blev hennes sätt att skriva dagbok, hon fotade familj och vänner och sin älskade hamster och satte in i tjocka album. Sedan kunde hon sitta i timmar och bläddra i dem.

- I mitt hem var de andra kanske lite tystare och mer lågmälda än vad jag var. Om det är så där väldigt tyst kan man börja undra om man finns. Och de här bilderna var vittnesmål, jag var där och människorna var där. ”Det här har hänt.” Det var precis samma ingång som med Holding.

Nu arbetar hon med ett nytt projekt, en bok med arbetsnamnen Puppy love. Det är sprunget ur några gamla bilder som hon hittade, fotografier av henne själv som brådmogen 14-åring poserande framför kameran. I sotiga ögon och minikjol tittar hon tillkämpat förföriskt och lite skrämt in i kameran - bilder som hon kombinerat med egna foton av tonårsflickor och deras värld. Hon säger att det handlar om flickor som vill bli omtyckta, men vill egentligen bara visa – inte prata.

- Liksom musik kan fotografi stå för en plats där man får vara utan att förstå, bara känna. För mig har det både varit ett sätt att kommunicera och ett ställe att få vara där det inte ställs några konstiga krav. Bilden är mitt sätt att prata.