Det var en gång en ankdamm. Där föddes en ovanligt ful och storväxt ankunge, som pinades av höns och kalkoner, blev utskrattad och plågad, fick frysa och lida. Till sist flydde han till de vackra svanarna. Hellre huggas ihjäl av dem än långsamt hackas till döds i ankdammen! Ödmjukt böjde han på nacken, såg sin spegelbild och förstod med ens – han var själv en svan. Alla beundrade honom. En sådan lycka vågade han aldrig drömma om, när han var en ful ankunge.
Rätt snart blev sagan grundstenen i myten om Hans Christian Andersen, den skranglige fattigpojken som blev världsberömd författare. Så blev han också själv föremål för sagor, konstverk och teaterstycken, liksom för biografier, texttolkningar och analyser. Deras antal? Oräkneligt. Varje författare har urskilt sin Andersen, allt efter tycke, smak och tidsanda. Inspirerande har han säkert varit, men knappast lättolkad.

Nu fyller han snart 200 år, den evigt unge Hans Christian, och en födelsedag måste förstås firas. År 2005 är Andersens år. I Sverige har vi grundligt firat hans båda samtida, Almqvist och Bremer, medan finländarna ägnat 2004 åt Runeberg. Andersen är mera känd och firas större – med textutgivning, biografi, med allehanda framträdanden och jippon och förstås med en egen hemsida www. hca2005.dk. Där kan man se Andersens porträtt, möta hans verk på frimärken och i tecknade serier, köpa teaterbiljetter och till och med ladda ner jubileumsskärmsläckaren.

Han föddes 2 april 1805 som ende son i ett hastigt påkommet äktenskap mellan den 22-årige skomakaren Hans Andersen och hans tio år äldre hustru Anne Marie Andersdatter. I den digra ryktesbildningen om författaren har det sagts att skomakaren inte var hans far. Det är möjligt. Hans Christian har ibland setts som bastard till Kristian VIII och hans grevliga frilla. Visserligen uppträdde den förmodade modern på en konsert just den aprilkväll när Andersen föddes, och visserligen var den blivande kungen utomlands när konceptionen borde ha ägt rum, men det var en myt som passade till ankdammen. Myt är också allt den är.

Också Andersen själv lekte ibland med tanken på kunglig börd, om än snarare symboliskt än bokstavligt. Hans författarskap vimlar av barn med överraskande härkomst. Sin egen barndom förskönade han gärna. Uppväxten skedde visserligen i ”en lille, fattig Stue”, fast Andersen underströk att den var hemtrevlig. I de egna berättelserna är Hans Christian skomakarfamiljens enda barn, fast han egentligen delade barndom och säng med en halvsyster. Fadern var upptänd av upplysningens idéer, pratsam och glad, medan modern var vidskeplig och synsk. Till och med till utseendet var de varandras motsatser – han liten och ljus, hon storvuxen, mörk och brunögd.
Barndomsstaden Odense är glansfull i Andersens skildringar. Han förteg – eller glömde bort – att den var känd för fabriker och barnarbete, prostitution och oäkta barn. Andersens mor och halvsyster var födda utom äktenskapet, liksom hans moster, som förresten blev bordellmamma i Köpenhamn.

Han var ett udda barn, lille Hans Christian. Inte ville han slåss, som de andra grabbarna, och inte dög han till ett hantverk. När kamraterna klättrade i träd satt han vid Odense å och flätade en diktarkrona. Påstod han. I leken föredrog han flicksällskap. Allra mest älskade han teater. Han spelade ständigt teater – eller kanske slutade han aldrig leka. Skrev gjorde han också, om miljöer han bara anade. Tragedin ”Abor og Elvire” var full med kungligheter, som givetvis inte talar som vanligt folk. ”Guten Morgen, mon pere! har De godt sleeping?” utropar en av pjäsens kosmopolitiska gestalter. Givetvis dör alla på slutet. Hans Christian, däremot, levde vidare och tog steget ut i den främmande, lockande världen. Fjorton år gammal lämnade han födelsestaden och begav sig till Köpenhamn.

