När han debuterade med Det är bara gudarna som är nya för sex år sedan tjöt kritikerna av lycka. Här kom en ung kille som vände sig till de gamla grekiska eposen, blandade det med nutid och svenskt förortsliv, smart och snyggt. Han jämfördes med Tranströmer, Sonnevi och Öijer. Att han dessutom passade in under etiketten invandrarförfattare och förortspoet gjorde bara ovationerna vildare. Den lilla detaljen att han inte var från förorten utan uppvuxen i Växjö blundade man för.

Förväntningarna inför bok nummer två var skyskrapehöga. Men Johannes Anyuru var så upptagen av det som hände runt omkring honom att han inte brydde sig. I Omega, som kom 2005, berättade han om något mer nära, om kompisen som dog i cancer. Kritikerna pustade ut, han var inget one-hit-wonder.

Sedan dess har han skrivit och skrivit på den nya diktsamlingen, Städerna inuti Hall. När vi träffas på Pusterviksteaterns kafé i Göteborg har den ännu inte tryckts utan ligger som en väldig hög på bordet mellan oss, 358 sidor.

Han har varit svår att få kontakt med, allt har gått genom förlaget som inte heller har fått svar på några dagar. Men när han sitter med de långa benen invikta under det gula bordet på kaféet verkar han inte ha några problem med intervjuer.

Han förklarar att det där med den avstängda telefonen handlar om en önskan att fly uppmärksamheten – efter debuten kände han ”Vad fan vill ni mig?” – men också om att han är sådan som person, i perioder gör han sig onåbar för alla.

Den nya diktsamlingen är på ett plan ett än mer medvetet litterärt bygge. Mer avancerad med fler referenser (bland annat Aeneiden), fler nyckelord och protester mot stort och smått i världen och i Sverige. Den är mindre berättande än föregångarna, men fortfarande finns sorgen där och döden och alla som försvinner.

–Jag tänkte skriva ett litet enkelt pappersflygplan på ett halvår. Den skulle vara lite rolig, arg och politisk. Jag vet inte varför den blev så omfattande, säger Johannes Anyuru på göteborgsk småländska och tittar på högen som om han inte har sett den förut.

Däremot vet han att något hände med hans syn på språket efter Omega.

–Tidigare hade jag en oskuldsfull syn på poesi. Jag räknade med ett slags mystisk, yttre kraft. När jag hade skrivit Omega upplevde jag att jag var tvungen att tvätta mitt eget språk. Att begrava det. Illusioner hade dött.

Han harklar sig och skrattar torrt:

–Jag kom ganska sent till en punkt som nästan alla författare kommer till, där man förlorar något slags oskuld kring språket.

När han började skriva poesi föreställde han sig att språket hade magiska kvaliteter. Han tar till samma lite långsamma ton som när han läser på scen:

–Jag tänkte att de rätta orden kan rädda oss. Förändra oss. Det kanske de fortfarande kan, men inte på ett så naivt sätt som jag tänkte när jag skrev mina första böcker. Omega handlade ju om kompisar som hade gått bort. Jag försökte skriva och skriva för att de skulle bli levande igen. Det gick naturligtvis inte. Den här boken var ett sätt att försöka hitta tillbaka till något slags oskuld i skrivandet, en nollpunkt.

Tycker du den är det mest politiska du skrivit?

–Absolut. Men den formulerar inte politiska strategier eller åsikter. Den handlar mer om politikens existentiella och känslomässiga dimensioner.Snarare än att skriva ”Kriget i Irak är fel” är jag intresserad av den känsla som skapas av att bo i ett land som utvisar flyktingar för att bli torterade. Eller av att ingå i det kapitalistiska systemet. Jag är intresserad av den tomheten.

Han förlorade oskulden, men han vill fortfarande förändra. Fast även på den punkten är han mindre naiv.

–Det man kan förändra är väl poesiläsares sätt att tänka. Men paradoxen är att det blir ganska trista dikter om man skriver för att nå andra än dem som traditionellt läser lyrik. Samtidigt tycker jag att det är viktigt att skriva så att vem som helst som läser eller hör det kan förstå. Det finns en tråkig tendens i svensk samtidspoesi att det krävs så mycket teori för att förstå varför en dikt är bra.

Men du har själv jämfört poesi med matematik?

–Jo, men det betyder inte att man ska skriva en dikt där man behöver förklara att ”den är bra och subversiv därför att den är skriven på ett icke-hierarkiskt språk”, och: ”Jag har valt att bara använda ord från den här och den här boken vilket är en parafras på något som någon gjorde för hundra år sedan...”.

Johannes Anyuru har länge försökt skriva prosa, men alltid tröttnat. Att det nästa år ändå kommer en roman beror på att han hade en berättelse som inte gick att göra poesi av.

–Det är en sådan berättelse som om jag berättar den i fem rader är väldigt klichéartad. Så är det med många berättelser. Som: En fattig man dödar en kvinna och överväldigas av skuld, Brott och straff.

Så då vill du inte berätta?

–Äh, den handlar om förälskelse, förlust, avsked och religion. Och om pappersflygplan och tyngdlöshet.

Dessutom har han skrivit en pjäs tillsammans med kompisen och författaren Alexander Motturi, Förvaret, som har premiär på Göteborgs stadsteater i december. Den skildrar flyktingförvaret och ”språkets och livets möjlighet att överleva på en sådan plats”.

–Jag har försökt skriva pjäser och blivit tillfrågad en massa gånger, men inte lyckats. Jag har aldrig lyckats få människor i mina pjäser att gräla. Det har bara varit tre Johannes som sitter på en parkbänk och läser poesi för varandra. Genom samarbetet hittade vi en dramatik båda två.

Kommer du att fortsätta som poet?

–Ja... Å andra sidan säger jag alltid när jag är klar med en ny diktsamling: ”Nu ska jag inte skriva mer poesi, någonsin”.