Ett tålmodigt växande bildrum, eller snarare olika rum som glider igenom, färgar, stör och förklarar varandra. Så kunde man beskriva Merethe Lindstrøms ”Dager i stillhetens historie”, vinnare av Nordiska Rådets litteraturpris 2012, liksom norska Kritikerpriset 2011. Här finns, först som sist, ett välbeställt villaområde någonstans på Vestlandet, där berättaren Eva bor med sin man Simon. De är pensionärer, hon var lärare, han läkare. Simon har gått in i någon form av demens, han pratar inte längre, ger sig av på planlösa promenader och måste till slut vistas på ett dagcenter. Nej, det är knappast demens, snarare ett annat rum – det förflutna – som trängt sig på och liksom släckt ner hans normala orienteringsförmåga. Simon kommer från något land på kontinenten, kanske Tjeckoslovakien eller Polen. Hans familj var judisk men överlevde kriget, men alla andra – släktingar, grannar, vänner, flickor han har varit förtjust i och lekt med – försvann. Eva har fått ta del av fragment av dessa upplevelser, men döttrarna vet nästan inget. Med Simons tystnad kanske det är för sent.

Ännu ett rum: Evas bortlämnade son. Hon var mycket ung och blev gravid, det var innan hon träffade Simon. Hon ville inte ha barnet, en pojke, och när han var sex månader lämnade hon bort honom. Givetvis kommer han tillbaka, som halvspöke, tomrum, jämförelser. Var det rentav sonen, en ung man på 20 år, som ringde på en dag och låtsades behöva låna telefonen? ”Inntrengeren”, kallar Eva honom, och så kunde romanen också ha hetat.

Och så är det Marija, den lettiska kvinnan som under tre år städade och lagade mat åt Eva och Simon. De kom varandra nära, Marija blev som en dotter i huset. Tills en dag när hon undslapp sig, nej artikulerade något som fick relationen att upplösas.

Det passar emellertid den här boken illa att referera dess intrig, som är rik utan att vara invecklad, mera scen än rörelse, på något vis bred men ändå tunn, full av diskreta men effektfulla paralleller och symboler som bara någon gång känns övertydliga. Det komplicerade ligger utanför texten och förloppet – snarast mellan berättelsens figurer, i replikernas skuggor och i bildspråket som har en längre räckvidd än vad Eva själv förnimmer.

Merethe Lindstrøm skriver en distinkt men mjuk prosa, återhållen men ibland på gränsen till stum, låt vara att det ligger i linje med historiens viktigaste tema: förträngningen. Mot slutet sjunker laddningen en aning, inte på grund av språklig avmattning men snarare därför att läsaren börjar tröttna på den lite statiska dramaturgin, bläddrandet i minnets luntor. På det hela taget är det ändå en skickligt komponerad roman, samtidigt lyssnande inåt och blickande utåt. Dess rum följer med och tonar länge i läsarens egen dag och natt.