Enligt kyrkboken fyller H C Andersen snart 200 år. Enligt hans eget sätt att se föddes han på riktigt den där septemberdagen 1819, när han vandrade in genom Västerport för att pröva sin lycka i huvudstaden.
Egentligen borde pojken från landet ha passat som fisken i vattnet i storstaden. Så var det nu inte. Han var lika märklig där som hemma i Odense – fortfarande lång, snarare stork än svan till utseendet, iförd konstiga kläder och med en dialekt, som nyss var helt normal men plötsligt ett under av lantlighet. Teater, litteratur och musik, däremot, sådant begrep man sig på i storstaden.

Ynglingen började våldgästa inflytelserika personer. Han listade sig in i deras hem, reciterade egna dikter och spelade upp scener ur bekanta pjäser. Snart började han bli omtalad. ”Kom hen til os i aften, så skal De få et ungt geni at se!” skrev societetspersonerna till varandra. Ynglingen blev antagen som danselev vid Det Kongelige Teater och scendebuterade som troll i baletten ”Armida”. Varken som dansör eller statist gjorde han succé, och hans teaterlärare tvingades avspisa honom. Efterfrågan på långa, magra hjältar var trots allt ganska liten.

På sin egen 16-årsdag skrev Andersen en hyllningsdikt till ämbetsmannen Jonas Collin, teaterns nyblivne direktör, som blev hans mecenat. Andersen blev långsamt hemtam både i Köpenhamns litterära värld och i det collinska hemmet, så övermåttan kultiverat att de fem barnen kallades för ”Tusindtakkerne”. Barnen blev Andersens kamrater, men både de och fadern såg till att hålla viss distans. Trots allt är det skillnad på olika slags fåglar.

17 år gammal debuterade Andersen med ”Ungdoms-Forsøg af William Christian Walter”, som innehöll en självbiografisk skiss, en historisk berättelse och den norröna tragedin ”Alfsol”. Längre fram skulle han skämmas över boken. Strax efter debuten satte gynnarna honom – något överårig – i skola.

Skolan var av det latinpräglade slag, som redan var omodernt, och Andersen konstaterade att skolorten Slagelse rimmade med ”plagelse” (plåga). Väl ute satiriserade han den klassiska grammatiken – ”Hr von Ciceros Pligtlære” – i novellform. Mycket tyder dock på att skoltiden inte var fullt så hemsk, som Andersen ville se den. Han hade onekligen en tendens att bättra på sanningen, inte sällan med sig själv i rollen som offer. År 1828 tog han studentexamen, gjorde rekryten och blev författare på allvar. Året därpå kom ”Fodreise fra Holmens Canal til Østpynten af Amager i Aarene 1828 og 1829”. Det är en provocerande roman, liksom Andersens senare verk en romantisk produkt, men också en drift med tidens bildningstankar och litterära normer.

Under de närmaste åren visade Andersen en förbluffande produktivitet. Han skrev romaner, dikter, dramatik. Han översattes till främmande språk och började själv resa. Han förälskade sig och knöt livslånga vänskapsförbindelser. I Rom skrev han romanen ”Agnete og Havmanden”, som utkom 1834, och nästa år kom både ”Improvisatoren” och första häftet av ”Eventyr, fortalte for Børn”. Hans Christian Andersen hade funnit vägen till framgång och evig berömmelse. Också omgivningen såg hans vita fjädrar.
H C Andersens liv har skildrats otaliga gånger. Varje biograf har målat upp sin egen variant, alltifrån idyllisk sagofarbror till demoniskt geni. I slutet av 2003 utkom så ”Andersen. En biografi”, författad av litteraturkritikern och forskaren Jens Andersen. Dispositionen skiljer sig från den vanliga i biografier – första volymen inleds med ynglingens ankomst till Köpenhamn och slutar 1846, när han är en etablerad författare. Den andra volymen inleds med Andersens barndom och återknyter sedan till hans vidare karriär.

Det vore ett vågstycke att påstå att ”Andersen” är den gedignaste biografin över författaren, men den är i alla fall den modernaste, och med sina två feta band sannolikt den mest omfattande. Dessutom är den väl illustrerad. Här finns fotografier på Andersen, hans vänner och bekanta, hans miljöer och böcker. Här finns också hans egna konstverk – ty han var ju en klippare, på mer än ett sätt, och hade alltid saxen i bakfickan när han var ute och reste. När han blev gammal och inte längre orkade skriva ägnade han sig i stället åt ett omfattande, fyrdelat collage på lika många vikskärmar. Ämnena var England, Orienten, teatern – och barndomen.

Kanske är inte Jens Andersens forskningsrön nya i sig – det är svårt att bedöma om man inte ägnar sitt liv åt anderseniana – men de tolkas och betonas på ett nytt sätt. Det finns en tydlig litteratursociologisk vinkling, och H C Andersens försörjning, förlagsvillkor och litterära nätverk behandlas ingående. Han framställs som en social människa, med gästrollen som ett av sina paradnummer. Under vintrarna dinerade han hos en rad olika vänner, och somrarna tillbringade han gärna som gäst på danska herrgårdar. Det var under ett sådant sommarnöje som han 1842 skrev ”Historien om en And”, som tycks ha fått sin slutliga titel strax före tryckningen.

Den store Andersen var social, men ofta tröttnade han på de vuxnas prat och drog sig undan med barnen. Han trivdes med barn, en egenskap som i dag kan verka tvivelaktig hos en ungkarl. Men han levde i en tid som dyrkade barndomen. Man längtade till oskuldens tillstånd, och det var inte bara Andersen som skrev sagor – vi har bara glömt de andra. Hans biograf urskiljer två korridorer in i Andersens sagovärld – vägen genom de vuxnas salong, där vi möter Konstnären, och barnkammarvägen, där han är ett av barnen.

Barn är inte snälla, varken i verkligheten eller i Andersens sagor. Han skildrar dem helst som fria, upproriska och befriande anarkistiska. I sådant sällskap vågade Konstnären bli Barn, en känslomänniska som kunde låta fantasin flyga dit den ville. Inför barnen kunde han improvisera sagor och se deras reaktion, han kunde göra pappersgubbar, sjunga och spela teater. Dessutom kunde han och barnen trösta varandra när det åskade.

Inte heller författaren själv var helt snäll bland de små. Sagoförfattarinnan Helena Nyblom berättar om hur hon som femåring – i slutet av 1840-talet – tyckte Andersen var så ful, att hon blev rädd bara av att se på honom. ”Vet du vem jag är, flicka lilla?” frågade han då. ”Ne-ej”, svarade hon, bävande. ”Det ska jag säga dig”, viskade han förtroendefullt. ”Jag är fan! Vill du se min svans?” Och när han vände sig och lyfte på frackskörten rusade flickan därifrån och gömde sig på bakgården.

Fanns det ändå inte något osunt i Andersens förtjusning i barn? Hur hade han det egentligen med kärlekslivet?
Det där med kärlek och sex är onekligen ett viktigt kapitel, det vet varje biografiläsare. Baksidestexten utlovar också upplysningar om Andersens ”gådefulde sexualitet”. Jens Andersen sköter uppgiften utmärkt.

Här finns långa kapitel om tidens syn på sexualitet och manlig vänskap, men också porträtt av kvinnorna i H C Andersens omgivning. Flera av Andersens verk tolkas ur genusperspektiv. Det är lätt att urskilja både homosexualitet och sexualskräck i dem. Andersens förälskelser sträckte sig dock till båda könen. Jenny Lind var kanske den kvinna han fäste sig djupast vid, fast hon var avvisande, kall och till och med avsiktligt tråkig i hans sällskap. På sin höjd ville hon ha honom till bror – ett vanligt knep när den tidens kvinnor ville smita ifrån oönskad uppvaktning.

Mecenatens son, Edvard Collin, tycks ha varit Andersens livslånga kärlek. Också han höll sitt avstånd, men mer resolut än mamsell Lind. Något brorskap var det inte fråga om. Trots mångårig vänskap vägrade Collin att lägga bort titlarna med författaren. Man anar en ståndshögfärd av ovanligt mått, också för 1800-talet. Collin framstår knappast som någon sympatisk person. Hans censur av Andersens minne gör inte saken bättre. Som författarens universalarvinge undanhöll han brevsamlingen från testamentsexekutorn och lämnade i stället tillbaka författarens brev till adressaterna. När gamla vänner fick chans att rensa upp bland sina ungdomsförvillelser försvann många brev. De brevutgivare, som Andersen utsett, fick inte heller se hela samlingen, och som kronan på verket gav Collin ut sin egen skildring av författaren, där han klippte och klistrade i breven så att de passade hans världssyn. Sådan censur visar att Collins moral var betydligt sämre än den mans, vars minne han ville skydda.

H C Andersen var ingen okomplicerad gestalt, vare sig som författare eller människa. Han drogs till både kvinnor och män, men särskilt till ungdomar. Möjligen besökte han någon gång kvinnliga prostituerade, men det är osäkert. Säkert är däremot att han avgav ett kyskhetslöfte, som ibland kändes tungt, men som oftast stämde väl överens med hans inställning. Han ville vara ”barnsligt ren”. Delvis hängde det ihop med myten om oskuldens vikt för konstnären – liksom för antikens sierskor – delvis med en skräck för att verkligen bli vuxen. Barnets renhet står i centrum för många av Andersens verk, och även i sitt liv tycks han ha strävat dit – till ett tillstånd före syndafallet.

Det levde en gång en man, som hette Hans Christian Andersen. Han författade, blev känd, såg sig om i världen och dog omsider i levercancer. Då var han 70 år gammal, mer intresserad av det smärtlindrande morfinet än av litteraturen och knappt i stånd att njuta av sin sista jul, fastän det var hans – och alla barnsligas – favorithögtid.

Det viktigaste är ändå hans verk. Vi har alla vår uppfattning om H C Andersen och våra egna favoritsagor, ofta starkt förknippade med mer eller mindre fantasifulla illustrationer. Vi kan alltid återvända till hans verk, läsa om sagorna och hitta nya aspekter. Vi kan också sträcka oss bortom dem och studera reseskildringar, dramatik och romaner. Nyligen kom en nyutgåva av ”I Sverrig”, redigerad av Mogens Brøndsted, en högst romantisk reseberättelse som kastar sig mellan realism och fantasi. Där kan vi också se hur vårt land uppfattades av en resenär år 1849.

I Andersens fall har man knutit jubileet till verkutgivningen. Redan 2003 påbörjade Det danske Sprog- og Litteraturselskab publiceringen av ”Samlede Værker”. Det är ingen blygsam utgåva. I slutänden ska den omfatta 18 band, som en stor redaktion arbetar med på heltid. Utgåvan inleddes med ”Eventyr og Historier i tre vackra band, instoppade i elegant kassett. Det är en vetenskaplig utgåva. Här har vi den slutgiltiga Andersen, kommenterad, försedd med bibliografiska upplysningar, varianter och förklaringar. Det kan låta torrt, men det är sällan man möter Andersen i så behaglig dräkt. Volymerna är illustrerade med Andersens egna klipperier, med strålande solar, lustiga gubbar och vackra prinsessor, som utstrålar samma anda som berättelserna. Utformningen gör läsaren förtjust som ett barn. Här får vi på samma gång all den där informationen, som den vetenskapliga läsaren gärna vill ha, och sagorna själva. Det är en utgåva som passar lika bra vid skrivbordet som för godnattläsning – också för oss, som inte längre är barn.